Garda runt III (IV)
[Tidigare avsnitt i denna bil(d)resa runt Garda-sjön i Norditalien är publicerade på bloggen den 8 och 11 juli]
Idag kör vi norrut från Malcesine och innan vi passerar Riva vid Gardas norra punkt tar vi en liten avstickare mot nordost för vi är nyfikna på Museo d'Arte Moderna e Contemporanea di Trento e Rovereto, förkortat MART. Vi tappar tillfälligt bort oss på de många avtagsvägarna och i rondellerna och märker plötsligt att vi kör i helt fel riktning. Efter diverse suckar och stön och sidospår hittar vi efter sju sorger och åtta bedrövelser fram till Rovereto, en stad med 40.000 invånare som kanske inte bjuder på så många sevärdheter men nog på ett museum för nutidskonst. Och det låter ju lovande för oss som äger var sitt finländskt Museokortti (och som givetsvis inte fungerar här...).
Konstmuseet är grundat av Fortunato Depero (1892–1960, futuristisk målare, skulptör, grafisk designer och författare) och här kan man begrunda verk av bland annat Warhol, Roy Lichtenstein och Bruce Naumann. Dessutom presenteras en avdelning för traditionell italiensk konst, snyggt upphängd på vinröda väggar där i stort sett bara själva tavlorna är upplysta. Förutom ett antal stojande skolelever är vi troligen de enda besökarna. Och när de försvinner ut på den runda innergården blir det alldeles tyst inomhus.
Vakterna följer våra rörelser med falkblickar, eller så känns det i alla fall. Om det sedan är denna oönskade uppmärksamhet som får mig smått olustig, eller om konstverken sist å slutligen inte talar till mig, eller om jag min vana trogen bara är kroniskt gnällig, må vara osagt. Även den visuella ordkonsten som exponeras på ett antal väggar, och som i normala fall skulle trigga mitt bokstavsintresse, faller lite platt till marken eftersom det inte finns någon översättning av de italienska texterna. Summa summarum: Ett konsthallsbesök som inte riktigt lever upp till förväntningarna. Av detta lär jag mig (igen); förväntningar ska man bara ha i lagoma portioner.
Medan molnen ligger tunga över Gardas norra del kör vi in i Riva del Garda, en stad på knappt 20.000 invånare. Vi är nu på Gardas nordligaste punkt där vägen rundar staden och sedan fortsätter på Gardas östra sida. Men innan vi fortsätter bilfärden tar vi en promenad genom stan och söker upp en restaurang för att stärka åtminstone kroppen. Och sen ska det fotas. Trots humöret.
Det här är praktiskt taget Syd Tyrolen och bergsväggarna reser sig framför oss – i närheten ligger Monte Rocchetta med sin högsta höjd på 1.575 meter. Här nere känner man sig ganska liten och obetydlig. Det är försommar, mulet och fortfarande ganska glest med turister. En väntande stämning ligger över torg och kajer.
Nere i småbåtshamnen noterar vi ett sothönspar som byggt sitt rede bakom en motorbåt. Det kan man kalla framtidstro! (De kanske känner båtägaren och har fått tillstånd att tillfälligt husera här, det är min kvalificerade gissning). Men det är svårt att riktigt stanna upp och ta sig tid och se sig om när vi vet att det ännu återstår några timmars körning. Dessutom mår Vive allt mer risigt av sin flunssa som grasserat i några dagar och nu börjar blomma ut på allvar. Och det är också ungefär det enda som blommar för nu börjar det dessutom regna. Vi besluter att ta skeden i vacker hand och sätter oss i bilen och tar helt kallt sikte söderut – alla semesterdagar är minsann inte bara sol och fridsamt leverne, det är bara att konstatera och acceptera. Men lyckligtvis är trafiken måttlig här på den nordöstliga sidan av Garda-sjön och jag får lite mera tid att manövrera genom halvskumma och ibland till synes oändligt långa tunnlar. Vattnet skymtar till på vä(n)stra sidan med jämna mellanrum men jag stirrar mest bara framåt på en slingrig och slipprig asfaltsväg. Vårt sista mål på turen runt Garda är staden Salò och där ska vi stanna i tre dagar.
Men just nu, mitt i eftermiddagens ösregn på en tidvis slingrande väg, känns det som sagt ganska segt och jobbigt att förflytta sig framåt. Och jag tänker på den pastellfärgade Volkswagen skåpvagnen, Typ 2, som vi beundrade på MART i Rovereto tidigare på dagen och som ursprungligen skapades för en europeisk biennal år 2008. Det lite hippieaktiga motorfordonet i den här konstnärliga varianten ville signalera gränsöverskridning, frihet, broderskap och nomadism. Just nu känner jag mig ganska långt från de idealen men är tacksam att vår ettriga helautomatiska Audi trotsar vädrets makter och våra gråfärgade känslostämningar. Bakom molnen skiner solen, säger optimisten.
[Sista avsnittet i Garda runt publiceras på bloggen fredagen den 17 juli]
Garda runt II (IV)
[Första avsnittet i denna bil(d)tur runt Garda-sjön publicerades onsdagen den 8.7.]
Från Sirmione kör vi först mot Valeggio sul Mincio där den stora naturparken Parco Giardino Sigurtà breder ut sig över ett 56 hektar stort område. Parken är grundad redan i början av 1600-talet och Napoleon III lär ha använt den som sitt huvudkvarter 1858 under det andra italienska frihetskriget. Men idag är det i stället horder av turister, inhemska och utländska, som invaderar de välansade gräsmattorna och beundrar de stiliga blomsterrabatterna. Den som inte orkar spankulera över de vidsträckta fälten och parkerna kan hyra en cykel eller en elektrisk golfkärra. Idag är det helgdag och folket strömmar till från alla håll och kanter.
Efter ett tag börjar just människorna intressera mera än alla välansade tulpanrabatter och dammkonstruktioner. Barnen sparkar boll, några kastar freesbee, många samlar sig i flockar kring picknickkorgar eller helt enkelt bara ligger ner och halvdåsar. Det avspända beteendet lockar fram kameralinsen och jag hade kunnat ägna ytterligare ett par timmar till närgånget socialpsykologiskt fotograferande men det här är trots allt bara ett sidospår på vår tripp idag mot Malcesine lite mer norrut.
Malcesine ligger ganska exakt i mitten på östsidan av Garda. Vi har hyrt en enkel och snygg airbnb-lokal alldeles under Monte Baldo och kan se kabelbanan från köksfönstret. Men jag vägrar att bli instängd i en liten låda högt uppe i luften och föredrar i stället de smått hisnande vyer som breder ut sig från Slottet Scaligeros murar. Castello Scaligero di Malcesine började byggas redan på 1200-talet och härifrån kan man redan ana den nordligaste delen av Garda. Det är en regntung dag i början av maj och turistsäsongen har inte riktigt kommit igång och vi delar de imposanta slottsvyerna med bara ett tiotal andra turister.
Från slottet har man en fenomenal utsikt åt alla håll, också ner mot kullerstensgränderna i gamla stan – città alta. 1786 var Goethe här på besök och började göra skisser av det imposanta byggnadsverket innan han arresterades som misstänkt för spioneri. Som ett påminnelse om den händelsen finns det en liten Goethe-utställning i slottet.
Vi söker oss ner till gränderna och kolliderar snabbt med turistshopar och restauranger. Fiat ska det förstås vara i Italien och även om den här modellen visserligen redan har sett sina bästa dagar så fungerar den fortfarande utmärkt som ögongodis och gastronomiskt lockbete.
Vem bor bakom de halvöppna fönsterluckorna, hur ser det ut där inne bakom de gamla murade väggarna, kan man leva modernt i ett gammalt hus? Det pittoreska och rustika har en tendens att förgylla mina fantasier, som om livet här på något självklart sätt är förankrat i ett meningsfullt varande, ett stilla rofyllt nu utan morgondagens ovisshet och eventuella utmaningar. Är livet mera harmoniskt i miljöer där kulturen har haft århundraden på sig att forma både omgivningarna och människosjälen?
Från Malcesine gör vi en dag en utflykt, via staden Garda, längs mindre vägar inåt landet i nordostlig riktning. Efter femtio kilometer kommer vi fram till vår destination: Santuario Basilica Madonna della Corona. Kyrkan och klostret är byggda direkt mot bergsväggen och ser ut att nästan hänga i luften. Med tanke på att den äldsta delen av kyrkan är uppförd redan på 1500-talet kan man bara förundras hur detta gigantiska byggnadsprojekt i praktiken har varit möjligt. Fasaden är från 1899 och klocktornet är uppfört så sent som 1978. Vi lämnar bilen på parkeringen ovanför kyrkan och tar oss gående ner en kilometer längs en slingrande bred men brant väg som här och där kantas av stora skulpturer som beskriver Jesus sista vandring till Golgata. En märklig byggnad på ett osannolikt ställe.
Bara några kilometer norr om Malcesine återbördas vi inte bara till nuet men kanske också till framtiden. Vi stannar en stund och följer med när blivande glidflygare gör sina första "torrflygningar" på landbacken. Redan här på marken kan jag ana något av den väldiga kraft när fallskärmen fångar upp vinden och det hisnar vid bara tanken på att springa ner för en bergssluttning och sedan, plötsligt, ta adjö av marken och låta sig bäras av ett färggrannt segel högt ovanför dalen. Never in my life! Eller...? Nej, jag tror nog jag söker mig till himlen hellre via bön och eftertanke.
[Nästa anhalt på vår tripp runt Garda är Moderna muséet i Rovereto och de branta bergssluttningarna i nordligaste staden Riva del Garda. Se bloggen tisdagen den 14.7.]
Garda runt I (IV)
Coronapandemin har satt käppar i flyg-/tåg-/bilhjulen men mellan fotoböckernas glansiga pärmar är det fritt fram att färdas. Under den kommande veckan (lördag 11:e, tisdag 14:e och fredag 17:e) åker vi här på bloggen runt Garda-sjön och återupplever ett försommarvackert Norditalien, ett par år före den förödande pandemin. Må dessa bilder och korta berättelser ingjuta åtminstone en liten gnutta hopp om och tro på att vi människor snart igen kan röra oss någorlunda fritt i Europa. Hemma bra men borta bäst. Åtminstone ibland.
Wikipedia noterar om Garda-sjön: Yta 370 km2, längd 51,9 km., höjd 65 meter ö.h. (för övrigt ett intressant fenomen så här inom parentes sagt; att en sjö kan befinna sig ovanför havet...), maxdjup 346 m, volym 50 350 000 000 m3. Och att kustlinjen – den vi den kommande veckan ska köra – är ca 160 km lång. Nordisk familjebok (1908) skriver om Garda: "... en af de stora bergssjöarna i öfre Italien, mellan prov. Brescia och Verona; den nordligaste spetsen med kurorten Riva ligger inom Tyrolen. / Den norra, smalare delen af sjön ligger inträngd mellan Alperna och omgives af vilda klippstränder. På östra sidan reser sig det 2.218 m. höga Monte Baldo, vid hvars södra fot ligger orten Garda som givit sjön sitt namn. Längre mot s. blir det omgivande landet lågkulligt och övergår slutligen till slätt."
Och nu kör vi in i Sirmione, längst söderut i Garda-sjön. Bilar är portförbjudna här, endast hotellgäster och vissa andra har tillträde men först efter polisens medgivande. Det är valborgsmässoafton och massor av folk i farten och med hjärtat i halsgropen rullar vi fram i snigelfart i hopp om att inga tår hamnar i kläm.
Det väller av turister genom de smala gränderna men i övrigt liknar denna wappen inte vår wappen; knappast några ballonger och inget första maj-krims och krams. Det är lite småvirrigt och stojigt, glatt och avspänt. Vi kryssar långsamt vidare genom några gränder och hittar sedan äntligen vägen till hotellet.
Följande morgon är vi ensamma i hotellets stora matsal. Det enorma bordet med sina mängder av bakverk och bullar är verkligen imponerande men som gluten-patient kan jag självfallet inte äta någon av dessa delikatesser, inte heller vågar jag smaka på honungen som ligger där i sin nästan naturliga form. Men ögon och kameralins tar igen allt det som magen inte klarar av.
Vi vandrar in mot den gamla stadsdelens trånga gator och gränder men passerar först ett stort elegant hus som till stor del ligger undanskymt bakom murar och höga träd. På en marmorplatta kan vi läsa: In questa villa, negli anni ´50, soggiorno accanto al marito Giovanni Battista Meneghini MARIA CALLAS New York 2.12. 1923 / Parigi 16.9. 1977. Den stora operadivan drog sig gärna tillbaka hit från det offentliga livets buller och bång. Men vi gör tvärtemot; söker oss till vimlet och ljuden och de små torgen nära stadsporten.
Jag tycker det är rysligt kul att se och fota allt det där som jag praktiskt taget aldrig skulle köpa. Börjar någon halvt med våld propsa på mig turistikrääsää (som man säger på högfinlandssvenska) kan jag bli nästan farlig mot min omgivning men i övrigt snusar och dreglar jag som de flesta andra över alla dessa mer eller mindre nödvändiga prylar. Men en och annan färggrann skål hade jag nog kunnat inhandla. Men hur släpar du keramik med dig till flyget när det inte ändå får plats i någon kappsäck?
Vår drygt veckolånga tur runt Garda har alltså börjat med ett par dagar i Sirmione. När solen nu gått ner och vi sitter i sena kvällen på hotellets terrass kan vi bara konstatera att vi de närmaste dagarna kommer att köra där på andra sidan sjön, och snudda vid Monte Baldo. Nästa övernattning ska ske i Malcesine där vi stannar några dagar för att sen förflytta oss, över den nordligaste delen av Garda till västra sidan, och avsluta rundturen i Saló. Men nu är vi ganska trötta. Vi har kört från Milano till Sirmione på delvis fyrfiliga motorvägar i alltför höga hastigheter för att hänga med i trafiken, och sen slukats upp av folkvandringen här på Gardas sydspets. De kommande dagarna ska vi försöka hålla ett jämnare och framförallt lugnare tempo. Nästa konkreta anhalt är naturparken Parco Giardino Sigurtà. Om den, och den fortsatta färden till Malcesine – se lördagens blogg.
Glad midsommar!
Somliga lindar av olvon en midsommarkrans, jag lyfter på rabarberhatten och önskar alla blåggbläddrare en skön midsommarhelg! De senaste månadernas isolation och världens febriga tillstånd till trots får vi hoppas och tro att vardagen så småningom ska återgå i något mer förutsägbara banor. Under tiden får också jag lära mig att leva i nuet, och se och ta in allt överflöd naturen bjuder på. Själv återkommer jag till det egentliga bloggandet från och med den 1 juli.
Sommarsnö i Paradiset
Terrassen, trettio kvadratmeter stor, är en värld i världen: I första hand för oss som större delen av året i huvudsak betraktar den från fönstrens inre sida, men också något lite för ett gäng vingliga typer, framförallt blåmesar, talgoxar och sparvar som under den kallare perioden åtnjuter ett, eller sannolikare flere dagliga mål mat ur diverse matstationer, både fasta och tillfälliga. Till de återkommande gästerna på Café Terrace hör också Urban (alla ekorrar heter Urban), en påträngande men nog så charmig typ som vid behov utför ganska så avancerade gymnastiska rörelser för att komma åt godbitarna. Mera tillfälliga gäster är Sveik & Svetlana (ett ringduvepar), familjen Mustang (möss), Pavarotti (råttor) och Frankenstein (småvessla). Den sistnämnda har, vitpälsad, slank och elegant besökt utskänkningsstället bara en gång för några år sedan och då inmundigade han helt brutalt familjen Mustang (som inte fanns på vår menylista). Familjen Pavarotti, sex glupska och snaskiga typer, lyckades vi efter idogt infångande för ett drygt år sedan helt göra oss av med och de är nu helt portförbjudna. Ingen pardon! Någon enstaka gång har en stadskanin (namn okänt) lyckats klämma in sig under terrassporten, och för några år sedan lunkade Metro (igelkotten) smågrymtande omkring bland tulpaner och en illa växande gräsmatta. I några fall har terrassen också fungerat som underlag för fönsterkrockande fåglar, bland annat hackspett, rödstjärt, stenknäck, koltrast, gulsparv och till och med en sparvhök. Men någon gravgård är terrassen dock inte. På eller strax utanför terrassen bortdomnade har vanligen funnit sin sista vila under något träd på Andberget. Och fast berget heter Sorsavuori på finska så brukar jag betona den And-liga förstavelsen för att liksom understryka omgivningens nästan sakrala dimensioner. Men ibland går det helt åt skogen också i det här paradiset: Just nu ligger det ett lokalt lågtryck över terrassen och ett ymnigt sommarsnöfall har lämnat äppelträdet frysande och naket. Det är säkert ett resultat av den förrädiska Ormens aktivitet? Det tror åtminstone vi som annars gärna rör oss här i den oförstörda grönskan. Ja, ursäkta, jag glömde visst att presentera mig: Adam heter jag, min kompis lystrar till namnet Eva.
Fjäderlätt
Rubriken syftar förstås i första hand på alla dessa dunbollar som rumlar omkring i gräset eller som golfbollar ploppar ner under vattenytan – det är mycket av den varan i början av juni. Men jag tänker också på den fjäderlätta fingerrörelse som behövs för att fånga till exempel ett fågelmotiv. Kamerans slutare fungerar ungefär som dirigentens taktpinne: När maestron viftar med pinnen uppstår toner, när fotografen trycker ner slutarknappen på kameran uppstår bilder. Eller åtminstone en bild. Vilket i sin tur resulterar i något smått magiskt: Ju fler bilder jag fångar desto mer börjar jag se. Och jag menar inte bara se men mycket mera: upptäcka, varsebli, förundras, kanske också avslöja och komma underfund med. Många har upptäckt det långt före mig: Kamerans motiv triggar tanke och känsla vilket i sin tur leder till att jag blir allt mera medveten om vad, och varför, jag fotograferar. Och ju fler dåliga bilder, desto större motivation att försöka höja ribban. Det är med fotograferandet som det är med alla konstnärliga aktiviteter; övning ger färdighet. Mest handlar det om ett dagligt hantverk för att förmågan inte ska rosta. Men det handlar inte bara om bildkvalitet och i bästa fall fotografisk finess, utan allt mera om ett slags tacksamhet att själv få vara delaktig av en skapelse som ständigt förändras, förvånar och serverar nya motiv bara jag är villig att ha ögonen på skaft. I det fallet är småfåglar, och nyfödda djur överhuvudtaget, bra förebilder: De sätter genast igång med att finslipa sina talanger.
Knipa. Hertonäs gårds park.
Gräsandsunge. Hertonäs gårds park.
Kanadagäss. Poroviken, mellan Kasberget och Tammelund.
Vinjettbilden: Sothönans ungar – tre små punkare! Poroviken.
Kajsas udde
Från Kajsas udde ser jag vattnet skratta och skogen dansar runt i rosenkrans. Sjöng Alf Hambe på den tiden när det ännu fanns både visor och vissångare, och en stor vispublik. Kajsas udde finns i verkligheten, vid sjön Racken i Värmland, och ovanstående Kajsas udde finns också på riktigt men heter Kajsaniemi på ren svenska. Och Kajsas namn var mera exakt Cajsa Wahllund, och hon var välkänd för sin restaurang här invid en gång i början av 1800-talet. Nu domineras parken av Kajsaniemi Botaniska trädgård, en underavdelning till Naturhistoriska museet LUOMUS. En stor botanisk trädgård alldeles granne med järnvägsstationen och huvudstadens absoluta city är nästan lite osannolikt men i det här fallet är det faktiskt alldeles sant. Här följer några bilder från min rundvandring där i förrgår, onsdagen den 3 juni. Tulpanerna genomgår en långsam dödsryckning och lockar mitt makabra fotoöga till ett sista farväl. Bisyssla eller heldagsarbete – ibland beblandas begreppen. Den holländska blodberberisbusken brinner i höstfärger fast det bara är försommar och rhododendronbuskarna överträffar varandra i kulörta versioner av vitt, ljusrött, granngult, rosa och blodrött. En grupp ryska äldre damer flanerar långsamt i armkrok längs parkgångarna, som om de hade all tid i världen. Om det är sant – att de har all tid i världen – avundas jag dem verkligen: Just nu vill också jag ha all tid i världen, hålla i den, stå stilla och bara vara. Som bofiken ovanför mitt huvud här på Kajsas udde som sjunger sin alldeles egen visa. Lyckans fågel. Lyckans fotograf.
Svanmärkt
Från molnens purpurstänkta rand / sjönk svanen, lugn och säll / och satte sig vid älvens strand / och sjöng en junikväll, skaldade Runberg. Det är någonting storståtligt och värdigt, vackert och elegant över svanen och när ett svanpar för några år sedan byggde sitt bo alldeles vid Porovikens strand beslöt jag mig för att följa med ruvningen och den kommande kläckningen. Här i parkområdet mellan Kasberget, Tammelund och Hertonäs strand rör sig cyklister, motionärer och hundägare från morgon till kväll men det bekom tydligen inte paret Knoelén som ruvade och ruvade och ruvade – i minst 40 dygn. Tisdagen den 26 maj lite över klockan åtta på morgonen denna soliga dag hade jag turen att ensam få beskåda det stora undret – de första kläckningarna. På strandbanken cirka fyra meter från boet hade jag fri insikt i händelsernas centrum. Och fru Knoeléns tysta medgivande.
Fågelböckerna berättar att vi har tre sorters svanar i Finland: knölsvan, sångsvan och, som passerande flyttfågel, den mindre sångsvanen. Men heter man Knoelén så är man förstås en knölsvan. Av fru Knoeléns sex ägg har det första här redan kläckts och innehållet ligger utmattat och tar igen sig bakom stråna. Arvingen nummer två, äggschamponerad och småförvirrad, skalar långsamt av sig sin tillfälliga boning och tar sig en funderare på vart han hamnat. Modern följer nyfiket och aktivt med det dramatiska händelseförloppet.
Om nordens skönhet var hans sång / hur glad dess himmel är / hur dagen glömmer, natten lång / att gå till vila där. Men redan följande dag är småttingarna nyfikna på den värld som öppnar sig under det vita parasollet. Svanen-märkta av födsel och ohejdad vana ska de sprida sitt miljöbudskap redan från start. Och jag har lärt mig att om jag "svanar mitt liv" betyder det att hållbarhet och återanvändning står i första prioritet, liksom källsortering, kollektivtrafik och nej till överkonsumtion. Att svana gör skillnad.
De närmaste dagarna besöker jag famljen Knoelén minst en gång per dag. I inget skede hör jag några varningsväsanden men med hjälp av det större teleobjektivet kan jag å andra sidan hålla mig på några metes avstånd och ändå zooma in detaljerna. Det är ett sant privilegium att på det här sättet få umgås, kanske inte bli fadder men åtminstone vara ett vittne. Svårare är det att få de små liven att posera samfälligt, att titta på fotografen och se betagande ut. Men det räcker ju om en gör det.
Medan de övriga håller till i källarvåningen börjar den aktivaste plötsligt söka sig upp längs mammas rygg. Mödosamt men målmedvetet kliver hon upp mot den långa halsen där hon sedan pustar ut och rättar till sin halvliggande ställning och liksom uppfordrande säger till mig: – Blir det bra så här, alltså...? Och jag nickar tyst, och börjar knäppa en rad bilder allt medan jag memorerar Runeberg: Vad mer, om än din levnads dröm / ej sekler tälja får? / Du älskat har på nordens ström / och sjungit i dess vår. Men, men, nationalskaldspoesi i all ära – i huvudet, ja i hela kroppen faktiskt, hörs en ensam cello som målar Camille Saint–Saëns gudavackra tonbild av Svanen – skönare än så här kan det inte bli.
NU!
Det är nu det sker, mycket av det jag väntat på denna sjuka vår. Och även om underbart är kort – för att citera Povel Ramel – så består det ändå någonstans för evigt. Och för att riktigt minnesgardera mig så låter jag kameran knäppa mer än vanligt, från morgon till sen kväll. För det är just morgnar och kvällar som ger det bästa ljuset – mitt på dagen tar solen i värsta fall kål på nyanserna och skarpa skuggor skymmer sikten. Men det kan förstås också ha sin poäng, skuggorna är ju en realitet nästan jämt i livet och då kan det vara en viss idé att bekanta sig med dem åtminstone på det konstnärliga planet. Men terrassens spirande äppelblom tycker jag gör sig bäst i mjukt morgondis.
Mitt på dagen genomborrar solen de nu nästan utblommade tulpanerna på berget precis utanför sovrumsfönstret, det vill säga de som finns kvar: En närgången förbipasserande knyckte först en blomma och när jag upphöjde min förgrymmade stämma, och med förvåningens finger i häpnadens mun skakade på huvudet, lät reaktionen inte vänta på sig: Följande dag var sju tulpaner nermejade och kvarlämnade, och jag tror mig nästan veta vem som är förövaren. Efter min första känslomässiga överdrift började jag tänka på tulpanterroristens psyke och konstaterade snabbt att hon (ja, det var en hon) troligen mår riktigt illa. Och då kunde jag släppa piskan och i stället förlåta och ägna mig åt kreativare projekt.
Det är med människan som det är med naturen – ju närmare rötterna jag betraktar min omgivning desto bättre kan jag i bästa fall ana orsak och verkan. Jag har visat dem förut – styvmorsviolerna på Andberget – och jag återkommer till dem, nu ytterligare ett steg längre ner. Ur en grön-brun-grå jordskorpa tränger de små liven fram, självmedvetna och färgstarka, lika späda som väna. Men för myror, spindlar och skalbaggar måtte de te sig som enorma lysande trafikmärken i en snårframkomlig djungel. Allt är som bekant relativt.
Fyra och en halv meter från husväggen breder i år ut sig ett litet hav av liljekonvaljeblad, betydligt fler än normalt. Jag har ingen aning om vad det beror på och när jag nu står här i solvärmen slår en omisskännlig doft emot mig. Men mina konvaljekänslor är kluvna. Dels har jag lärt mig sen barnsben att liljekonvaljer är giftiga, dels associerar jag liljekonvaljbuketter med de rumänska tiggare som sitter eller står i vart och vartannat gathörn i city (Jag ger hellre en slant utan vedergällning). Men här på bergsängen, mellan terrassen och den sommarskira rönnen, är de grönvita skönheterna en njutning både för öga och näsa. Och bättre lär det bli de närmaste dagarna.
Ännu för en vecka sen var jag mycket tveksam huruvida körsbärsträdet skulle blomma rikligt eller knappast alls. Idag vet jag: rikligt. Senaste höst ansade vi nämligen bland de spretiga grenarna men tydligen har trädet åtminstone inte mått sämre av det. Frukterna är knappast ätliga för människor men rena delikatessen för sidensvansar och trastar. Men det är förstås ett senare spektakel. Nu, NU!, silar jag försommarkvällssol genom vita blommor och ljusgröna blad.
Dags
Djurlivet vid Hertonäs strand är kanske inte så vidlyftigt som på Högholmen ett längre stenkast härifrån men alldeles tillräckligt för en urban vandrare. Och just dessa dagar i slutet av maj är det full fräs på vingar och päls. Nere vid bron, i ändan av den lilla kanalen som vätter mot Brändö, har gamla bekanta paret Knoeléns skaffat sig en lyxig lya med havsutsikt. Så gjorde de också för några år sedan men då lade de sina bopålar i den mera anspråkslösa Poroviken en knapp kilometer härifrån. (Ärligt talat vet jag inte om det är samma svanpar, men jag utgår från det). Nu har de alltså etablerat sig vägg i vägg med stadsdelens troligen förmögnaste elit, bara några meter från eleganta terrasser, svindyra utegrillar och pampiga lyxbilar. Här ligger fru Knoelén till synes fullkomligt oberörd, trots ständigt förbiilande cyklister, svettiga motionärer och fnittriga flanörer. När vi, stilla och försynta, gjorde vår entre hade fru Knoelén vänligheten att omedelbart lyfta på den vidlyftiga rumpan och presentera ingredienserna till hela hennes sexäggsomelett för våra nyfikna blickar. Jag tackade förstås för omtänksamheten och lovade återkomma när det är så dags. Och om jag ändå skulle missa kläckningen så har jag minnesvärda bilder från motsvarande händelse härom året. Vilket den aktiva bloggbläddraren de närmaste dagarna kommer att få bildbevis på.
Nere i Hertonäs gårds dammar flaxar och simmar min kompis Skrakis, en lite skygg och känslig typ som accepterar min närvaro först efter en stunds tyst och orörligt stillasittande invid en bred trädstam. Men sen simmar hon smånyfiket närmare och jag får följa med hela skrubbningsproceduren från början till slut. Och i den ingår ett antal eleganta flaxövningar, liksom för att imponera på mig. Med jämna mellanrum promenerar hon vaggande men målmedvetet också ut på gräsmattorna. Det ser onekligen lite lustigt ut – fast mark under de stora slafsiga paddlorna erbjuder inte maximal framfart.
I den andra dammen fyrtiotvå meter längre bort snurrar en stirrig varelse av och an. Det ser lite smånervöst ut och först efter en stunds överblickande upptäcker jag de fyra dunbollarna som ploppar upp ur djupet lite här och där. Jag sätter mig stilla ner på huk med kameran beredd och fru Knipa, som nu kanske tycker att hon inte mera är i knipa (ha ha haaaaa...!), lägger sig halvt på rygg i vattnet, nästan som en utter, och börjar putsa magens fjäderdräkt. Det ser onekligen lite bakvänt ut men fungerar tydligen alldeles utmärkt.
När putsandet är fixat simmar knipmamman nästan rakt emot mig, kommer fram till dammkanten mindre än två meter från mig, och vaggar upp i gräset nästan bredvid mig. Så ropar hon på arvtagarna som dyker upp från ingenstans och hela gänget sätter igång med intensiv fjäderputsning respektive dunbollspolering. Och jag sitter bredvid och knäpper bilder av de småknäppa charmtrollen. Som på given signal några minuter senare tågar gänget sedan tilllbaka genom gräset och kastar sig ner i plurret. Tack för besöket, säger jag.
Jussi besöker mig praktiskt taget varje dag på Andberget. Ofta lägger han sig i den nu varma sanden alldeles invid husväggen, eller under tallen ett par meter från terrassen. Jämfört med stadskaninerna som finns i flera ryckiga exemplar, är Jussi nästan alltid ensam. Han är långsamheten och sävligheten personifierad: Det saftiga gräset inmundigas under kraftig koncentration medan öronen likt radar plockar upp ljud och läten i omgivningen. Han har ganska långt vant sig vid min närvaro (ofta fotograferande genom vardagsrummets öppna fönsterlucka) men hans stirriga ögon har järnkoll på mina rörelser. Häromkvällen upptäckte han plötsligt några maskrosor alldeles nedanför fönstret som han helt sonika slevade i sig – det hade jag inte sett förut. Ja, ja, Jussi är en egensinnig varelse, loj och mediterande, när han inte käkar förstås – vilket han gör mest hela tiden.