Påskafton
Det var här vi började vår vandring i Stilla veckan i Valencia – i gamla stadsdelens skuggiga gränder, graffitidekorerade och människonära. Som ett kroppens blodgivande hjärta pumpar det i normala fall liv och energi ut till resten av staden men just nu, på påskaftonen, är det alldeles tyst i de trånga passagerna. Det är som om hela maskineriets centrum skulle vara satt ur spel, som om staden skulle hålla andan. Gårdagen ligger kvar i rännsten, en liten dammvirvel gör anspråk på att förvandlas till en tornado men faller platt till marken och breder ut sitt avfall på trottoaren. Någonstans långt borta hörs en röst men den löser snabbt upp sig mot en stålblå himmel. De väggar som bara för några dagar sedan talade, lite kryptiskt men dock, står nu liksom förstummade och frågande: Vad hände, egentligen, var är alla människor? Men ingen kan svara, ingen är här. Det är bara tyst och ödsligt och tomt. Och nu kommer natten.
Långfredag
I slutet av påskveckan fokuseras de större evenemangen i Valencia till stadsdelarna Cananyal, Canyamelar och Grao – kända fiskarkvarter inte långt från strand och kaj. Långfredagen kulminerar i en kilometerlång parad där deltagarna visar upp sig i traditionella så kallade capirote, en smal huvudbonad som samtidigt täcker hela ansiktet – en symbol för ånger – och där endast ögonen är synliga genom två små öppningar i tyget. Resten av kroppen är invirad i någonting som påminner om en munkkåpa. Det hela ser lite skrämmande ut och spontant tänker jag på Klu Klux Klan, men den kopplingen finns inte här, långt ifrån faktiskt. Dessutom förekommer mest andra färger än vitt, framförallt rött, grönt, gult och svart.
Före paraden samlas medlemmarna – nazarenos – i dessa brödraskap – cofradias – i små glada klungor, förväntansfulla och fotograferingsvilliga. Det här är utan tvekan en av årets viktigaste dagar och vi turister kan bara lite förvånat notera den lättsamma stämningen i det som rimligtvis ska vara den mörkaste och dystraste av dagar. Och denna frimodighet gäller både ung och gammal deltagare. Efter fotograferandet av förberedelserna utanför Parroquia de Santa Maria del Mar förflyttar vi oss in på Carrer del Crist del Grau som ligger alldeles bakom kyrkan och beblandar oss med alla andra åskådare som nu samlats i täta led längs processionsvägen.
Och nu förändras tonläget som i ett trollslag: Taktfasta, tunga trummor ekar mellan husväggarna. Till och med barnen på trottoarkanten får en allvarlig uppsyn där de med sina egna små leksakstrummor späder på den kollektiva monotona ljudmassan som långsamt nu passerar, som vågor över ett hav. Ögonen låter sig ganska snart matas mätta av det färgstarka skådespelet men trumpinnarnas skarpa slag mot trumskinnet söker sig som spikar obarmhärtigt in genom huden, först som en flugas surr i morgontimmen, men mycket snart med en ton av smärta och ångest. Det går inte att värja sig, och det är inte heller meningen.
Och jag kan inte låta bli att reflektera över min egen tro, ofta fragil och vacklande. Skulle jag vara beredd att dra en capirote över huvudet som ett tecken på ånger, grämelse och skam? Och vira en kåpa runt min kropp? Och ställa mig i leden tillsammans med mina systrar och bröder och tillsammans med dem skrida fram ivrigt betittade av tusentals ögon? Nej, självklart är det inte fråga om en maskerad, ett stundens förvandlingsnummer, eller ett skådespel för massorna. Här är vi alla vittnen till ett större mysterium, delaktiga i en gemensam skuld och mer eller mindre botfärdiga var och en. Det vi ser med våra ögon och hör med våra öron är en spegling av ett drama som kulminerade för två tusen år sen och som sedan dess bara fortsätter att genljuda i tid och rum. Som en påminnelse om något ofattbart, som en uppmaning till besinning och eftertanke. Som en spik rakt genom själen.
Skärtorsdag
Skärtorsdag i Valencia Biopark. Skär som kommer från det fornnordiska namnet för ren, vacker, klar och blank men som också förekommer i ordet skärseld, denna fantasieggande plats/situation som vi alla människor enligt katolikerna genomgår efter den fysiska döden på väg mot evigheten. Vår dag börjar ljus och löftesrik, med kroppens tvagning, bröd och dryck, och många ving- och pälsbeklädda varelser i tankarna.
"En dag, ett liv", tänker jag ibland. Varje dag startar livet på nytt, inte från noll men ändå på ungefär samma sätt varje gång. Här vid ingången bland förväntansfulla och förmiddagsfrächa barnfamiljer slår det mig att också ett djurparksbesök är som ett liv i miniatyr: Vi går in genom samma portar och går ut genom samma utgång. Men där emellan rör sig alla på gångar och stigar efter eget huvud och hjärta, ackompanjerade av en stillsam kakafoni av skratt och rop och mycket småprat, och bara ibland avbrutet av en skärande gråt. Allt flyter i normala fall självklart framåt men nu i Stilla veckan känns det plötsligt som om dagarna inte skulle räcka till, att någonting oundvikligt kommer i vägen och stör den stilla lunken. Att jag står inför ett beslut, en korsväg, att jag måste välja riktning – det som djuren gör instinktivt och synbarligen helt mödolöst.
Jag, och säkert mången annan, står och vacklar mellan en välbekant gårdag och en totalt okänd morgondag. Detta okända, oförutsägbara, kanske också oundvikliga, är inte bara ett rött skynke eller en synvilla men också en lockelse, ett löfte. Ungefär som när hunger och törst öppnar för mättnad och otörstlighet – ett mellanläge, en balansgång. Djuren lever i nuet men jag är redan i morgondagen, nästan i evigheten och det gör mig kluven, obeslutsam, orolig. Ibland önskar jag att den djuriska naturligheten kunde ha ett lite stadigare grepp om min mänskliga onaturlighet.
Flamingons torsdag är ständigt skär, i dubbel bemärkelse. Renputsad och bukfylld står den stadigt på ett ben, troligen trygg och omedveten om det mörker som snart sänker sig. Den tänker knappast att varje dag är en övning i livskonst och att Stilla veckan är en årlig repetition i konsten att dö. Och det gör nog inte heller giraffen, elefanten, buffeln, lemuren, zebrorna, fiskarna och alla de andra här i djurparken – deras evighet är här och nu. För dem finns ingen ångestfylld okänd död, bara en skön, välbekant lång svart natt.
Dymmelonsdag
Också här i Valencia går två verkligheter sida vid sida under Stilla veckan – en synlig, livfull, turistisk om man så vill, och en innesluten, dold, hemlighetsfull. Eller är det så enkelt? Vad vet jag vad alla dessa människor som passerar oss på torget utanför katedralen bär i sin själ, kanske de djupt i sitt innersta lever med i påskveckans omskakande händelseförlopp, trots att de ler, trots gatumusikernas lättsamma toner? Dymmelonsdag: Dymmel syftar på att man hos oss i Skandinavien ersatte kyrkklockornas metallkläppar med stavar av trä (dymblar, dymlar) som skulle ge en mera dämpad ton, en påminnelse om att vi närmar oss långfredagens mörker. På söndag morgon kommer metallkläpparna att tas till heders igen men nu, på dymmelonsdagen och trots försommarvärmen här på katedraltorget i Valencia, sker en snabb omvandling i känsloklimatet och ytans estetik vänds mot det inre livets dramatik.
I den trånga passagen mellan katedralens yttre och inre dörrar sitter en vit duva till synes ganska oberörd av alla människoben som passerar alldeles invid. Nån har lämnat några brödsmulor åt den, kanske som ett slags nattvardsbröd åt den vingförsedda.
Även jag bär på en kyrka inom mig, ett heligt rum med direktkontakt till Gud. Jag har inte alltid varit klart medveten om det men nog, redan som barn, anat en verklighet som inte går att ta på, som inte alltid syns eller hörs, men som ändå på något mystiskt sätt är mera beständig än de dagar som kommer och går. Sakta mak har den insikten blivit allt viktigare, i synnerhet när sorg och separation och skilsmässa stått på dagordningen. I ensamhetens och förtvivlans stunder hjälper prestationer och skaparlust föga och i det fria fall som ofta följer på förluster har jag blivit fångad av något som nästan påminner om bilens livbälten och krockkuddar. Efter den första chocken och tomheten efter kraschen har det sedan uppstått ett slags utrymme inombords, ett rum som inte innehållit mycket mera än tårar och tystnad men också ett slags osynlig närvaro. Att tystnader kan tala hade jag ju hört men nu anade jag allt oftare att tystnaden också hade ögon, ja till och med öron, näsa och hud. Tystnaden är inte något abstrakt Det, tystnaden är en konkret Någon.
Vit tisdag
Ljuset bländar, skuggorna står som spön i backen. Men inne i Mercado Central, den kupolbeklädda, omfångsrika saluhallen, dras blicken spontant upp mot det imponerande taket där fönsterraderna silar solstrålar och lyser upp den citrusinspirerade ornamentationen. Det är tisdag i Stilla veckan och det är mycket vitt, men "vita tisdagen" syftade ursprungligen på vitt fett, till exempel grädde och hörde, liksom den blå måndagen, egentligen hemma i fastlagsveckan (fr. tyskans Vastelavent=fasteafton) vilket givetvis är lite förvirrande eftersom fastan i allra högsta grad ännu pågår. Trots dessa kulturhistoriskt relaterade sammanblandningar tar vi fasta (!) på den vita färgen i saluhallstaket, de vita förklädena och det vita mjölet på det ljusa brödet – är det vit tisdag så är det.
Från saluhallen vandrar vi ganska målmedvetet genom den gamla stadsdelen, passerar vår lokal på Placa dels Furs, går genom den gamla stadsporten och kommer ut på en bred aveny där vi stiger på en buss för att några hållplatser senare stiga av vid en rad vitblänkande och imponerande byggnader. Här i ett hav av turkosblått och bländande vitt står vetenskapscentret Museo de les Artes y les Ciencies, operahuset, ett oceanium, en djurpark och ett antal bassänger för lite fridsammare vattenlekar. Ljuset är bedövande och förstärks av de kritvita konstruktionerna i de arkitektoniska finesserna.
På eftermiddagen fortsätter vi med en taxi och rullar ner mot stranden igen men den här gången till småbåtshamnens skyddade omgivningar. Även här är byggnader och brofästen kritvita och ljuset bländande men stämningen är lite återhållsam, väntande. Vi sätter oss på ett kafé och blickar ut över Baleariska sjön som är lika blå som den var igår. Ingenting tyder på att vi är i den dramatiska Stilla veckan, allra minst denna vita tisdag.
Vi vandrar vidare i Valencia varje vardag i Stilla veckan.
Blå måndag
Efter de första promenaderna i gamla stans skuggiga gränder igår tar vi idag bussen ner mot Playa de Las Arenas, den berömda, långa, rena sandstranden i Valencia. Egentligen heter den Playa de Levante, eller Playa de Cabanyal, men så här i aprilmånads ljumma försommarväder är det framförallt på den långa strandpromenaden, Paseo Marítimo vi vill vandra och där studera folkvimlet. I skarven mellan vår och sommar varierar klädkoden från t-skjorta till dunjacka. På en låg mur ligger två gentlemän och vilar. När jag höjer kameran mot dem får jag ett glatt V-tecken till svar av den som är mera vaken. Deras blåa solglasögon och klädsel är som skräddarsydda för denna blåa måndag i Stilla veckan. Ja, inte bara färgen, men också inställningen och beteendet: Blå måndag i Stilla veckan var förr en arbetsfri dag, också kallad frimåndag, fläskmåndag eller korvmåndag. I Österbotten kallas det ibland mulimåndag (mulen) eller kråkmåndag.
Det är något kluvet över denna måndag mellan palmsöndag och påskdag, och det märks också här på strandpromenaden inte bara i klädsel – avklätt och påklätt om vartannat – men också i de överfyllda strandrestaurangerna. Där är det verkligen köttmåndag eller fläskmåndag om man så vill, en ledig dag med mat och dryck och gemenskap över åldersgränser. Men långt tillbaka i tiden var måndagen inte blå utan svart och man skulle slå sig själv och andra med riskvistar som en symbolisk gärning för bot och bättring. Av riset finns bara färggranna fjädrar kvar och det svarta är mera blått än svart.
Så beblandas vi småfrusna nordbor med den frikostiga spanska mänskliga värmen och löftet om en ännu bättre framtid. Det är som att leva i två världar – en kroppsligt-sinnlig och en andlig värld. Och det är precis det Stilla veckan handlar om. Nu äter vi oss mätta, skrattar och diskuterar, men samtidigt gror ett djupare allvar någonstans under ytan, idag knappt kännbart men liksom småmullrande som en vulkan dagarna före utbrottet. Eller, med tanke på alla par och familjer som passerar här på Paseo Maritimo: Som när oskyldig förälskelse övergår i dygnet-runt-engagemang, äktenskap, barnuppfostran och ett gemensamt liv.
Fotografierna i Stilla veckans blogg är tagna i Valencia för tre år sedan. Vandra gärna dagligen med på gator och i gränder i det försommarvarma Spanien och meditera tillsammans med mig över denna den viktigaste veckan i året.
Semana Santa
Bakgården lyser med sin mänskliga frånvaro men i gränderna rör sig både hund och matte, ung och gammal. Ljuden är dämpade men ibland slår en stämma hårt i stenväggarna och fortplantar sig i alla riktningar. Lika är det med ljuset – en jämn skugglös tillvaro omväxlar plötsligt med starkt solsken och händer som snabbt skyddar de ljuskänsliga ögonen. En och annan cyklist passerar men mestadels är det långsam promenad som gäller. Vi rör oss i den spanska staden Valencias gamla stadsdel, alldeles nära den gamla stadsporten. Det är april månad och idag inleds Stilla veckan.
Airbnb-lokalen har vi hyrt av Carlos och Orinda, en helt snygg bostad i korsningen mellan Placa dels Furs och Carrer de Roteros: Kök, badrum, sovrum och ett hyfsat stort vardagsrum. Det mest imponerande är dock kanske de fem pyttesmå balkongerna utanför vart och ett av de höga fönstren. Nedanför ligger ett litet torg, en skvär, med en liten uteservering. Kyrkan och basilikan ligger på ett par minuters avstånd, den imponerande saluhallen, Mercado Central, på tio minuters gångväg. Men det är här i gamla stadsdelens skuggiga och graffitibesprutade gränder vi först känner av stadens puls och själ. Här är det stilla veckan året om.
Om huset är en sinnebild för kroppen så är väggen husets hud. Här är huden tatuerad över stora ytor, kraftfulla markeringar sannolikt utförd av en mer eller mindre professionell bildskapare. Men som det ofta är i livet befläckas även den stiligaste och mest omsorgsfullt utförda dekoration av spontant kludder och mänskliga revirmarkeringar. Det medvetet groteska huvudmotivet belamras med allehanda snabbsprayade skönhetsfläckar och även om jag inser att det är en naturlig del av gatans konst så kan jag inte låta bli att helt stilla skaka på huvudet. I min hudkänsliga varelse finns det inte riktigt utrymme för fler skavanker och jag värjer mig spontant mot alla försök till intrång.
Vad är detta skal som huserar en mänsklig varelse? Lika lite – eller lika mycket? – som min hud avslöjar något om min personlighet, lika mycket – lite? – berättar husets väggar om dess invånare. Spontant måleri omväxlar med noga genomtänkta grafiska idéer som i samarbete med byggnadens naturliga åldrande för en lika desperat som uppseendeväckande dialog. Det är som ett högljutt samtal på båda sidor om huden – innerlighet och ytterlighet i konfrontation. Är det just denna analogi mellan husets vägg och min hud som också styr kamerans dragningskraft? Utan att på något sätt analysera motiven och ytorna för jag en spontan och tystlåten dialog med kamerans lins som skarpögd förbindelselänk mellan kropp och hus. Det är ett urgammalt språk som knappast fallit i glömska men som kräver speciella kunskaper för att kunna tolkas. Men jag nöjer mig med estetiken, det visuella intrycket, färgernas spel och kompositionen.
Nästan helt dolda bakom buskar och trädskugga lyser det här charmanta paret upp. Solvärme och mänsklig djurvärme omfamnar varandra med glimten i ögat. Men vad spelar den lilla vita marsmänniskoliknande figuren för roll i sammanhanget? Och hur ska man tolka den mogna apelsinen i den åldrande damens vänstra hand? En fruktbarhetssymbol? Det kan man kalla positivt tänkande. Men hennes lurviga vän ser ju verkligen ut att vara på alerten, sååå...?
Nästan ute ur grändernas skuggvärld möter vi kvinnan som kunde ha suttit modell för föregående bild. Men nu ser hon inte lika glad ut, vad är det som bekymrar? Kanske hon kommer från Domingo de Ramos-mässan och blivit påmind om det lidande hennes Herre snart ska genomgå. Katolsk gudsfruktan och den självsvåldiga graffitikonsten lever här sida vid sida, kanske som en påminnelse om att livet har många dimensioner och att allt, i den bästa av världar, en gång på ett meningsfullt sätt ska smälta samman.
Stilla veckans fotografier är tagna i Valencia, Spanien under påskveckan år 2017. Följ gärna dagligen med på bloggen vandringen mot den ödesmättade långfredagen och söndagens stora uppståndelsefest.
Under takåsarna
Med ena benet i den coronadrabbade världen anno 2020 och det andra i det framtidsbejakande tidiga 1900-talet står jag onekligen en aning ostadigt på en sekellång planka. På onsdagen skrev jag om min morfar och hans syskon vid sekelskiftet 1900 och senaste söndag snuddade jag vid Stefan Zweig i Wien vid samma tidpunkt. Och med honom ska jag lämpligen inleda idag. 1904, efter avslutade universitetsstudier ville den mångbegåvade skriftställaren se och uppleva livet och friheten och drogs som så mången annan skapande människa till Paris. Och det var inga okända gator han beträdde "...för jag var redan intellektuellt förtrogen med Paris genom poeternas, romanförfattarnas, historikernas, sedesskildrarnas framställande konst innan jag såg det med egna ögon." Någonting liknande upplevde även jag, om ock i mycket mer anspråkslös omfattning, när Vive och jag besökte Paris 2013. Mina tankar gick framförallt till mormorsfar, fotografen Karl Emil Ståhlberg, som hade besökt den franska huvudstaden både med sin första hustru Rori 1889 och med sin ryska andra hustru Sonja 1896. (Den sistnämnda händelsen beskrev jag för övrigt i bloggen 15.3. Och till Paris återkommer jag också lite längre fram i släktberättelsen Under huden är jag många). Det fanns alltså en tanke- och känslomässig koppling som kittlade fantasin och laddade för min del besöket med speciella förtecken – jag hade ju nästan en personlig förförståelse för stadens mytomspunna gator och gränder och personligheter. Åtminstone trodde jag det.
Stefan Zweig varnar för risken att fastna i ett intellektuellt utbyte av idéer eller att inbilla sig att ett ivrigt flanerande längs boulevarderna skulle förstärka förståelsen för folket och kulturen. Det fanns enligt honom konstnärer i det parisiska tidiga 1900-talet som lika gärna kunde ha varit verksamma i Berlin, Rom eller München och som knappast påverkades av miljön. Men tillsammans med vännen Verhaeren "... uppsökte jag de målare och poeter som mitt i denna brusande och temperamentsfulla stad levde omgivna av skapande tystnad som på en arbetets ensamma ö." Zweig beskriver konstnärer som levde anspråkslöst som småborgare men ägnade sig desto ivrigare åt konst på arbetstid. Som till exempel bibliotekarie vid marinministeriet eller senaten lyfte de en visserligen blygsam lön men avkrävdes å andra sidan inga större arbetsinsatser utan kunde i lugn och ro formulera sina verser, ofta till och med i ganska stilfulla omgivningar. "Vad dessa poeter begärde av sina anspråkslösa befattningar var bara en smula säkerhet i den yttre tillvaron som garanterade dem oberoende vad gällde den inre gärningen."
Samtidigt som världsstadens trafik och människomyller passerar revy, liksom kända konstnärsprofiler och doften av vin och bildning, plockar Stefan Zweig specifikt fram en person som ägnade hela sin skaparkraft åt andras arbeten; Léon Bazalgette. "Alltid beredd att hjälpa och råda, orubblig i sin ärlighet, punktlig som ett urverk, tänkte han på alla andra, men aldrig på sin egen personliga fördel. Tid betydde ingenting, pengar betydde ingenting, när det gällde en vän, och han hade vänner överallt i världen, en liten, men utvald skara." Som absolut bästa bröder på alla punkter skulle man kanske tro att de var överens om det mesta i konst och politik. Men det fanns en sak som i normala fall kunde ha förstört vänskapen, eller åtminstone skadat den: "Denna ömtåliga punkt var Bazalgettes storartat ärliga och absolut orubbliga förkastelsedom över allt vad jag skrev på den tiden." Och kritiken gick ut på att det som Zweig skrev saknade samband med verkligheten, att det var esoterisk litteratur som Bazalgette helhjärtat ogillade. När Zweig många år senare själv förkastade vad han skrivit och så småningom nådde fram till ett personligt uttryck blev även hans litterära alster godkända av Bazalgette: "För jag visste att hans "ja" till mina nya alster var lika ärligt som hans barska "nej" hade varit under tio år."
Nostalgins rosa skimmer skymmer den historiska blicken. Stefan Zweig undrade vid ingången till II världskriget: "Kommer sådana poeter (och här syftar Zweig inte bara på alla dem han hade träffat trettio år tidigare men också på Rainer Maria Rilke som, trots att han var tysk, bäst trivdes i Paris) som helt går upp i den lyriska konsten, någonsin att bli möjliga igen i denna tid av turbulens och allmän oro? Är det inte ett svunnet släkte jag kärleksfullt sörjer..?" Frågan är förstås ständigt berättigad men återförd till 2020-talet undrar jag om det överhuvudtaget finns möjligheter för någon epok att överleva? Stilar och trender följer varandra dessutom i en allt snabbare takt och lägger sig i tunna hinnor på och efter varandra och kan vara svåra att särskilja i backspegeln. Vemodet över en förlorad gårdag hör för mig ihop med 1960-talet – hela 60-talet och nästan bara 60-talet – som länkade min öppna tonårssjäl till en aldrig förr hörd eller sedd ungdomskultur. Skulle inte vattenliknelsen passa mig så sällsynt dåligt hade jag kanske sagt att surfaren i mig, och min generation, helt oförtjänt hamnade på toppen av efterkrigstidens rullande vågsvall och därifrån lärde jag mig snabbt att navigera mot sand och strand, gång på gång. Som Zweig sörjde ett svunnet konstnärssläkte sörjer jag tidvis ett sedan länge passerat 60-tal, inte bara den fantastiska popmusiken och popkonsten med sitt myller av intressanta personligheter och färgstarka klädstilar, men också alla dessa första ögonblick, känslosvallen, hudnärheten, skapandets lockelser och fantasins nyfikna utflykter långt bortom de tidvis ganska trista hemkvarteren på Skatudden, i Eira och främre Tölö.
Men det är Bazalgettes kritik av Zweigs författarskap som framförallt fångar mitt intresse. Och jag frågar mig själv: Hur många gånger har jag fått samma uppriktiga kritik för det jag presterat? Fel svar: Många gånger. Reaktionerna på mina kreativa alster – artiklar, rapporter, böcker, seminarier, utställningar, fotografier, musik – har mången gång varit en uppmuntrande klapp på axeln men ännu oftare: tystnad. Och denna tystnad tycker jag mig höra också i många andra sammanhang. Handlar det om en oförmåga att bedöma och förstå, eller är det en rädsla att eventuellt såra? Eller – hemska tanke – är det ett passivt maktmedel för att tysta en röst som stör den egna verkligheten? Även om jag själv kanske inte är kapabel att leverera en uppriktig kritik skulle jag, åtminstone så här i tidsspegeln, hellre ha hört sanningen än tystats ner. Men sanningen lever i symbios med kärleken och det är kanske där skon klämmer. Åtminstone pekar fastan åt det hållet.
Fotografierna är tagna i Paris, i huvudsak i kvarteren kring Montmartre i 18:e arrondissementet i norra delen av stan. Trapporna upp mot Sacré Cœur och konstnärstorget Place du Tertre är branta och det finns tid att beundra väggar och graffitimålningar. Här har Picasso, Dali och Monet och ett otal andra kända och mindre kända konstnärer, författare och världsförbättrare före mig slitit sina skosulor på väg upp och ner längs den 130 meter höga kullen. Och alldeles nära ligger kyrkogården med sina många personligt utformade minnesstenar – bara det en tyst berättelse om ett nästan osannolikt livfullt liv igår och i förrgår. Om den europeiska tidiga 1900-talskonsten och -kulturen har en hjärtpunkt så måste det vara här i Montmartre.
Syskonkvartetten
[Kapitel V i släkthistorien Under huden är jag många. Se tidigare avsnitt under rubriken VED upptill]
Fotot ovan, fr.v. Erik, Arne, Harald, Alma, Märta och Alarik Jernström
Scen IX: Suotniemi vid sekelskiftet 1900
Det var en stor gul gård, en stor, stor trädgård med en vägg av höga granar, hvilka morfar planterat som pojke, mot köksträdgården, och en allee av ljuvligt doftande lindar och lönnar mitt igenom, från balkongen rakt fram till sjön. En häck av spirea, som blommade så vit, som aldrig en spireahäck på något annat ställe, under balkongen från mitt fönster, ända fram till förmakshörnet, två änglar av gips nedanför trappan på vakt, otaliga hundar och hundvalpar, som kröp av och an, en kägelbana med en ”storskallestad” nedåt strandsidan och förbi den, längre bort, en lång bro som förde över till världens vackraste holme med tallar, blåbär, ättehögar och simhus.
Så skriver Märta – hon med den milda blicken och de knäppta händerna på fotot av familjen Jernström – långt senare, av den närmaste släkten kallad Tusse, faster Tusse. Suotniemi är ett jordiskt paradis och dess lyster och glans bara växer med åren, för Harald och Arne i mera måttfulla drag, för Erik och Märta mycket påtagligt. Och det är inte bara den stora gula byggnaden och trädgården runt omkring, det är lika mycket skogarna och vattenvägarna som etsar sig i minnet. Harald citerar Oscar Wilde – ”all dålig poesi är en produkt av verkliga känslor” – när han 1902 med Suotniemi i blickfånget skriver sin dikt “I månstrimman”.
I glittrande månstrimma / på Vuoksens blånande fjärd / jag styr uti midnattstimma / min nattliga ensamma färd. / Kanoten plöjer sin fåra / i floden av glimmande ljus / Man hör blott plask av min åra / men annars knappt ett sus.
Äldre brodern Arne skymtar ibland i förgrunden, då oftast med kameran i hand eller en tunn trälåda fylld med oljefärger, penslar och kolpennor. Lillabror Erik går omkring med penna och anteckningsblock och gör många anteckningar: Det var för en livsbejakande yngling ett paradis och ett kungarike som här ute på landet omslöt mig med sina rika stämningsbilder i naturen. Egendomen var 1500 hektar stor och utan andra förbindelser med yttervärlden än båtförbindelserna och på vintrarna isvägarna till det 6 km avlägsna Kexholm. Landsvägar fanns inte, ty egendomen bildade ett slags halvö i Vuoksen omsluten av fjärdar.
Men det är yngsta syskonet Märta som först flyr idyllen och ger sig ut i världen: Tre feberheta dagar i Berlin. Vi rände omkring som om det gällt att magra minst 10 kilo varje dag. Ingenting i den stora huvudstaden undgick våra vidöppna ögon: Livet om dagen i Warenhäuser, kvällslivet på Friedrichstrasse och Unter den Linden och nattlivet i en Cabaret, allt togs i nära skärskådande. Ideligen nya, intressanta upptäckter, våra sinnen voro spänt uppmärksamma, våra själar mottogo ständigt ny näring, men våra kroppar försummades nästan helt och hållet. De uppehöll sitt skenliv med Bier och Wurst, då och då. Det var ett forcerat liv. Vi löpte omkring fullständigt yra av allt det nya.
Några år senare vill Märta gifta sig med Oscar Fichmann, en tjeckisk jude med svaga lungor som studerar agronomi i Prag, senare också i Leipzig. Relationen ogillas samstämmigt av respektive föräldrar varför det unga paret besluter att mer eller mindre fly ut i Europa. Resultatet blir ett lika romantiskt som smått dramatiskt giftermål i exil, troligen i England och på tröskeln till första världskriget. Parets förstfödde koncipieras troligen i Bryssel. Dramatiken lägger sig så småningom, relationer återupprättades och vardagen kan fortsätta någorlunda enahanda. Faster Tusse anammar det tyska språket och växlar tungomål vid behov. Från Berlin skriver hon ett brev till föräldrarna: Jetz wohnen wir so wunderschön, sie wieder in die Stadt gezogen, in eine ganz moderne Wohnung, so wie wir in Kalevahaus, nur viel heller und schöner, vier Zimmer, eine schöne Veranda für Blumen (ich hab jetzt viel Blumen, das macht mir sehr freunde sie zu pflegen) dann hat mir Oskar einem Flügel gemietet und ich hab eben angefangen wieder einmal Klavierstunden zu nehmen. Über den Flügel an der Wand hängen meine Familienporträts.
Livslusten hör kanske ihop med hennes starka tro. I alla fall föraktar hon en religiositet som ”luktade lik och hopplöshet”. Den där de ”kristnas” suckar och hopplöshet och resignation inför världen, som påminner om ordspråket ”surt sa räven om rönnbären”, är mig absolut obegriplig.
Äldsta brodern Arne verkar vara, i motsats till Märtas livlighet och spontanitet, fast som en klippa, lågmäld, för att inte säga filosofiskt lagd. I början av 1900-talet gör han en anteckning: Aldrig har världen varit så intressant som nu, och aldrig människorna, som individer tagna, så ointressanta. Det är som en själslig uniformité nu vore högsta idealet, och som om alla krafter helt absorberats av det materiella framåtskridandet. Man talar längs en tråd med en person på några tio eller hundratal kilometers avstånd. Man vrider på en knapp och lamporna tänds. Vi åker med vagnar utan hästar. Det finns båtar som gå under vattnet och människor som flyga. Och ett budskap kan man sända genom luften till en ångare mitt på Atlanten. Och mera till. Vad skall inte våra eventuella barn få vara med om! Är det så underligt under dylika omständigheter att människan glömmer sin själ?
Arnes talang är tecknandet och målandet men han har inte de bombastiska porträtten eller de imposanta landskapsbilderna i bakhuvudet utan i stället karikatyren, den kärleksfulla nidbilden av människans anlete och apparition. Arnes visuella gåva till eftervärlden – tio centimeter höga ”storskallar” tecknade med blyerts och målade i akvarell – lever kvar i 713 exemplar. En hel armé av personligheter, egensinniga gestalter utstyrda i galauniformer och vardagstrasor, stolta, veka, inställsamma, troskyldiga, illmariga, buttra, bittra. Sigurd Ring, Ulrik Knallwitz, Åke Tott, Gottfried v. Pappenheine, Kronprins Oscar, Peter Höllenstein, Haliglulla Kafiatulla, Erik Firlig, Alexander Newsky, August v. Entz, Gustaf Bertelsköld, Magnus Brahe, Bo Jonsson, Alexander af Klöfvenhjelm, Erland Drummelhjelm, Ulrik Knallwitz, Abraham Kluns af Nyborg, Torsten Liljekonvalje, Boris Dostojefsky, Bachus Tratt, Tor Häcklefjäll af Blocksberg, Wilhelm Halleluja. Och Beata Hallenhjelm.
Pipskägg och mustasch, vapenrock med ståndkrage, snören i silver, pompong i guld, epåletter och värja, svarta lister på byxan, attila och kollett, blanka ridstövlar och pickelhuva, studentmössa, förkläde – det är världen anno 1900 i en nyss myndig ung mans kreativa hjärna. Män, män, män, och några få kvinnor. Man ska lära sig se för att lära sig älska. Men att se en människa, det är inte lätt. Det är så mycket förgrund hos dem alla att man inte får tag i själva människan. Om den finns? Och förgrunden – har den annat intresse än möjligen – måleriskt? Eller zoologiskt?
Erik beskriver entusiastiskt sin storebrors karikatyrsamling. Arnes talang att rita dessa Storskallar och göra dem humoristiska, lärorika och karaktäristiska var något enastående. Han försedde dem med överstora huvuden – därav namnet Storskallar – och skapade med sin utmärkta blick för olika typer en brokig samling – ja, ett helt samhälle där dock det militära inslaget förblev det dominerande (tack vare militäryrkets dominans i vår egen familj!). Denna lek med Storskallarna var en fascinerande lek för mig och i många stycken även uppfostrande. Sålunda voro de namn som Arne gav dessa ”dockor” ofta lånade från Världshistorien, utan att i övrigt avse någotslags porträttering av berörda historiska personer. Somliga namn däremot voro mera foster av hans frodiga fantasi och oftast väl anpassade till det yrke som ”dockan” besatt. Tack vare detta blev mitt intresse redan tidigt väckt för det dåtida samhällets olika förgreningar. Att dessa Storskallar inte voro vad som helst alldagligt vittnade bl.a. det beröm som målaren Albert Edelfält gav åt de exemplar som han genom min fars försorg kom att få se. Berömmande utlåtanden av senare datum finns även att tillgå av kända konstnärer.
Examen från Helsingfors universitet, teckningslärare, konstnär, och lektor vid Nykarleby seminarium – Arnes värld är visuell, bakom pincenén döljer sig en medkännande blick. Och texten avslöjar en analytisk förmåga med sinne för detaljer och stämningar. Och humor. När jag ser hårdkokta ägg, har jag en vision. Det var en gång på tåget mellan Wiborg och Sordavala, en andraklasskupé. Mitt emot mig satt en rysk jude, någotslags affärsman, klädd i mycket trånga och alldeles nya högskaftade stövlar. De pinade honom tydligen rysligt så att han slutligen drog dem av sig, med mycket besvär visserligen. Och så tog han fram sin vägkost, hårdkokta ägg. Och doftsymfonin sedan: stövelläder, fotsvett och hårdkokta ägg – å herregud ändå! Den doften glömmer jag aldrig. Kanske var där också vitlök. Åah!
Harald är liksom sin äldre bror en stillsam man, men om möjligt ännu mera försynt och tillbakadragen än Arne. Och helt fri från behovet att synas och höras och att briljera. Ändå är det just på honom som strålkastarljuset så småningom riktas, framförallt av en beundrande läskrets och en rosande kritikerkår. Harald är nämligen en språkets mästare – som journalist men framförallt som översättare. Journalistiken är en nödhamn, säger man – icke utan skäl. Men oftast är den en nödhamn för män som försmått inomskärsfaret och kustfaret och lockade av okända vidder styrt mot drömland bortom horisonten. Den behöver icke söka nödhamn som alltid seglat inomskärs eller aldrig ens lättat ankar. Mången drives av skaldedrömmar in på tidningsmannabanan. Och dock är mellan skaldens bana och tidningsmannens ett svalg befäst så djupt som svalget mellan himmel och helvete.
Han börjar som översättare på Suomen uutistoimisto, blir redaktör vid Åbo Underrättelser, korrespondent vid Maskin och Bro, fortsätter som korrespondent och prokurist vid Fiskars, återkommer än en gång som redaktör till ÅU, nu på ekonomiavdelningen, och fungerar så ytterligare en tid som chefredaktör för Finansbladet. I kölvattnet av den sistnämna erfarenheten skriver han boken Firmor i Finland och Alla aktieägares bok om de börsnoterade bolagens bokslut. Men det är alltså översättningarna som blir Haralds livsverk. Joseph Conrad: I fjärran farvatten, John Galsworth: Den svarta blomman, Charles C.G.D.Roberts: Branningans Mary och andra historier om djur och människor, Arnild Bennett: Nöjenas stad, Aldous Huxley: Det underbara leendet, Kalervo Reponen: Vid Summa och Viborska viken, Hans Martin: Räkna de lyckliga stunderna blott, Anthony Trollope: Biskopen i Barchester.
Bland annat dessa. Men framförallt Geoffrey Chausers Canterbury Tales från slutet av 1300-talet. Resonerande bokkatalogen som ges ut av Statens biblioteksbyrå recenserar boken 1934. “Med denna volym fortsätter Harald Jernström sina utomordentliga översättningar av Geoffrey Chaucers diktning – den engelska nationallitteraturens första stora och verkligt självständiga verk. Boken innehåller två av de mustigaste och mest burleska av Canterburysägnerna – mjölnarens och fogdens – samt den allegoriska visionsdikten ”Fåglarnas ting (The parlament of fouls), vilken skrev som hyllningsdikt till Richard II:s brud. I de två Canterburysägnerna firar Chaucers saftiga humor och realistiska fantasi verkliga triumfer; den som till äventyrs tager anstöt av de något vågade och farsaktigt uppsluppna scenerna torde snart bli avväpnad av författarens berättarglädje, av hans djupa förståelse för det mänskliga i alla dess olika former, av hans goda humör och graciösa vers. Dikterna ge en sällsynt levande bild av livet i England under medeltidens slut och den svenska tolkningen motsvarar mycket högt ställda anspråk. Man kan blott hoppas att mag. Jernström småningom skall översätta samtliga Canterburysägner – han skulle därmed göra såväl den svenska som den engelska litteraturen en ovärderlig tjänst.”
Tusses rörelser på kartan diskuteras livligt i vardagsrummen, liksom Arnes storskallar och lärargärning, och Eriks militära patos. Men Harald blir på något sätt kvar i tamburen, inte bortglömd, men skymd av andra röster, mera högljudda. För honom själv finns det inget behov att häva sina stämma på bekostnad av andras. Livet, det verkliga livet, tar ändå sats från de små svarta tecknen på bokens sidor. Och det livet är större och djupare och vidare och verkligare än allt det prat och pladder som andra med sådan frenesi ägnar sig åt. Som i Canterburysägnerna.
Skön var den unga frun, och hennes midja / var smärt som en vesslas, smidig som en vidja. / Hon bar en gördel, silkesstickad, mjuk, / kring sina länder hade hon en duk / så vit som morgonmjölk och rikt broderad. / Och hennes vita särk var dekorerad / med kolsvart silke framtill över barmen / och bak i nacken liksom runt kring armen. / På hennes mössa, som var vit och sval, sågs svarta band av samma material. / Sitt hårband bar hon högt, och det var brett, / och ögat lyste löftesrikt och hett. / Helt smala voro hennes ögonbryn, / två svarta bågar mot den vita hyn. / Hon var så tjusande att se uppå / som päronträden när i blom de stå, / och mjukare än lammets fina skinn. / Hon bar en läderbörs i gördeln sin, / med silke sydd, med pärlor tätt besatt. / Om än man sökte både dag och natt / och världen runt, så kunde man ej vänta / att finna lika glad och vacker jänta. / Så strålande var hennes klara hy / som präglad slant av guld när den är ny. / Hon sjöng och hennes drillar voro glada / som svalans kvitter på en lantlig lada.
Och så till sist Erik. Eriks livsväg verkar fullständigt klar från första början: militärbanan kallar. Luften dallrar, ett hotfullt muller hörs i fjärran. Finlands relativa självständighet som storfurstendöme är hotad, samtidigt som den finska språkgruppen ifrågasätter den svenska hegemonin inom förvaltning och kultur. I denna atmosfär av oro, osäkerhet och förbittring växte jag upp från gosse till yngling. Intrycken av dagshändelserna formade mina tankar och känslor, och samma var fallet med mina kamrater. Vi levde i en atmosfär där blixtar skuro genom mörka moln, och där ofred fyllde sinnena. Vi voro unga och offervilliga, färdiga till handling när helst tillfället bjöds. Man manade oss till försiktighet i rädslan för oöverlagda handlingar och man menade att det passiva motståndet var landets enda vapen. Men så menade inte vi. Vi skaffade vapen, modärna Mauser-pistoler med vilka vi mången fridag övade oss i målskjutning någonstädes i stadens omgivande skogar, och militära instruktionsböcker införskaffades från Sverige och studerades flitigt. För oss stod Eugen Schaumans gärning förpliktande som ett vårdtecken över fosterlandets ära. Skottet i senatsbyggnaden den 16 juni 1904 blev väckelsen till aktiv handling.
1905 lider Ryssland ett svidande nederlag mot Japan vilket i sin tur leder till stor oro i Ryssland – allmän strejk, politiska mord och upplopp. I Finland drar en strejkvåg över hela landet, även skolungdomen strejkade. Erik skriver: Man hade valt mig till en av sekreterarna i Wiborgs lärdomsskolors strejkkommitté. Jag mottog mitt uppdrag som ett bevis på förtroende och uppskattning och tecknade mina protokoll fulla med latinska citat: “Dulce et decorum est pro patria mori” – skön och ärofull är döden för fäderneslandet. De orden ljuda ännu i mitt öra från ett möte där talaren med patos uppfordrade sitt unga auditorium till öppen strid om så krävdes. Och beredda voro vi till vad som helst.
Ett stort folkmöte på rådhustorget i Wiborg. Huvudtalaren, en viss Piirainen, slungar på Hovrättens trappa ut sina förkunnelser om frihet, jämlikhet och broderskap, och att allt arbete ovillkorligen måste läggas ner. Och så vinkar han till sig Erik som lydigt ställer sig bredvid honom, och säger: Vi två här skola tvinga hovrättsherrarna att inställa arbetet. Det är folkets vilja att även detta ämbetsverk följer fosterlandets parol: strejk till sista man. Erik minns: Under nya leverop från folkmassan trädde vi in i hovrättsbyggnaden. Några vaktmästare sökte lamt hindra oss, men riskerade ej gå handgripligt tillväga. Och så tågade vi lugnt upp till andra våningen, glada att inga poliser stodo i vägen. – Hovrättens samtliga medlemmar voro samlade i en av plenisalarna. Det var kusliga ögonblick för mig, generad som jag var inför denna imponerande församling av frackklädda högdragna ämbetsmän. Jag var ju dock endast en skolpojke – om ock högstaklassist – medan skaran som här motvilligt mottog oss bestod av vördnadsbjudande äldre män med stadgat anseende i samhället. Jag är rädd att min entreé verkade föga övertygande. Vi stego emellertid in, och jag tror sannerligen att jag av gammal vana bockade mig, ty jag kände ju flera av hovrättsherrarna personligen.
Finska kadettkåren dras in, liksom skarpskyttebataljonerna och dragonregementet, samhällssituationen stabiliseras i någon mån och Erik börjar tänka i nya banor beträffande sin framtid. I stället för militäryrket hägrar nu en universitetsbana. Han skriver in sig i fys.mat. sektionen med sikte på att längre fram bli medicinare. En “orättvis” hud i zoologi, där jag klottrade bort mina chanser på ett strunt hjässben av en sköldpadda förtog mig lusten att fortsätta på medikofilen. Jag övergav professor Palméns föreläsningar, förnärmad över den ringa uppskattning mina kunskaper rönt. Mag. Boman i Wiborg hade ju givit mig vitsordet 10 i zoologi, och han visste nog att ingen elev kände fåglarna bättre än jag. Själv var han – Boman – landets största specialist på fåglarnas ohyra, det hade Palmén t.o.m. erkännt på en av sina föreläsningar. Som en personlig förolämpning måste jag anse det att bli tillfrågad om sköldpaddor, dessa fördömda kräk som varken äro fåglar eller fiskar. I vredesmod beslöt jag att erbjuda andra professorer mina tjänster. Jag valde geologi och geografi som huvudämnen för en avlägsen kandidatexamen – och se nu ändtligen fick jag vind i seglen! Professor Ramsay och professor Rosberg ställde sig båda förstående och uppmuntrande till mina planer att studera för vitsordet laudatur i deras resp. ämnen. Jag startade med friskt mod med nya framtidsperspektiv vinkande i fjärran och med återvunnet självförtroende i bröstet. Här skulle läsas som aldrig förr!
Och han läser. Och reser på somrarna omkring i bygderna och undersöker jordarter och vattendrag. Kunskaperna i geografi och geologi skall senare visa sig vara till nytta även på den militära banan i form av insikter i orientering och terrängkännedom. Men studierna blir aldrig helt slutförda, trots två laudatur. Bäst trivdes jag dock nu som fordom i ensamheten. Enstöringen i mig hade blott utvecklats under årens lopp och drev mig till ensamma långa promenader eller skidturer, eller till böckerna som hopade sig på bokhyllan varje likviddag. Bokintresset blev snarlikt en mani som behärskade långa perioder av min studenttid. Men som No 1 på bokhyllan stod fortfarande Nordensvans stora verk av Fransk-Tyska Kriget 1870-71, ehuru nu i godt sällskap med Finska Kriget 1908-09 av samma författare och en mängd geografiska praktverk och reseskildringar, förutom massor av skönlitteratur.
[Nästa avsnitt – "Kris" – i denna släktberättelse publiceras den 15 april]
Kluvet
Världen håller andan och tiden står stilla. Och jag följer exemplet. Länge har jag diffust varit medveten om att jag inte andas som jag borde, att luften bara cirkulerar i lungornas översta delar. Orsaken är, kanske, att jag aderton månader ung höll på att drunkna och räddades ganska så i sista ögonblicket. Sen dess, kanske, har jag på ett djupt omedvetet plan, kanske, ständigt varit på min vakt, varit beredd, nästan hållit andan. Nu när den kollektiva klaustrofobin sakta ökar i styrka får jag allt oftare ett behov att stanna upp, dra djupt efter andan, fokusera på nuet, stilla mitt inre. Jag som annars hela tiden är i något slags orolig rörelse söker nu febrilt hållpunkter i vardagen, i tiden och platsen. Med blicken på terrassens krokusar som just nu visar upp sina allra första försiktiga gula och lila ljussignaler – här kommer vi! – tänker jag på var jag själv är rotad, och vad det betyder i en värld som skakar. Och jag drar djupt efter andan, och suckar.
Stefan Zweig (1881–1941) var på sin tid en erkänd österrikisk författare men också läst i stora delar av världen. I slutet av sitt liv, i landsflykt efter Hitlers maktövertagande och stationerad i ett hotellrum i Brasilien, skrev han ner sin berättelse om det gamla Europas undergång, inte minst om tiden mellan de två världskrigen. När boken var färdig begick han självmord. Även om jag har ett visst allmänt intresse för Europas historia är det ändå Zweigs personliga grepp om sin text som är själva lockbetet och incitamentet till att jag börjar läsa "Världen av i går". Och min uppmärksamhet stegras redan på förordets första sida och jag tycker nästan känna igen mig själv: "Ingenting är mig mer fjärran än att ställa mig själv i förgrunden, annat än möjligen som förevisare av en serie diabilder; tiden ger bilderna, jag uttalar bara orden till dem, och egentligen blir det mindre mitt eget liv som jag återberättar än en hel generations – vår unika generation, som kanske mer än någon annan under historiens lopp hemsökts av ödet."
Här står jag nu vid mitt elektriskt höj- och sänkbara skrivbord och ser fyra lilafärgade krokusar på Andberget fem meter rakt framför mig som optimistiskt och självsäkert tränger upp ur halvfrusen mark, kanske en vecka snabbare än terrasskusinerna. I körsbärsträdet till höger hänger ekorren Urban ner över fågelmatshuset och gör sitt bästa för att komma åt solrosfrön eller ännu hellre ett antal delikata jordnötter. Nyss kom en liten snöskur, nu lyser en klar vårsol upp Andberget rakt framför mig där fem dagisbarn och två dagismammor har picknick bredvid gravkumlet från bronsåldern. Allt är som vanligt, och ändå är ingenting som vanligt. Någonting för ögat osynligt har invaderat klotet och därmed också min själ. Kanske är det en följd av mitt oförsiktiga leverne, min okänslighet och egoism, kanske det bara är slumpen, en räcka olyckliga sammanträffanden som sedan resulterat i något som förut aldrig existerat och som nu i sin tur eskalerar och spårar ur. Jag vet inte vad det är, men det är här och det är på riktigt. Det är som att se på en gammal svartvit film – det är avlägset och närvarande på samma gång.
Tillbaka till Zweig. Vid sekelskiftet 1900 skulle den skolgångne Stefan Z börja studera vid universitetet. Att det skulle handla om litteratur var självklart men i övrigt gav han inte mycket för akademiska studier. "Oräkneliga gånger har jag i det praktiska livet fått bekräftat att antikvariska bokhandlare ofta vet bättre besked om böcker än professorerna, att konsthandlarna förstår mer än konsthistorikerna, att en stor del av de viktigaste impulserna och upptäckterna på alla områden kommer från utomstående." Hur ofta hade jag inte avundats människor med akademiska titlar, ända tills jag själv fick en, och till och med två, och märkte att det knappast fick marken att skälva. Titlar ger i bästa fall en antydan om personens yrkesmässiga preferenser men storståtliga etiketter kan också innehålla sånt som för länge sedan överskridit tiden för bäst före. Skal och yta är trots allt bara skal och yta. Annat är det med böcker! Universitetsstuderanden Stefan Zweig började samla ihop sina poetiska alster med tanke på en eventuell utgivning: "Jag blygs inte för att erkänna att jag som nittonåring student fann lukten av trycksvärta vara det ljuvaste på jorden, ljuvare än oljan från rosorna i Shiraz. Varje dikt som blivit antagen av en tidning hade givit ny styrka åt mitt skrala självförtroende. Borde jag inte ta det avgörande språnget nu och försöka ge ut en hel diktsamling?"
Nånting liknande tänkte också jag som ung vuxen. Problemet var att jag inte hade skrivit många dikter men nog börjat publicera mina artiklar i lokalpressen, och uttryckligen i Vasabladet. Att se min egen text i tryckt version var ett slags stämpel och bevis på att jag var någon, att denna person fanns på riktigt, att han hade tankar och kanske åsikter, men framförallt att han var en del av någonting större, en kugge i ett maskineri, en ton i ett musikverk. Skrivandet, och publiceringen av en text, gav en suddig profil gestalt och form, ansade jordmånen så att fröet kunde växa och framförallt: Ordlekarna och meningskonstruktionerna banade väg rakt in i ett sårbart hjärta, förbi och bakom låsta känslor och saltvattenblockerade lungor. Men texten fungerade inte bara medicin och vaccin, den var själva livsessensen som flöt i min kropp, den formade den hud som låg under huden.
Så vandrar jag med Stefan Zweig genom vardagen i Wien, i ett Europa som upplevde La belle épogue och en sällan skådad nyfikenhet på allt det goda konsten och kulturen förde med sig. Men bakom ytans glans fladdrade oroliga skuggor, en försmak av något oåterkalleligt och hotande låg i luften. Inte bara kontinentalplattorna rörde på sig, även många länder testade sina gränser och en diffus osäkerhet började bre ut sig som de svarta fläckarna på en ljuskänslig fotoplåt. Någonting liknande upplever jag nu också här vid mitt skrivbord. En välbekant och självklar vardagsvy rakt framför ögonen står i kontrast till det inre landskap som hudkänsligt speglar tidens oro och konturlöshet – pandemier och nyutspruckna krokusar på samma bräde.
Urban är daglig gäst på Café Terrace och stjäl samvetslöst nötter av småfåglarna.