Monolog
Blått en dag, ett ögonblick...
[drama i en akt av ökänd författare. uruppförande 2020]
Akt 1, scen 1)
Ni kanske undrar varför jag sitter här långt bakom på scenen, i den här slitna soffan, i ljuset av den där blålila spoten? Ja, det är faktiskt grundtanken i den här pjäsen, eller rättare sagt egentligen regissörens geniala idé. Att huvudpersonen knappt ska synas, alltså. Men nog höras. Hallå, hallå! Visst hör ni mig? Jag sitter här i den blå timmen – l'heure bleue som vi säger på teaterfranska – och kan se er alldeles tydligt. Eller kanske inte alldeles tydligt, men i alla fall nästan. Jag tror nog jag snart kommer att se er bara mina ögon vant sig vid strålkastaren. Men egentligen är det ju så här: Jag talar, ni lyssnar, ni ser mig, jag anar er. Det är hela detta storslagna dramats konstnärliga utgångspunkt och förutsättning – att det finns en aktör och att det finns en publik. Nu finns det åtminstone en aktör, om det finns en publik återstår att se... Ja, det är klart att ni finns här, jag skojade bara som ni nog säkert förstod! Man måste vara lite lättsam och smålustig så här i början, så att spänningen släpper. Publikens spänning, alltså. Jag är så avspänd att jag knappt hålls kvar här på soffan. Som ni ser röker jag pipa med smak av skotsk karamell, som en riktig man, dricker sherry som en riktig... man... Va? Ja, ja, det är riktig årgångsvara, det syns ju på etiketten. Stil och etikett – det är mitt varumärke. Och ett borstat beteende – se bara på pannluggen. Nej, den har ni inte sett förut! Men den är min, och den är borstad. Eller åtminstone kammad. Vad ni inte ser men säkert känner... doften av That Man eau de cologne. Himmelska höjder! Vad gör man inte för att locka till sig allsköns nattfjärilar och dagsländor i den skumma kvällen.
(publiken applåderar igenkännande)
Akt 1, scen 2)
Ja, det är kväll. Jag är på väg ut, vart vet jag inte riktigt säkert, men jag tror det blir Livet. Ja, det är namnet på en pub här bakom hörnet. Där är det fullt ös klockan runt. Och där gäller det verkligen att passa rocken när man är i den rollen. Annars skulle jag knappast vara iskrudad denna eleganta vita skjorta med tab collar-krage och manchettknappar av silver. Och rutiga byxor med sydda pressveck och dekorstickad kostymkrage – det gäller att liksom smälta in, att inte sticka ut i onödan, att helt enkelt bara vara sig själv. Det har jag alltid varit – själv. En gång var jag utomlands minst två gånger och då var jag där alldeles själv. Väldigt själv. Det är jag nu också, som ni ser. Självisk. Konstigt vore det annars – det här är trots allt en monolog. I en monolog är man alltid själv. Ibland är man sig själv, men i huvudsak är man själv. Själv och säker. Som ni ser är jag väldigt säker – suger på min pipa, håller mitt glas alldeles blickstilla för att helt övertygande blicka outgrundligt in i framtiden. De hornbågade glasögonen ger mitt själv en air av klokhet och bildning – visst fungerar det alldeles utmärkt? Jag är alldeles naturligt mig själv fast jag säger det själv. Jag är ständigt själv vilket bevisar att jag är självständig, oberoende. Orubblig. Fast. Som ett berg. Jag, ett blivande bergsråd, eller annars bara stenrik. Nej ingenting kan grusa mina ljusa framtidsutsikter. God sherry, sanna mina ord! Dessutom gillar jag sandkaka.
(publiken applåderar spontant och småskrattar åt den fyndiga ordleken )
Akt 1, scen 3)
Nu när ni börjar slappna av där i salongen så måste jag berätta vad jag tycker om Livet. Alltså Puben. Där är rätt trångt, utom när det är nästan folktomt förstås. Av någon anledning ska alla dit på en gång, och det dricks och äts och snarvlas och bråkas och kramas så till den milda grad att det till sist blir lapp på luckan och alla får hålla sig för sig själva en tid. Liksom bortfösta, isolerade, förtappade. Åtminstone tills läget lugnat sig. Och då frågar ni helt naturligt: Vilket läge? Och då svarar jag med min dramatiska skådespelarröst: Dödläget. Och ni kontrar: Inget drömläge precis? Och då säger jag: Nej, verkligen inte. Och tillägger med min lika dramatiska tragediröst: Att vara eller inte vara, det är frågan. Så här kan vi hålla på en stund, bolla ord av och an och få det att låta som om ingenting speciellt hade hänt. Men det är ju det som är det märkliga och ofattbara, att det verkligen har hänt. Det hade jag aldrig trott, allra minst då när jag var i den åldern som jag inte är nu. Men det hände. Och nu är det här, alldeles bakom hörnet. Jag tror faktiskt att det är bäst att jag slutar här och släpper hem er innan ni blir tagna på sängen. Nästan alla som blir tagna på sängen befinner sig nämligen långt borta från sängen. Den som är färdigt i sängen kan alltså inte bli... Ja, ni förstod tanken... För sen inte sånt oväsen när ni söker er ut mot foajén och gå för all del inte för nära varandra, minst två meter ska avståndet vara så att det inte ska ske några halkolyckor eller liknande. Och sen rekommenderar jag att ni tvättar händerna innan ni går ut, och där hemma genast när ni kommer in, gärna före ni tar av er ytterkläderna. Rena händer, inget händer är mitt motto. Själv ska jag repetera för morgondagens premiär av I väntan på... i väntan på nån, jag kommer just nu inte ihåg vem? Covid? Ja, Herr Covid! – I väntan på herr Covid. En helt absurd pjäs säger alla som så att säga blivit smittade av den. En världssuccé, en kassamagnet. Vi får se hur det blir här – förhandsintresset är i alla fall stort. Men som sagt, ta nu väl hand om er där ute i dimman, själv ska jag som sagt så småningom dra mig tillbaka och...
Jaha, alla har redan gått..! Här var det tyst... Och mörkt... Få se nu om jag hittar ut... Eller om jag ska stanna här på soffan över natten... Spelar det nån roll..?
(den blåa följespoten lyser upp en liten del av en tom scen. salongen ligger i mörker. ridå.)
En skugga av vårt minne
Glömskan är mitt gissel. Och då talar jag inte om dessa vardagliga tankestopp av typen "varför står jag här med kylskåpsdörren öppen, vad var det jag skulle plocka fram?" eller "... skräp, jag glömde veckoduscha orkidéerna igår", eller "hur kan jag ha glömt att koda in veckans foto i bloggen, jag tycker precis att jag redan gjorde det...?" Plus en lång rad ännu mera bagatellartade episoder i dessa sönderklippta vardagstimmar som coronakrisen drar med sig. Nej, jag talar inte om detaljglömskan men om den stora sammanhangsglömskan, de stora svarta minnesfläckar som likt en hjärnblödning sträcker sig över tid och rum; mänsklighetens, och mina egna, minnesförträngningar.
Convid-19 smittar min själ minst lika effektivt som den kanske en dag invaderar min kropp. I själva verket är smittorisken på psyket uppe i exakt 100%. Jag är redan kontaminerad av ett känslovirus som snabbt och effektivt gräver ner sig under huden och börjar äta sönder mitt finmaskiga emotionella nätverk som redan från förut är belamrat med kortslutningar och ärr. Oron, ovissheten och känslan av något oåterkalleligt spikar fast huden i nuet, ett slags korsfästelse mitt i fastan. Krisen sackar tiden och fördunklar perspektiven, i går och i morgon böjar ta allt tydligare adjö av varandra. Strandsatt i nuet noterar jag hur molnen jagar, skuggor skälver, sikten skymmer. Och jag får riktigt ta spjärn för att motstå frestelsen att låta ett sorg- och skuldsatt inre ge vika för yttervärldens hotbilder och krassa realiteter. Ett sårat inre jag möter ett känslolöst yttre något.
Då hör jag ivriga protester i digitalbruset: Du måste tänka positivt, se framåt, se möjligheterna, ha tålamod! Visst, jag ska hålla humöret uppe, tänka positivt, röra på mig, andas frisk luft, äta vettigt, undvika närkontakter och allt det där. Men faktum är också att jag också går igenom en sorgeprocess – att isolera sig är att dö en smula. I takt med att reviret krymper och hotbilder tornar upp i horisonten ställs inte bara min kropp på prov men kanske ännu mera min arma själ. Vem är jag utan alla mina dagliga ritualer, försvarsmekanismer och självkonstruerade aktiviteter som i normala fall håller livets våg i något slags balans? Vem är jag innerst inne, under huden? Och jag slås av tanken hur snabbt jag sugs in mitt lilla jag, glömmer människor som tidigare varit en del av min vardag, eller åtminstone av min arbetsvecka. För att inte tala om alla dessa mera sporadiska kontakter som förekommit i otal under årens lopp, många nu helt bortsuddade ur minnet.
Det vi alla har framför oss rent fysiskt en dag, men nu i första hand på ett psykologiskt plan, har Olle Adolphson redan fångat i kanske dyrköpta ord: Så går vi bort, men ändå finns vi här i år och dar. Så länge människorna minns oss håller vi oss kvar. Ångerköpt för att mina otaliga jagprojekt har fått styra så mycket av vardagen är det kanske inte så överraskande att jag nu också konfronteras med insikten att jag en dag är bortglömd. Är det människans lott att glömma, och att bli glömd? Kanske sett ur det historiska perspektivet men inte här och nu, och allra minst i kristider. Min coronaisolation är trots allt och åtminstone tillsvidare bara en lätt vindpust i fastans stormiga tider och jag börjar långsamt inse att allting inte handlar om mig – ganska lite faktiskt, nästan ingenting om jag är lite mera exakt. En påtvingad isolation är definitivt inte en angenäm upplevelse men den hjälper mig kanske, medan tid är, att skifta perspektiv både i den konkreta vardagen och i den ännu viktigare inre verkligheten. Landet står stilla, kroppen står stilla, psyket ryser. Men jag finns, vi alla finns och minns, så länge vi bryr oss om varandra.
SÅ GÅR VI BORT. Text: Olle Adolphson | Melodi: Mao Lindholm | Arrangemang: Jan Hellberg (för blandad kör, sopransaxofon/klarinett och kontrabas) Ingår i körhäftet En skugga av vårt minne, Sulasol, 2016.
Berätta!
Idag ska hela världen berätta historier. Har jag nånting annat att berätta än att en diffus osäkerhet, lätt förvirring och allmän fladdrighet just nu behärskar min kropp och själ? Den som kläckte temadagarna hade nog inte en pandemi i bakhuvudet. I stället för ett lättsamt orerande inför öppen ridå är även jag nu mer eller mindre hänvisad till mumlet i de mörka kuloarerna långt bakom scenen. Vem vill, vem kan ens tänka på att berätta historier när dagens huvudperson klampar på i environgerna. Men om jag inte själv kan berätta en vettig historia så kan jag åtminstone berätta om dem som kan berätta.
Somliga vill mera än de kan. Benvenuto Cellini (1500–1571), italiensk guldsmed och skulptör, är, bokstavligen, ett talande exempel på det. Hans självupptagenhet är måttlös, han skrävlar och ljuger, överdriver och dramatiserar så till den grad att man som läsare snabbt tappar andan. Men det gör inte Cellini själv. Hans maniska skaparförmåga resulterade i att han anställde en skrivare, en fjortonårig pojke, som sin sekreterare och spottkopp. Medan den store konstnären formade sitt förgyllda saltkar till kung Frans I, eller skissade på medaljer och skulpturer som skulle slå världens potentater med häpnad, berättade han sitt livs historia för den stackars unge mannen som knappast hade sett ens skymten av de stordåd som Cellini nu salivfyllt öste över honom. Genom hela boken om Benvenuto Cellinis liv ekar universalgeniets egen röst som stode han i samma rum som läsaren. Men det är inte, som man kanske kunde tro, varken pinsamt eller motbjudande att höra hans röst. Överdrifterna och självgodheten förvandlas i själva verket till ett stilgrepp som rycker med och engagerar, det är som om det inte på riktigt skulle finnas sådana här människor och då är det lättare att acceptera navelskåderiet och narcissismen. Tiden var en annan, kulturen var en annan, och då var också människan en annan.
Om Cellini var yvig och utåtriktad, explosiv och ytlig, så är Marcel Proust (1871–1922) närmast det motsatta. Och jag säger är – Cellini finns knappast mera, men Proust lever kvar under huden, genom tiderna, tvärs igenom kulturerna. Nej, inte heller jag har läst På spaning efter den tid som flytt men jag har läst om den i olika sammanhang och i böcker av olika skriftställare. Den kanske mest eleganta beskrivningen hittar jag i Alain de Bottons Låt Proust förändra ditt liv. Självbilderna var väsensskilda: Medan Cellini med stor energi målade upp sig själv och sin konst till mastodontformat förminskade Proust sin egen roll och betydelse till ett minimum ("en loppa"," en smältbar bit nougat"). Båda är stora berättare men tävlar ändå i helt olika klasser, skriver om sina liv på helt olika sätt. Där Cellini var snabb och spontan är Proust eftertänksam och långsam, utdragen och oändlig. de Botton har räknat ut att en av Proust längsta meningar i På spaning efter den tid som flytt "... skulle bli nära fyra meter lång och räcka sjutton varv runt en vinflaska om den ställdes upp i en enda rak linje och gavs standardtypsnitt." Sängbunden och sjuklig en stor del av sitt liv hade Proust tid att räkna sekunderna, brödsmulorna på sängtäcket och livets oändliga utmaningar. Han grävde ner sig i allt, i alla detaljer, och inte minst i sig själv. Det låg en djup avgrund mellan hans långsamma ensamma liv innanför hemmets slutna väggar och samvaron med vänner och bekanta i salong och restaurang. Den tysta vardagens överdrivet ordrika anteckningar hade en oral motsvarighet när Proust i den närmaste kamratkretsen briljerade med sin samtalskonst och sitt engagerade umgänge med var och en kring bordet. Samtidigt kunde han sitta och formulera meningar om att "samtal egentligen är en meningslös aktivitet", och att "vänskapen i slutändan inte är något annat än en lögn". Det är motsägelsefullt och distraherande, charmfullt och engagerande på en och samma gång. En levande människas uppriktiga röst, eller...? Marcel Proust var ständigt övertygad om att han snart skulle dö.
I krisens fotspår följer osäkerhet och olust, en känsla av overklighet och brist på sammanhang. Människan är en berättelse, skriver psykiatern Clarence Crafoord och låter förstå att han ser på människan "... som framväxt ur språk och utvecklande dialog." Alldeles speciellt viktig blir berättelsen när tillvaron dramatiskt förändras och både aktörer och landskap plötsligt känns väldigt främmande. Berättaren behöver en mottagare, en lyssnare som kan fånga upp inte bara rösten men hela detta ordpaket som är berättaren själv. Idag på Världsberättardagen vill jag därför samtidigt slå ett slag för lyssnandets svåra konst. I själva verket tror jag en god berättare ofta också är en god lyssnare. Se bara på Cellini och Proust: Cellini talade vad spottet förde i munnen och underhöll för stunden och var knappast särskilt intresserad av kritiska kommentarer. Proust kände doften av lindblomste och smaken av madeleinekakan och förflyttades omedelbart till barndomens idyll och evighet, noterade där färger och röster och stämningar, och höll både scenografin och koreografin viktigare än den egna huvudrollen. Cellini uppträdde i och förblev kvar i renässansens Italien men Proust sträcker ut sig både i tid och rum. Eller som Göran Schildt uttryckt det: "Han har framför allt sänkt sin sond så pass djupt i människovarandets inre tragik att hans stoff har intresse för alla samhällen och tider".
Må vi bekämpa detta coronavirus också med berättelser för varandra. Nuet kan förefalla kaotiskt men orden har en märklig förmåga att öppna nya dörrar och skapa nya verkligheter, att omkoda det obegripliga motivet och att gestalta vardagen i en mer hanterlig och livsbejakande form. Uppmaningen är enkel och självklar: Berätta och lyssna, lyssna och berätta.
Böcker som inspirerat: Benvenuto Cellinis liv, Söderströms förlag, Uddevalla 1958 | Alain de Botton: Låt Proust förändra ditt liv, Wahlström & Widstrand, Falun 1998 | Clarence Crafoord: Människan är en berättelse, Natur och Kultur, WSOY 1999
Dagens bloggbilder är tagna i Paris.
Socialarbetartalang
I den högaktuella coronakrisens kölvatten hörs redan en massa utlåtanden och åsikter om hur saker och ting egentligen borde skötas – det är aldrig brist på självutnämnda experter så länge man inte behöver ta personligt ansvar för sina beslut. Utan att riktigt veta om det har mången högljudd besserwisser ställts inför de komplicerade och mångbottnade frågor och utmaningar som socialarbetaren, visserligen i något mindre skala, möter varje dag men i stället för att notera problematikens komplexitet tar dessa felfinnare och förståsigpåare fasta på en eller två till synes enkla trådändar som de sen rycker och knycker i tills hela nystanet är totalt tilltrasslat.
Idag firas World Social Work Day, det vill säga Världsdagen för socialt arbete. Samboende med en professionell socialarbetare och själv utbildad inom området, både på lägre och på högre högskolenivå, borde jag veta vad jag talar om. Det vill säga: Efter sex år som socialarbetare inom psykiatrin förstod jag att mina resurser troligen låg mera på det kulturella området och därmed bytte jag spår för gott. Samtidigt tog jag med mig en kunskapsmassa och en attityd som för min del kom att färga konstens och kulturens olika delområden på sitt speciella sätt. Inom mentalvården hade jag till exempel lärt mig att musik inte bara var estetik och kulturellt finlir, musik kunde också väcka förträngda känslor och minnen hos en psykiskt sjuk människa. Och där bildkonstens giganter alldeles uppenbart kämpat med olustens, förtvivlans och de kluvna gestalternas slemmiga monster erinrade jag att liknande motiv och gestalter ständigt ploppade fram i sjukjournalernas berättelser och patienternas personliga historier. Det verkade som om konsten kunde ses och uppfattas ur olika synvinklar, i olika kontexter, och just detta balanserande mellan produkt och process tilltalade mitt ambivalenta men skapande psyke. Parallellt med konstspåret stavade jag mig sedan fram i många år även som redaktör för att ett par decennier senare definitivt landa på skriftställarens breda och fartvänliga skateboard. Men, för att använda skidmetaforen – hela mitt vuxna liv har jag glidit fram på socialarbetarvalla.
Temat för årets världsdag för socialt arbete är vikten av att främja de mänskliga relationerna. Om jag tillfällig vänder bort blicken från de hälsomässiga och ekonomiska kriser som coronaviruset alldeles uppenbart kommer att åstadkomma och i stället tar fasta på vad denna historiskt nya situation eventuellt kan erbjuda är det en vision som framträder tydligast i mitt inre, långt tydligare än de kraxande olyckskorparnas domedagsbudskap: En enorm, världsomspännande tyst majoritet som med penningsinsamlingar, nya sociala nätverk och en lång rad handfasta kreativa jippon, ofta med de olika konstformerna som redskap, tar tag i dessa ofattbara kriser och – lite på samma sätt som den professionella socialarbetaren – bidrar till att upprätthålla nätverk och skapa meningsfullt och hållbart innehåll i tillvaron för allt fler människor. Och det helt oberoende av myndigheters, finansvärldens och det officiella samhällets övriga åtgärder. Helt osökt infinner sig en ledande fråga: Bor det inte också i dig en socialarbetare in spe?
Social samvaro i form av ringdans vid Villa Hagasund i Helsingfors, från början byggd som sommarbostad åt geheimerådet och prokuratorn Carl Johan Walleen. Huset som är ritat av tyska arkitekten Ernst Bernhard Lohrmann byggdes åren 1843–46 och ligger granne med Finlandiahuset och Tölöviken. De här tre fotona är tagna i samband med Helsingforsdagen 12 juni 2019.
Sonja
[Fjärde kapitlet i släkthistorien Under huden är jag många. De föregående texterna – se upptill under rubriken VED]
Scen VII: Hangö Casino, midsommaren 1896. Sonjas brev till Nicko
Kära, kära Nicko! Jag kan inte låta bli att tänka på käre bror nu när sommaren är som vackrast. Nu skulle käre bror se mig, nu skulle han för höra allt som skett sedan vi lämnade St. Petersburg för tre veckor sedan. Vad jag önskar jag kunde delge käre Nicko mina känslor just nu! Men det är inte möjligt, jag har ju inte ens hans adress. Han har inte meddelat sin destination sedan flottan lämnade St. Petersburg. Men tids nog ska han få veta. Kära mor är både upprörd och stolt, glad och ledsen. Hon vet inte vad hon skall tro. Det vet inte jag heller, uppriktigt sagt. Allting är så annorlunda här i Finland – naturen, människorna, maten, dofterna. Och språket! Finskan låter mörk som stora skogar, svenskan liknar mera havet. Men jag förstår inte ett ord. Herr Ståhlberg – nej, jag föredrar att kalla honom Karl Emil – Karl Emil låter så högtidlig när han talar tyska. Men hans ögon är mjuka, lite sorgsna. Stackars barn som förlorat sin mor! Karl Emil är säkert en god fader, han talar så hjärtligt om sina barn. Det är någonting mjukt och manligt över Karl Emil. Hans skägg, håret, blicken – han vet nog vad han vill, verkar bestämd. Men så är han ibland så lättsam, nästan barnsligt uppspelt. Som i går kväll när han berättade om gästerna i sin ateljé, alla dessa människor som är så nervösa när de skall avporträtteras. Hans imitationer var kostliga! Då kände jag en sådan värme och sympati för honom, en sådan glädje. På kvällen när vi dansade noterade jag doften av förnämligt rakvatten och det sträva skägget mot min kind. Jag känner mig så förunderligt trygg i hans famn, ingen man har varit mig så nära. När han ser på mig vill jag bara vila i hans ögon, jag känner mig så vacker i hans blick.
Efter några händelserika veckor reser våra huvudpersoner åt var sitt håll: Sonja och Klavdia till St. Petersburg för att planera brudklänning och hemgift, Kalle till Helsingfors för att förbereda bröllopet: boka kyrka, skriva inbjudningskort, välja vin och meny. Den skeppsbrutne Kalle som någon månad tidigare sorgtyngd stapplade i land i Hangö återvänder till huvudstaden som en ny man, pånyttfödd, rehabiliterad och framtidsfixerad. Barnen är glada att se sin pappa igen men tycker att han beter sig lite konstigt, att han pratar mera och högljuddare än vanligt. Syster Jenny döljer i sitt inre vad hon känner och tänker.
Bröllopet går av stapeln den 22 oktober 1896 i Uspenskijkatedralen på Skatudden, nästan på dagen sju månader efter Roris död. Sonjas brudklänning av tjockt atlassiden är sydd i den förnämsta av ateljéerna i St. Petersburg. Övre delen är rynkad och har en liten bolero av tjock spets som sträcker sig upp över halsen och ner tätt över axlar och armar. Brudslöjan är fastsatt i håret med ett diadem av ljusröda rosor. Kjolen är vid, midjan smal som en getings. Ovanför brudparets huvuden håller två präster var sin krona av guld när Kalle och Sonja sakta går runt i kyrkan medan prästen mässar och svänger sitt rökelsekar. Kalles äldsta dotter Sirkka, sju år, bär släpet, omtumlad av den högtidliga stämningen, människornas antal, den enorma ikonostasen och de många guldinramade tavlorna, och av rökelsen – tung och sagolik.
Efter vigseln blir det middag för släkt och vänner innan brudparet anträder sin bröllopsresa till Paris. Jenny får i uppgift att under tiden flytta Kalles hela bohag från det stora trähuset i Djurgården till det nya hemmet på Andrégatan 1.
Scen VIII: Shangri-La Hotel, Paris, fredagen den 30 oktober 1896
Nyöppnade Shagri-La Hotel, Roland Bonapartes gamla palats, ligger mellan Avenue d´léna och Rue Fresnel. Från terrassen på hotellrummets femte våning har man en vidunderlig utsikt över Seine-floden och speciellt mot Eiffeltornet, som nu i kvällningen avtecknar sig kraftfullt mörkrött mot en brunrosa himmel. Nere från gatan hörs ett lätt smatter av hästhovar som dansar på gatstenarna, ur ett öppet fönster nere på första våning strömmar toner från ett litet wienerkapell som underhåller gästerna i restauranten. På terrassen står en ensam kvinna, hennes rosa balklänning är urringad, det mörka håret är kammat åt sidan och hålls uppe av en stor knut omsluten av ett hårsmycke som gnistrar av små smaragder. Händer och armar pryds av långa handskar av glacé i ljusrött med en sirlig liten ros placerad strax ovanför högra handleden. Hennes blick vilar på La Tour Eiffel, detta tekniska mästerverk som världen första gången kunde beskåda bara några år tidigare, på världsutställningen 1889. Hon ler för sig själv när de mörka ögonen sveper över ett skymmande Paris som ännu har ett helt färskt minne av den ryska tsaren Nicholaj II:s och tsarinnan Alexandra Feodorovnas besök för precis en månad sedan. Då fylldes gatorna av hyllande människomassor i tiotusentals, nu kan man i skenet av de nytända oljelamporna bara urskilja enstaka individer och par som långsamt promenerar längs kajkanterna. I Seinens mörka vatten glimmar lanternor och lyktor, men över boulevarderna i de närmaste arrondissementen forsar det välsignade elektriska ljuset och mejslar ut raka gatumönster i ett hav av hus. I fjärran tonar träkåksstaden ut i ett svart intet.
Sonja, för visst är det hon, suckar förnöjd, vänder långsamt på klacken och går mot terrassdörren och den väntande bröllopssviten. En lätt dåsighet sprider sig genom kroppen, sömnen lockar. Kvällens festliga supé – hummer i en förförisk konjakssås – föregicks av en skål i champagne (Vilmart & Cie) och en fransk ostsoppa som förrätt. Alltsammans avrundades med en stor petits choux övertäckt med varm chokladsås. Bordet var dekorerat med tjugofyra ljusröda rosor och en sjuarmad ljusstake i silver. Utan Sonjas vetskap hade Kalle Ståhlberg också vidtalat wienerkapellet, att på hans tecken, stämma i med inledningen till Brudmarschen av Felix Mendelssohn. Det skedde när hovmästaren korkade champagneflaskan. Restaurantgästerna applåderade, serveringspersonalen ställde sig i cirkel runt bordet, många av restauranggästerna kom fram och gratulerade. Denna kväll hade Sonja varit kejsarinna i Bonapartes palats.
När Sonja nu kommer in i sviten ligger Kalle redan i sängen. Hon stänger försiktigt terrassdörren, går fram till sin man, böjer sig ner och kysser honom lätt på pannan. Han lyfter sin hand för att hålla kvar hennes läppar vid sitt ansikte, men hon reser sig snabbt, går fram till den lösa skärmväggen med det japanska körsbärsträdsmotivet, ställer sig bakom den och klär av sig skor och handskar och balklänning och drar till sist över sig ett välstruket nattlinne med små skimrande pärlemorknappar i sprundet. Kalles frack hänger prydligt på en metallhängare invid, de blanka skorna är parkerade vid dörrmattan. Hon löser upp knuten i håret, låter lockarna falla ner, skakar lätt på axlarna så att nattlinnet rätas ut, och medan hon rättar till håret ännu en gång vänder hon in mot rummet och dubbelsängen.
Hon stannar upp, först förskräckt, strax konfunderad, sedan helt stel. Med vidöppna ögon betraktar hon Kalle som nu står vid sänggaveln, vänd mot henne, naken. De två nattlamporna på nattduksborden lyser tillräckligt mycket för att blotta ett skäggprytt ansikte, en hårig bröstkorg, och en kopia av Eiffeltornet. Sonja, som aldrig sett en naken man i hela sitt liv, drar snabbt efter andan, slår högra handen för sina ögon, tittar snabbt ner mot golvet liksom för att tillfälligt stänga av alla sinnesintryck, håller andan, står så blickstilla i några sekunder och tittar upp igen. Hon ser frågande på Kalle, borrar sina ögon in i hans, låter blicken sjunka ner mot ett ståtligt mörkrött byggnadsverk som nu lutar betydligt mera än tornet i Pisa, tar ett steg tillbaka, men stannar sedan upp när hon noterar Kalles varma blick och hör hans vädjande stämma.
– Förlåt, det var inte meningen att skrämma dig. Jag menade…, jag trodde att du…
Han famlar efter orden, sträcker ut båda händerna lite tafatt, svänger sig mot fönstren, men ändrar sig, och går sedan emot Sonja, tar hennes hand, leder henne till sängen. Sonja sätter sig stelt på sängkanten, Kalle kryper ner under lakanen på andra sidan. En pinsam tystnad avbryts först när Sonja viker upp täcket och långsamt lägger sig till rätta. Med hårsvallet över dynan och armarna längs sidorna försöker hon samla tankarna. Hon känner Kalles varma hand på sin arm, hon vänder huvudet mot honom och deras blickar möts.
– Kära Sonja. Min kära hustru…
Han ser uppriktigt ledsen ut. Men han är också förvånad, förbryllad minst sagt. I fyrabarnspappans kropp och hjärna sker nu en snabb ommöblering. Stolar dras längs gnisslande golv, bord skuffas och flyttas, lampor tänds och ljus släcks, mattor rullas, vädras, piskas och dammas. Fönster och dörrar slår i korsdraget, tavlor och tapeter tas ner från väggarna och nya hängs upp. Brev och andra viktiga papper förpassas i all hast till bruna kuvert, fotografier stuvas ner i lådor försedda med små lås av metall, böckerna trängs redan i en brun trälår. Möbler skänks bort och nya inhandla, madrasser och sängar och stora krukväxter bärs genom de nu nästan helt avklädda rummen. Genom den smala mörka tamburen tränger det gamla livet ut av egen kraft genom trapphuset och ut i de vidöppna ytterdörrarnas välsignade solljus.
Och Kalle börjar nästan motvilligt ana att ingenting mera är som förut, att det inte ska vara som förut, att det som är ljuvt och rosenrött är lika flyktigt som ett ögonkast i fel ögonblick, som ett förlupet ord, eller ett höstlöv som lämnar grenen när första snön faller. Allt det stabila och robusta och förutsägbara som han omgärdat sig med, och haft som fäste i vardagen, har nu fallit samman och lämnat honom blottad och oskyddad. Hans manlighet står på spel, hans roll som far och älskare ifrågasätts. Ingenjörens verktygslåda är tömd, nya strategier och tekniker efterlyses, skärpa och fond och ljussättning måste ses över. Det nya livet saknar en förklarande bildtext.
Förr gjorde fotograferna sjelf glasplåtarne ljuskänsliga. Detta var en af fotografens svåraste uppgifter. En ren glasplåt öfverdrogs först med kollodium, hvarefter den under några minuter neddoppades uti ett silfverbad, som gjorde den ljuskänslig. Derefter måste plåten genast exponeras och framkallas, förrän den hann torka, i annat fall gick hela tagningen förlorad. Af denna orsak var det ytterst svårt att afbilda landskap, emedan man då måste taga med sig, utom apparaten, alla flaskor och ett mörkt tält. Sedan ”torrplåtarne” uppfunnos, preparerades dessa i fabriker och kunna förvaras långa tider. Efter exponeringen kunna de framkallas antingen genast eller först efter månader. Plåtlådorna böra öppnas i ett mörkt rum vid svagt rödt ljus. Den preparerade sidan skiljer man från glassidan genom att betrakta plåten i reflekterande rödt ljus. Glassidan synes blank, men den preparerade matt. Också med ett tort finger kan man skilja den hala glassidan från den sträfvare, ljuskänsliga. Med en mjuk pensel afborstas dammet från plåten, hvilken derefter sättes i kasetten, så att den ljuskänsliga sidan kommer att stå mot objektivet, då kasetten anbringas i kameran. Mörka rummet bör vara så beskaffat, att intet aktiniskt ljus kan under operationen intränga deri. Emedan rödt (äfven mörkgult och grönt) ljus verkar ytterst svagt på plåten, kan ett dylikt ljus användas för att kunna se vid framkallningen.
[Nästa kapitel – "Syskonkvartetten" – publiceras 1 april]
okänd/ökänd
I USA uppmärksammar man idag vikten av att skriva ner sin egen story, sin livsberättelse. Det är en dag jag gärna också inför i min kalender. Fast i själva verket är det just det jag sysslar med, inte bara idag. Bakom den något kryptiska rubriken VED (se upptill) döljer sig alltså rester av ett stamträd – närmast grenar och kvistar som här förvandlats till värmande ved. De historierna hör ihop med min släkt på mammas sida och publiceras just nu två gånger i månaden, den 1:a och 15:e., åtminstone fram till sommaren. Här balanserar jag medvetet på slak lina mellan fiktion och fakta eftersom jag helt krasst tror att det greppet inte bara kan locka till sig fler läsare men också fördjupa och färglägga en ibland kanske något svartvit berättelse. Verklighetens osannolikhet och fantasins precision ingår i bästa fall ett fruktsamt samarbete och utmynnar förhoppningsvis i historier med många skiftningar och bottnar. Det är åtminstone avsikten med berättelserna Under huden är jag många.
Men så finns det alla dessa ögonblicksbilder, minnets kortsnuttar och nästan bortglömda livsfragment som likt skräp och damm med jämna mellanrum samlas i små högar under säng och bord, ibland också rakt framför näsan mitt på golvet. Bara för att de på något sätt är lösryckta ur sitt sammanhang behöver det inte betyda att de är av mindre betydelse. Kanske det är tvärtom: Just för att de likt rappningen på väggen har lossnat från sin historiska bakgrund är de kanske i ännu större behov av restaurering, konservering och en lätt modernisering. Ibland räcker det att bara helt enkelt lätt putsa ytan, i mera komplicerade fall får jag ta till grövre verktyg, kanske hammare och slägga, i enstaka fall överväga en hel ombyggnad. Huvudsaken är att motivet, huset, är igenkännbart även efter ingreppet, kanske i något modifierad form, men dock. Livsberättelsen är aldrig statisk eller färdig, den lever och omformas allt eftersom tiden med accelererande hastighet flyter vidare mot evigheten.
Nu när coronaviruset med stormsteg ser ut att breda ut sig på klotet och i värsta fall kommer att skaka om inte bara min men allas vår vardag och verklighet i månader framåt, frågar jag mig vad som är viktigare: Att resa ut i världen med risk att bli sjuk, eller att resa in i minnet och i bästa fall behålla hälsan? De två är förstås inte riktigt jämförbara sinsemellan men sinnets och minnets utfärder har den uppenbara fördelen att de kan upprepas i det oändliga, och med fotografiers hjälp kan upplevelsen och känslan bli nästan hudnära. Kanske jag måste se sanningen i vitögat och konstatera att horisonten kommer närmare, att det geografiska och fysiska utrymmet krymper, att synliga men ännu fler osynliga murar reser sig runt mig. Då kan det vara en välsignelse att ha en minnesreservoar som är impregnerad av bilder och upplevelsefragment, som öppnar ett utrymme inåt, mot evigheten, när vardagen i övrigt ser ut att bli allt mer klaustrofobisk. Då, och senast då, när tystnaden börjar bre ut sig i environgerna, är det dags släppa de egna historierna ut i det fria, att låta livet tala. Så länge det finns en dialog, även om det så bara skulle vara med mig själv, så finns det liv. Och det livet torde jag dessutom kunna dela på nätet i förhoppningen att berättarlusten skulle smitta av sig. Ordagrant.
Bilderna: Detalj ur Riitta Ikonens Mail Art – Art Mail-utställning i Postmuseet i Tammerfors i januari 2016, och trapporna på konstmuseet Amos Rex´ fasad. Den estetiskt eleganta konstruktionen väcker frågor; vad sammanbinder dessa två dörrar, vad döljer sig bakom väggen, vilka är de inblandade? Idag på Skriv ner din historia-dagen är ett förslag att göra det i form av brev åt en fiktiv vän, fiende eller okänd, till någon som sannolikt huserar där bakom minnets dolda dörrar och låsta beslag.
Nyckelroll
I stillheten blir du stark. Är det så? Är det inte efter segt och slitsamt tränande som jag blir stark: Muskelanspänning, pulshöjande aktivitet, blod, svett och tårar – maktens och styrkans män hyllar ju fysisk företagsamhet, energi, rörelse, vitalitet, kraftutveckling? Jo, jag förstår – själens styrka är inte direkt beroende av kroppens. Ibland är det faktiskt precis tvärtom: När min kropp är sjuk, trött och sliten pockar andra krafter och behov på min uppmärksamhet. Under huden pulserar då alldeles tydligt ett rytmiskt S O S, som tolkat till kroppsmedvetande betyder: Själen–Ordinerar–Stillhet–Själen–Ordinerar–Stillhet–Själen–Ordinerar–Stillhet. Och senast då är det bäst att bara lyda.
Det är två veckor sedan askonsdagen och jag är mitt inne i fastan. Nå, det måste medges att av det märks knappast något alls utåt: Jag äter ungefär som förut, jag tar mina morgonpromenader längs strandkajen ungefär som förut, jag rör mig i vardagen ungefär som förut. Fastar jag då överhuvudtaget i någon form, gör jag någon skillnad mellan mina vanliga vardagar och dessa fyrtio dagar före påsk som för tvåtusen år sedan ändrade historiens förlopp – eller egentligen; framtidens förlopp? Inte mycket, jag erkänner. Jag kunde göra mycket mera. Eller rättare sagt: jag kunde göra mycket mindre.
Fastetiden påminner mig om den andliga scenen, den inre trädgården, den som är hela kärnan i min mänskliga gestalt. Det är svårt, kanske omöjligt, att med hjärnan förstå denna trons omvända logik: Att mina sämsta sidor, det jag verkligen skäms för, som jag djupt ångrar att jag tänkt, sagt och gjort, inte behöver betyda evig förtappelse, pina och död utan tvärtom kan vara själva bränslet på min evighetsfärd. Fastetidens dramaturgi för tvåtusen år sen stuvade grundligt om i rollbesättningen: Jag som den aktiva och självupplysta skulle ju självklart spela huvudrollen i mitt eget drama men regissören kallade in en stuntman som fick göra jobbet. Jag fick visserligen gaget och äran men fattar inte riktigt hur det gick till, och varför? Men det har jag senare förstått med all önskvärd tydlighet: Att jag har en välgörare i högsta ledningen. I fastetiden påminner han mig att mina ständiga göranden och låtanden tidvis och bitvis gärna får ersättas med ett långsammare agerande och en lite lägre profil: Tystnaden, säger bossen, ska mjuka upp din krampaktiga och överspända effektivitet, stillheten ska göra dig stark. Och du kan glömma replikerna – jag ger dig de rätta orden. Du behöver inte anstränga dig, du ska inte slå dig fram på egen hand. Du har redan fått en nyckelroll.
[Per Mases (1934–2010) var präst och föreståndare för Retreatcentret S:t Davidsgården i Rättvik och den som inte bara gav mig stillhetens nyckelring men också öppnade en dörr in i min egen inre trädgård (en av hans böcker heter Den inre trädgården), en dörr som jag bara diffust hade varit medveten om förut].
Speglingar
Om det inte skulle låta så pretentiöst kunde jag jämföra detta regelbundna bloggande med Johan Sebastian Bachs hektiska kompositionsvärv: kantater, motetter, preludier och fugor, sviter och ouvertyrer – nya verk varje vecka. Precis 200 år efter Bachs död, 1950, debuterade Charles M Schultz med den så småningom världsberömda tecknade serien Snobben, även den framsprungen ur ett dagligt tecknande och tänkande som under många år resulterade i en seriestrip per dag. När jag nu fotograferar och bloggar mer eller mindre varje dag följer jag alltså en kulturtradition som heter duga. Eller åtminstone Bach och Schultz.
Efter denna något skruvade inledning är det ingen större svårighet att slira in på dagens egentliga sidospår: Om lusten, och svårigheten, att leva i två olika världar – min vardagliga och min bloggade. Det är nämligen så att det som i bloggen ser ut som min vardag bara till vissa delar är det och vice versa: Min vardag har blivit ett enda långt bloggbläddrande som förefaller nästan verkligt men egentligen är en ganska allvarlig lek med tiden och rummet. Låt mig förklara.
I denna sinnesförvirrade värld där röster och gester överträffar varandra så till den grad att ingenting riktigt går att uppfatta och greppa, kvarlever bara de konstnärliga produkter som nobelpristagaren Orhan Pamuk beskriver med ordet "signatur" – konstnärens unika sätt att beskriva verkligheten. Pamuks utgångsläge är givetvis litteraturen i allmänhet och romanen i synnerhet och han konstaterar sålunda att "... författaren är som allra mest närvarande i texten vid de tillfällen då man som läsare är som mest omedveten om honom". Och det beror, säger Pamuk, på att vi som läsare är så övertygade om den fiktiva väldens realitet att vi förväxlar den med verkligheten.
På liknande sätt skulle jag önska att bloggen kunde fungera. Ingen vill bli skriven på näsan, i alla fall inte medvetet, och ingen blir glad av att ständigt bli påflugen av en känslokall och självupptagen besserwisser. Men i bästa fall, och i synnerhet just i bästa fall, kan bloggen fungera som en läsarens spegel, där hen kan tolka och ta till sig bloggens tankemässiga och visuella detaljer allt efter egna behov och ambitioner. Det viktiga är inte att bloggproducent och bloggbläddrare möts i totalt samförstånd, nej – och här använder jag igen Orhan Pamuks retorik: "(För) någonstans i vårt medvetande vet vi att denna brist på hundraprocentig enighet mellan läsare och författare är romankonstens själva drivkraft." Enligt Pamuk finns det två sorters romanläsare: De fullständigt naiva som läser allt som om det vore en självbiografi, och De fullständigt sentimentalt reflekterande som tror att de läser en fiktiv berättelse fast det är en självbiografi. Och nobelpristagaren kommer med en uppriktig och allvarlig reservation: "Jag skulle vilja varna er för sådana läsare, för de förtar själva nöjet med att läsa romaner."
För att återknyta till den blåa kontexten kan läsaren lämpligen byta ut Pamuks sista ord mot bloggar. För visst ligger en del av lusten med bloggandet, åtminstone för mig, i det faktum att olika verkligheter – känslomässiga, intellektuella, visuella – ibland glider helt mödolöst in i varandra. I själva verket tror jag att det är just så bloggen kan fungera allra bäst – som en kvalitetstestad reflex i tankedimman.
Turturduvorna, som väl egentligen är ett par ringduvor (Columba palumbus), är fotograferade precis utanför min ytterdörr här på Andberget i Hertonäs strand. Jag kallar dem Stina och Sven Dufwa. Ibland, men bara ibland, besöker de terrassen och då också mycket försiktigt och ständigt uppmärksamma på ljud och snabba rörelser. | Charles M Schultz´ fenomenalt roliga, rörande och livskloka Snobben & Co har följt mig åtminstone 50 år. I år firar Snobben 70-årsjubileum och i år är det också 270 år sedan Johann Sebastian Bach fortsatte in i evigheten: Båda långt borta i tid och rum men i högsta grad levande under huden.
Bön för frid och fred
Gode Gud, idag är vi nästan 8 miljarder människor som trängs här på jorden. Åtta miljarder – det är ofattbart mycket. När jag tittar ut på det soldränkta Andberget rakt framför mig ser jag inte en enda av dessa åtta miljarder. På vägen till metron möter jag några tiotal människor, inne i vagnarna är vi några hundra som trängs i rusningstrafiken. När jag söker mig från Järnvägsstationens tunnlar upp till marknivån står jag mitt i huvudstadens centrum. Med en enda blick kan jag se... kanske tusen medborgare som rör sig i olika riktningar. Håller du med om det? Står jag kvar några minuter passerar ytterligare några tusen min utsiktsplats. Men fortfarande är det rätt långt till 8 miljarder.
Så här är hela tiden: Mina ögon och övriga sinnen snappar upp småsmåsmå fragment av tillvarons motiv samtidigt som hjärnan hanterar kopiösa mängder av mentala bilder och visuella visioner som ibland sträcker sig långtlångtlångt bortom den synliga horisonten. Du måtte ha haft en speciell tanke och avsikt med denna enorma diskrepans – jag kommer inte på ett bättre ord just nu – mellan yttre bilder och inre bilder, mellan synligt och osynligt. Det hela påminner lite grann om förhållandet mellan min dator och den separata hårdskivan: Bara det nödvändigaste finns i datorn, resten skyfflar jag in i den lilla svarta lådan som vid det här laget härbärgerar oändliga mängder digitala textfiler och många tiotusentals fotografier.
Det här kom jag att tänka på idag när vi på hela klotet ber tillsammans för freden. Som du mycket väl vet är jag besparad upplevelsen av krig i min omedelbara närhet och kan inte ens ana de tårar, den ångest och det lidande som alla konflikter, kriser och katastrofer just nu orsakar. Jag vet ingenting om verkligt lidande. Jo, jag har som mången annan varit ensam, vilsen och rädd både som barn och vuxen, jag har blivit mobbad av lärare i skolan och jag har upplevt fysiskt övergrepp på arbetsplatsen, blivit utfrusen, gråtit kopiösa mängder tårar av sorg och förtvivlan och varit rädd att förlora både mental och fysisk hälsa. Men jag har aldrig hört skottlossning eller känt skräcken när marken vibrerar av ett bombnedslag, inte behövt fly för mitt liv, och allra minst har jag varit hemlös, en flykting. I det stora globala perspektivet är mitt lidande en bagatell.
Därför ber jag nu att du som är bara godhet och kärlek måtte förbarma dig över mig och hela mänskligheten. I din verklighet finns det knappast någon skillnad på nära och långt borta, smått och stort, på då, nu och sen. Det lär inte bli någon fred på jorden förrän jag och vi övriga åtta miljarder får frid inombords, en frid som öppnar för dialog mellan kulturer och trossamfund, en frid som försonar och förlåter både i de stora internationella sammanhangen och i min snäva vardagsverklighet. Mänskligt sett är det förstås en totalt omöjlig uppgift, men för dig är allting möjligt. Hjälp mig att i stället för konsumering av meningslösa och i värsta fall destruktiva tv-sändningar vara medveten om din direktsändning dygnet runt, året runt, livet rakt igenom. Hjälp mig att inte förvänta bestående svar i den massmediala kakafonin eller av självutnämnda experter, men i stället lyssna på det liv som du planterar i tystnaden. Hjälp mig att se inåt för att jag med friska ögon ska kunna se utåt – jag, en bland åtta miljarder.
Fotografierna är tagna i St Marys Church i York, England, där man sommaren 2019 visade van Gogh – The immersive experience, ett ljusspel som via ett tiotal projektorer lyste upp den lilla kyrkans mörka väggar och tak och förvandlade rummet till ett slags själens grotta. Alltsammans var inlindat i en tonal matta bestående av musik, röster och ljudeffekter. Publiken åsåg och åhörde dramat sittande i solstolar som var utspridda över hela golvytan.
Själens reningstid
Jag borde hitta på något att skriva på bloggen. Jag menar: Blåggen! Nånting fiffigt som skulle få läsarens vardag att framstå som rena rama strålkastarvandringen på catwalken. Eller nånting lustigt, som skulle lösa det hejdlösa skrattets förtöjningar och doppa blåggbläddraren i ett tårdränkt lyckohav, eller åtminstone något lite trycka in smilgroparna i det frågande fejset. Nånting som skulle väcka känslor och skriftliga reaktioner, blåsa upp insändarstormar, få tummar och tår att vifta. Frihet! Jämlikhet! Broderskap!
Men det är fastetid och i stället för att hitta livet utanför min kropp ska jag söka mig inåt. Och där är det ganska tomt. Just nu känns det faktiskt väldigt livlöst här innanför skalet. Jag står alldeles stilla, ljudlös, och försöker höra vad jag tänker. Det hörs ingenting, inte en vokal i sikte. För att nu inte tala om ingredienser till en hel mening. Detta är dagens krassa verklighet: Jag är helt meningslös, totalt i avsaknad av satsbyggnad, grammatik och skapande nyord! Halvdöd, alltså.
Jag försöker febrilt och med milt våld kasta fram några vokaler och en och annan konsonant men de bara inte vill ha med varandra att göra. Bokstäverna surar, tycker att de klarar sig på egen hand, att tillvaron på något mystiskt sätt är meningsfull i alla fall. Men det kan den ju självfallet inte vara, utan meningar alltså. Mina meningar och livets mening hör ju liksom ihop, som vänster skida behöver en höger skida. Men det är väl det som problemet: Finns det ingen snö behövs det ingen skida. Det är väl därför mitt liv i dag är så meningslöst, helt renons på innehåll: Finns det inga tankar finns det inga ord. Eller kanske det är tvärtom. Eller... ja, jag vet inte riktigt vad jag menar...
Min hjärna är som de där rören på bilden – tomma, kala, kalla, nästan ekande. Men, men... nu tyckte jag mig plötsligt höra ett a. Höra, inte se! Och nu flera toner i rad, märkligt bekanta: a-g-a-b-a-g-a-f-g-g-a: Första tonerna i den långsamma satsen i Sibelius Finlandia! Kan de vara enklare än så? Kan det vara vackrare än så!
Det är då jag anar en annan tonslinga i hjärnans stålrörsorgel. Den börjar också med tonen a men lågt i basen och stakar sig målmedvetet framåt, uppåt som en skidlöpare de första metrarna av ett sprintlopp: a – h – ciss – diss – e – e – fiss – giss – a – giss – h – a – e – e. Drivan ligger milsvitt med gnistor översållad, rymden är ett ljushav, som svallar utan strand. Skaldar Jarl Hemmer för hundra år sedan, när kölden är vit och tallen höjer tindrande sin vinterhuva, fållad. Bokstäver blir ord, som tar gestalt i bilder, som förvandlas till toner, som också är bokstäver: h – a – h – a – e. Allt det här sker samtidigt och på många plan, ungefär som i ett hologram. Och jag erfar en säregen känsla av närhet i tid och rum, känner själsfrändskap med Hemmer: Sibelius kan slänga sig i väggen, nu är det Maos små blå toner som gäller!
Och jag stannar upp, upplyst nånstans djupt inifrån. Upptagen av ett energiskt men alltför enögt slitande med texter kanske jag har glömt att lyssna på tystnaden, sökt orden när jag i stället skulle upptäcka melodierna. Men Jarl Hemmer, som själv nästan ständigt kämpade med mörkrets makter, hjälpte mig på traven, lockade in mig i den skapande tonvärlden igen, ungefär som när en föråkare drar upp spår som snögat in och drunknat under djupa drivors frid. Och också om årstiderna fått sig en törn i klimatkrisens kölvatten så gäller Hemmers själsliga prognos fortfarande: Långt är det till sommaren, och långt är det till våren. Nu är vinterns höga helg och själens reningstid.
Skulptören Eila Hiltunen (1922–2003) är mest känd för Sibeliusmonumentet i Helsingfors som restes 1967. Stålrören, här fotograferade underifrån, associerar både till orgelpipor och tallstammar. Bilden är färgmässigt manipulerad i Photoshop. | Snömorgon, text: Jarl Hemmer, ur diktsamlingen Pelaren (1916), har arrangerats för manskör av Kaj-Erik Gustafsson. Ingår i körhäftet En skugga av vårt minne som innehåller nitton av mina tonsättningar (Sulasol 2016).
