Grönområde
Grönt är inne just nu, eller rättare sagt ute. Grönt är skönt och har så alltid varit. The Brothers Four sjöng sig in på listorna 1959 med Once there where greenfields kissed by the sun, Tom Jones var minst lika nostalgisk 1966 i Green, green grass of home, och samma år skapade Olle Adolphson en mycket speciell visstämning med Grön kväll i Margretelund, och Barbro Hörberg målade sommarmotiv 1973 Med ögon känsliga för grönt. De var jättefina sånger, alla på sitt eget sätt och vis(a), men i övrigt var och är grönt inte min favoritfärg. Inte ens i min gröna ungdom hade jag gröna fingrar (lyckligtvis) men idag kan jag utan större ansträngning bli grön av avund när jag ser hur andra bilister kör i den gröna vågen medan min livsväg är belamrad med rödljus och liknande farthinder. Jag känner förvisso en viss sympati för de Gröna men är i övrigt helt obevandrad när det gäller politik och EU-val. Här på Andbergets gräsrotsnivå förefaller gräset vara ungefär lika grönt på alla sidor, hur man än svänger på strået, och jag hoppas att jag så småningom själv ska komma på grön kvist. Där ska jag sen sitta och dilla och prata persilja (grönt, grönt ...), det vill säga göra det jag redan nu gör, men på en lite högre nivå så att säga.
Men det finns förstås alltid en risk att även min hjärna förvandlas till en grönsak och då är loppet kört. Det är ett öde värre än nästan allt annat jag kan föreställa mig. Att inte kunna uttrycka mig i ord, bild eller ton, att jag skulle bli fysiskt och psykiskt stum är en klaustrofobisk tanke som jag inte förmår tänka färdigt. Men nu, när jag ännu inte helt har vissnat, förstår jag på ett visst plan att det här bara är början, att denna vandring under regnbågen är en förberedelse i en konstnärlig verkstad där färger och former, redan nu lysande och imponerande, kommer att uppgraderas till en version som det kommer att ta en hel evighet för mig att förstå. Och det inte som en ogripbar och abstrakt dröm utan som en alldeles konkret, hudnära, påtagbar verklighet här på detta klot, nånting som vida kommer att övergå allt det bästa och mest härliga jag upplevt i snabbt förbiflygande ögonblick redan tidigare.
Försommaren snuddar vid sensibla strängar. Känslan av att ha blivit snodd på nånting dyrbart och oåterkalleligt blir så uppenbar när äppel- och körsbärsträdens kronblad yr som snön på vintern, när maskrosornas solgula anlete på några dagar förvandlas och förvanskas till gråvita skuggor av sitt verkliga jag. Att alla dessa årstidsrelaterade förvandlingsnummer är en övertydlig påminnelse om att nånting ännu mycket större hela tiden är på gång är lite svårt att ta in. Helst vill jag ju bara att allting kunde stanna upp en kort sekund, att jag kunde få tid och förmåga att bada i allt detta ljusgröna utan risk för förlust och vissnad och död. Så jag skriver några rader, fotograferar mossfolk och vissnande tulpaner, söker fram en alldeles grönfärsk melodi på de svartvita tangenterna. Det är en livsattityd som är meningsfull för stunden. Men det är fortfarande bara en ljusgrön kopia av det som komma skall.
Kim Simonssons Mossjättar står i sommar utställda på konstmuseet Amos Rex inre gård för att på hösten flyttas till skogen runt Söderlångvik gård på Kimitoön. På sina hemsidor skriver museet bl.a.:
"Mossbarnen är självständiga. De behöver inte hjälp av vuxna", säger Simonsson. Konstnären har gett varje barn en egen uppgift som är nödvändig för att stärka deras känsla av gemenskap. Några bär verktyg och andra föremål på sina ryggar, medan andra görs sällskap av djur som antyder en nära relation till naturen. Jättarna kommunicerar tyst, på teckenspråk, med varandra och deras omvärld. Deras stillsamma närvaro speglar verkens underliggande idé om en utopisk värld där människor, djur och andra varelser lever i fredlig samexistens. Kanske Mossjättarna kan ses som monument över förundran, guider till en mer fantastisk syn på världen? Istället för att proklamera sanningar inbjuder de oss att ifrågasätta, drömma och föreställa oss på barns orädda sätt. "Det är viktigt att ge utrymme för idéer som vid första anblicken verkar absurda", förklarar Simonsson.
Om konsten att både skutta och ta det lilla lugna
Det är visserligen World Lindy Hop Day (dansstil med rötter i 1920-talets amerikanska swingmusik) idag men det betyder ju inte att jag hela tiden måste skutta omkring som en yrvaken känguru på blomsterprydda ängar. Det räcker gott om jag låter minnena studsa fram på näthinnan som en påminnelse om att de motiv jag ser rakt framför mig just nu bara är en bråkdel av det till synes omätliga bildflöde som är lagrat under pannloben. När våren här övergår i försommar tittar jag några veckor bakåt i bildarkivet och återupplever situationer och ögonblick upplevda i Sydtyskland och delar av Österrike. I månadsskiftet april–maj förde flyget oss till München och därifrån körde vi med hyrd bil till bl.a. Bad Reichenhall, Saltzburg och Kufstein. Sammanlagt blev det 699 kilometer på närmast perfekta tyska och österrikiska vägar och gator, i strålande vackra försommarlandskap.
Jag har som bekant två fotomotivfavoriter: gravgårdar och djurträdgårdar. Båda berättar om liv, i det ena fallet liv som varit, i det andra fallet liv som inte blev som det kanske var tänkt. Det är sorgligt och svårgripbart på lite olika sätt så det gäller att försöka upptäcka det dolda både i det bortglömda och i det ingärdade. Om jag den här gången tillfälligt glömmer de idylliska gravgårdarna omslutna av mastiga, delvis snötäckta berg, och i stället fokuserar på djurlivet i diminutiva och charmiga Zoo Ebbs strax utanför Kufstein i Österrike, så hittar jag bland annat de här karaktärsstarka kufarna. Idag är mången djurpark i Europa lyckligtvis byggd så att dess invånare ska kunna leva ett möjligast fritt och meningsfullt liv på en begränsad yta, och med sin blotta närvaro påminna oss besökare om livets mångfald som så lätt kan förstöras av människans enfald.
Verkligheterna är verkligen många och det jag ser, känner och upplever just nu är bara en knappt förnimbar vindpust på tidens allt mer dramatiska väderlekskarta. Må jag förstå att oftare stanna upp och njuta av de glimtar av liv och oåterkalleliga nanosekunder som möten med människor i allmänhet, och kontakter med djur i synnerhet, så ofta bjuder på. Och jag får hjälp av tekniken, den digitala. Fotografiets frusna ögonblick är en påminnelse om att skapelsen, den förunderligt mångbottnade och ständigt förbiglidande, överöser mig med bilder och upplevelser som bara väntar på att bli uppbjudna till dans i min hudomslutna evighetsvarelse. Swing baby, swing!
Monolog om våren
Länge vaggade jag vinter i min hud men i det dolda hade redan ett under skett. Bortom nattens sega hinnor hörde jag en röst som mässade: Vakna, vakna ur din livsdröm, mardrömsaktig och klaustrofobisk! Slå upp dina ögon, en ny värld väntar, en ny tid bankar på dörren. Vakna, säger jag, VAKNA!
Och nu går allt med fart, som om ingen sekund får gå förlorad. Som höstens tulpanlök dök jag en gång ner i ett skyddande mörker, men nu rämnar skalet och där uppe breder en ljusgrön matta ut sig. Jag känner inte igen mig. Horisonten buktar och glimmar, träden har bytt klädsel, och så har också jag. Någonstans i min varelses mitt anar jag dock att himlen är min publik, att skogen leker modevisning, att också jag är kallad att visa upp min nya stass.
Uppflugen på en sten mitt i vikens speglande vatten fångar jag flygfiskar med mina laserbehandlade näthinnor och lyssnar på örontrumpetens högstämda tinnitusfanfarer. Ljuskänslig och våromtumlad försöker jag vänja mig vid detta pastellmjuka färgspel som vill omfamna min småfrusna och knoppande kropp. Allt från årstidernas fjäderlätta förflyttningar och kontinentalplattornas mäktiga muller är inpressat i detta nyöppnade presentpaket, himlabespeglat. Hela min instängda garderob ska vädras, alla avsikter ljusbestrålas, alla tankeslöjor genomlysas. Försommaren är förförisk och förledande och från solmättade blad och blommor stirrar 80.000 facettögon på min återuppståndna gestalt.
[En av fyra årstidsmonologer som ingår i albumet VISUM och som i första hand innehåller tjugoen dikter som jag tonsatt till rikssvenska och finlandssvenska poeters texter. Solister är Marika Westerling och Matteus Blad. Arrangemang, musikalisk ledning och pianist är Martin Segerstråle – se annons längre ner i blåggen. Fotografierna är tagna i Keukenhof, Holland].
Världen genom ett titthål
En av dagens många temadagar är alltså World Pinhole Photography Day. Det vill säga en påminnelse om och eloge till kamerans föregångare, den där svarta lådan (camera obscura) som genom ett litet hål sög in en ljusstråle på lådans bakvägg som sedan, i bästa fall, förvandlades till ett småsuddigt och uppåochnervänt motiv. Principen var känd redan före vår tideräknings början men det var väl i första hand Giambattista della Porta som 1558 i sin Magia naturalis beskrev tekniken. Så påstår åtminstone Wikipedia. Men detta pinhole påminner mig samtidigt om hålen i näthinnan som upptäcktes när jag var i 30-årsåldern och höll på att orsaka en smärre katastrof. Det trettioåriga kriget har nu varat i mer än fyrtio år. Nå, ett krig är det förstås inte, idag möjligen en bagatellartad daglig batalj.
Nu är ju det här med ljushuvuden, hål i lådor/huvudet och cirkulära läror ganska så rör(l)igt, på gränsen till smått snurrigt faktiskt. Jag menar, det handlar ju inte bara om årstiderna som jagar varandra som vettvillingar runt, runt (se texten längst nere) men fenomenet tangerar också mitt eget skrivande. Jag blev en gång uppmärksammad av en redaktörskollega att jag ofta avslutar en text i samma anda som jag inleder den – ett slags cirkulärtänkande. Men cirkulärt tänkande används också som begrepp i miljödebatten, och så har vi lärt oss att det finns nånting som kallas för cirkulär ekonomi. Om också kulturen är cirkulär och snurrig är mera tveksamt men ett är säkert: cirkeln, dess mittpunkt och periferi, utmanar inte bara skoleleverna på matematiktimmarna, den är troligen också invävd i mitt uppblåsta psyke. Åtminstone om jag tänker mig att himlavalvet på ett eller annat sätt återspeglar sig i kroppen, den bukrunda och konstfulla.
Talang för en, handikapp för en annan. Jag menar – för lokföraren är tunnelseende troligen en förutsättning för att hen ska få jobbet, men en bilförare med samma talang lär nog inte bli godkänd i körkortsprovet. Nånting liknande är det med oss (amatör)fotografer: Ibland vill jag se vidvinkligt och brett och då är ett långt teleobjektiv till ingen nytta. Andra gånger är jag upptagen av att zooma in motivet och struntar då totalt i den vidsynta omgivningen. Den här förmågan – att vid behov kunna se antingen brett eller smalt – är troligen en återspegling av bilder i vardande på en bortre vägg i kroppens inre utkanter. Visst kan jag bli inspirerad av yttre motiv också men utan en motivkänslig och framkallningslysten hud bleknar bilden snabbt bort i det ständiga ljusflöde som de seende ögonen antastas med. För mycket ljus, och för lite, är fotografens fiende nummer ett.
Hålen i mina näthinnor, som för länge sedan svetsades fast med hundratals laserskott, har helt säkert bidragit till mitt behov av att fotografera. Med diverse gråa slöjor seglande framför ögongloben är jag dock smått tvungen att ta till kamerans knivskarpa lins för att i ord och bild, informativt och konstnärligt, kunna återspegla händelserna på jordgloben, både de synliga och de känslomässigt upplevda. Skrivandet, fotandet och melodisättandet är min tresiffriga pinkod som lyft mig ett litet pinnhål upp på den objektivt sett pinsamt sneda karriärsstegen.
FOTON: Krontranan fotade jag i Pombia Safari Park, rätt nära den sydligaste delen av Lago Maggiore i Italien | Gundin, en kamfingerråtta, knäppte jag genom en glasruta på Högholmens zoo. | Folkfester är festliga att fota. Den här firades häromåret i Brunnsparken i huvudstaden. | Sothönans nykläckta ungar i sitt bo vid Porolampi, inte långt från Hertonäs gårds park i Helsingfors.
Dikter i ny tondräkt
Världsdagen för kreativitet och innovation, det är idag det. Och det här är helt säkert också en påminnelse om att livet bygger på ett ständigt nyskapande, på en oändlig räcka med initiativ och upptäckarglädje som får klotet att snurra och människan att hurra. Och då handlar det självfallet inte bara om professionella konstutövare och en kulturhungrig publik men om alla levande varelser. Skaparkraften och utvecklingslusten är liksom inbyggd i kropp och själ, lite på samma sätt som djur och natur är en direkt återspegling av Skapelsen. Stagnation leder till död, kreativitet till liv. Det är den allmänna regeln, mantrat som likt en liten maskin i all tysthet stånkar på mellan muskler och mollusker.
Det är med en alldeles speciell förväntan jag nu, på ålderns höst (våren –24 ...) släpper lös en del av mina melodisättningar. Även om jag snickrade ihop den första egna melodin redan för drygt femtio år sedan så har merparten av mina tonsättningar tillkommit på den här sidan av 2000-talet. Från början handlade det om ganska traditionella visor men så småningom halkade jag helt obemärkt in också på andra sångstilar. På det nu aktuella albumet rör vi oss i Visans gränsmarker och då är det som bekant bäst att utrusta sig med ett giltigt VISUM. Men varifrån kommer egentligen musiken? Ja, ibland är den dold bakom orden, invävd i själva texten. För min del måste dikten helst rimma för att jag ska få tag på en lockande melodislinga. Rimmet i sin tur pulserar samtidigt fram en rytm och när sedan text och tempo börjar smeka varandra ynglar de i bästa fall av sig toner, ibland lite bångstyriga sådana, men oftast vackra och harmoniska. Utmaningen är att få ord och melodi sammankopplade på ett så självklart sätt – utan att det blir patetiskt – att det förefaller som om de sprungit fram ur samma källa.
Det är förvisso otroligt intressant att någon annans text – i de här fallen skrivna av författare och poeter som jag storligen beundrar – inte bara får mina hjärtesträngar att vibrera utan också dammar av min självvävda tonmatta. Jag har trots allt inte någon egentlig musikalisk grundutbildning utan genomled, mer eller mindre frivilligt, privatundervisning i piano under tonåren. 1960-talets popvåg och Visans Vänner-livet, speciellt på 1970- och 1980-talen, väckte dock en slumrande kreativitet, och i kombination med ett aktivt skriftställar- och kulturliv i övrigt började tonerna så småningom falla på plats. Till dags dato har jag tonsatt närmare femtio dikter. Men utan andras uppmuntran och samverkan hade den här musikaliska stigen knappast öppnat sig. Och här vill jag alldeles speciellt rikta strålkastarljuset på pianisten och kapellmästaren Martin Segerstråle som för några år sedan såg en potential i dessa av mig tonsatta dikter och som på min begäran sedan skrev pianoackompanjemang till ett drygt trettiotal sånger. Och när vi inledde planeringen av det här projektet blev det aktuellt att utöka instrumenteringen och Martin började arrangera musiken för några av mina favoritinstrument – piano, oboe, cello och (kontra)bas. Marika Westerling och Matteus Blad har sedan som rutinerade sångartister med stark känsla för stil och personlig tolkning lyft alltsammans till höjder som jag förr bara kunde drömma om. Till slut har jag kompletterat det hela med fyra monologer så att man med fog kan kalla det hela ett lyriskt-musikaliskt paket i årstidernas och sångstilarnas gränsmarker – en effektiv vaccinationsspruta mot allt i vardagen som eventuellt tynger och utmanar, trots vår, trots ljus i sikte.
Foto: Genrep inför premiärkonserten senaste höst i Balders sal, Helsingfors. Fr.v. Matteus Blad, Marika Westerling, Martin Segerstråle, Anna Mantere, Iida Sinivalo och Jonathan Bäckström. För en månad sen gick Visum-gänget in i Robi de Godzinskys studio i Hindhår, Borgå. Och nu, inför första maj, släpps albumet ut. Det är bara att fröjdas och tacka.
Du kan släppa greppet nu
Min senaste bok, Hud & Himmel, är en drygt hundra sidor lång essä indelad i tolv berättelser, eller kortfilmer om man så vill se det, med huden i fokus. En av bokens utgångspunkter är att människan i första hand är hud, att kropp, själ och ande är sammanfogade och tar gestalt i detta kroppens elastiska skal som ständigt ändrar skepnad och förbryllar, lockar och förför. Här som ett smakprov, bokens förfilm med rubriken Terminalvårdens sista utpost. I bakgrunden hörs tonerna av Veniamin Basners komposition Vita Akacior, en av min mammas favoritsånger som hon ibland lite haltande klinkade på pianot. Fotografiet, taget när hon var ca 40 år i början av 1960-talet, har jag manipulerat i Photoshop (som jag även gjort med alla andra bilder i boken).
Måndagen den 6 december 1999
Döden har sina egna väntrum. Det här är ett av dem. Till det yttre skiljer det sig inte från vilket sjukrum som helst – en säng, ett nattduksbord, två stolar och ett litet bord till höger och där bredvid ett skåp med oklart innehåll. På motsatta sidan en skärm på hjul som nu är uppskuffad längs väggen. Ett blekt ljus från takarmaturen ligger som en sval hinna över rummet, på nattduksbordet lyser en mindre lampa i en varmare färg. Så här i kvällningen får den sparsamma inomhusbelysningen inget stöd från fönstret som vätter mot en park och en gata lite längre bort. Lätta snöflingor dansar obekymrat mot rutan upplysta endast av en gatlykta nånstans i närheten. Tystnaden i rummet är närapå total.
En nästan ohörbar ton tränger fram från en luftkanyl som är placerad precis under näsan på kvinnan i sängen. Hon ligger orörlig, rak på rygg, ögonen är slutna och det är bara med största möda man kan uppfatta den ytliga andningen. På stolen alldeles invid sängen sitter en medelålders man, troligen hennes son. Hans vänstra hand omsluter hennes svala, kraftlösa hand, medan den högra bläddrar förstrött i en veckotidning. Det svaga pappersprasslet erinrar honom om det gnistregn som spiskroken åstadkom i barndomens gröna kakelugn där han satt och fångade troll i den glödande veden. Och stolens sakta knarr påminner om en jordbävning i vardande, eller kanske det är en tsunamivåg i antågande. Tystnaden talar, den förebådar och förbereder.
Bara tio dagar tidigare hade rummets två gestalter befunnit sig i ett annat sjukrum, i ett annat sjukhus. Det oundvikliga beskedet, den slutliga domen, var visserligen inte oväntad men som alltid när tiden gör en tvär och överraskande gir förvandlas och förvanskas perspektiven nästan till oigenkännlighet. Dagar och nätter som tidigare följt på varandra i en ganska förutsägbar ordning skenar nu ut i ett okänt landskap, tid och rum knycklas ihop som urspårade tågvagnar och på bara några korta ögonblick har hela den stora bilden inte bara ändrat ton och karaktär, den har också rivits sönder och förvridits, besudlats och deformerats. Halvsittande i sängen hade kvinnan tagit hans händer i sina och med darr på rösten sagt:
– Förlåt Macke för allt som jag gjort fel mot dig!
Hon kallade honom Macke, det gjorde alla andra också när han var ett barn. Nu, nyss fyllda femtio, känner han sig verkligen som ett barn, ordlös och hudlös. Och innan hennes överraskande ursäkt ens hade hunnit passera örongångarna svarar han snabbt:
– Det är ok. Allt är ok.
Och han sväljer mödosamt, samtidigt som hjärnan börjar gå på högvarv i ett desperat försök att snabbt förstå vad hon syftade på med det onda. En snällare människa får man söka, kanske också en mera velig och osäker, men inte ond, inte hård. Absolut inte hård.
Följande dag upprepade hon ordet förlåt, men nu med en tondöv röst som redan var innesluten i ett bedövande morfinmoln. Sedan försvann hon snabbt in i tystnaden, in i sin kropp, långt ner under huden, oåtkomlig. Inga fler behandlingsförsök ville hon genomgå. Cancersvulsten i buken, ”stor som ett barnhuvud”, var orsak nog, men metastaserna hade dessutom helt okontrollerat spridit sig över kroppen. Och nu låg hon där i det bleka ljuset i terminalvårdens bortersta rum och väntade på sin tur. Och han som var hennes son och som hon hade bett om ursäkt av, bläddrade i veckotidningen utan att läsa, utan att tänka, utan att riktigt vara närvarande.
I ett försök att hitta en hållhake i stunden böjer han sig fram mot henne och frågar om hon vill dricka lite vatten. En knappt skönjbar nickning får honom att sträcka sig efter den lockförsedda muggen och försiktigt lägger han munstycket mot hennes torra läppar. En droppe passerar mynningen och försvinner in i den stora tystnaden och han tycker sig ana en suck, eller kanske är det bara en ofrivillig muskelryckning upplivad av livets källa.
Så sitter han där en lång stund alldeles orörlig vid hennes sida och betraktar det bleka ansiktet, på en gång närvarande och oändligt frånvarande. Och utan att riktigt förstå vad som styr honom stiger han först upp i hela sin längd och böjer sig sedan ner och viskar mjukt och tydligt i hennes vänstra öra:
– Du kan släppa greppet nu.
Förvånad över sitt tilltag och upprörd över sina ord börjar han långsamt gå omkring i rummet som om han sökte en osynlig budbärare eller försökte fånga en främmande röst. Varifrån kom orden, vem använde hans tunga? Det var inte han själv som talade, inte hans kropp som agerade. Jo, det var förstås hans kropp och röst men initiativet var inte hans. Eller …
En stund senare placerar han veckotidningen i nattduksbordets undre låda och sätter på sig ytterrocken. Med högra handen smeker han lätt hennes panna och kind och säger ett lågmält hej då. Tyst går han mot dörren, öppnar den, tittar snabbt tillbaka mot sängen, och stänger sedan dörren försiktigt.
En timme senare sitter han hemma framför tv:n och följer med självständighetsmottagningen på presidentens slott och minns med ett snett leende att han förra året själv var där. Men nu lockar inte pressfotografernas blixtar, kristallkronornas glitter eller dansen på det polerade parkettgolvet. Efter en stund släcker han apparaten, står och betraktar sitt tomma ansikte i badrumsspegeln men går sedan och lägger sig med en känsla av att natten redan fångat honom i sitt svarta garn.
Knappt har han blundat förrän telefonen ringer och en vänlig röst säger mjukt:
– Er mor dog stilla och lugnt för en halv timme sedan. Om ni vill komma och säga ett sista …
Rösten försvinner i något som påminner om ett stilla sommarregn fast det är den sjätte december och små snödrivor har samlats längs husväggarna. Han stiger upp och tänder alla lampor i sin tillfälliga arbetsbostad och går med obestämda steg från sovrummet till köket där han knäpper på radions musikkanal och kastar samtidigt en blick ut mot bensinstationen på andra sidan gatan som står tom och öde och snöpudrad. Två ungdomar står huttrande med var sin ölburk i handen i gatukorsningen, upptagna av sina egna röster, men i övrigt är det tyst och tomt. Och han går ut i den smala tamburen och tillbaka in i sovrummet och sätter sig på sängen. Från kökets radioapparat strömmar Elvis Presleys röst: Are you lonesome tonight och tårarna börjar, först långsamt sedan i en allt stridare ström, rinna ner för kinderna ackompanjerade av krampaktiga snyftningar och rysningar över hela kroppen. Natten har tusen ögon men just nu är det som om de alla tittade åt något annat håll.
Larvens väg
Det är påsk och livet har definitivt tagit kål på döden. Döden finns bara som en port mellan det här livet och det nästa, det paradisiska. Men det stannar ju inte vid det. Som bland annat N T Wright, engelsk biskop emeritus, professor och historiker, och världens troligen mest kända forskare i Nya Testamentet, har noterat det många gånger förut: Vi kristna i väst har en delvis sned och helt felaktig bild av livet efter detta. Katten har nio (nåja ...) men människan har tre liv. Det första är förstås detta jordiska liv. Det andra livet är ett slags själslig vila i Guds närhet i Paradiset. Och det tredje livet, det slutliga målet för vår existens, inleds när Gud bestämmer att slå samman himmel och jord – på denna jord – och vår kropp uppstår i sin förhärligade version, det vill säga det som apostlarna och några hundra andra människor kunde se och uppleva på påsken för drygt 2000 år sen när Jesus stod mitt bland dem, ätande samma mat som de, fullt igenkännbar med sin genomborrade kropp, men samtidigt på ett oförklarligt sätt förändrad.
Ja, det är naturligtvis obegripligt på ett visst plan men den här kunskapen är samtidigt helt avgörande för hur jag lever mitt liv här och nu. Utan denna insikt, även om den är fragil och omöjlig i ord att förklara, skulle de ständigt eskalerande globala hotbilderna troligen göra mig helt handlingsförlamad. Nå, det betyder ju inte att jag sitter småvisslande och rullar tummarna i väntan på den första kärnvapensmällen, självklart inte. Tvärtom, nånstans under huden är jag medveten om en röst som 24/7 vill samarbeta, vägleda, uppmuntra, lyssna, tala. Länge, länge tyckte jag att snacket om Gud och Jesus var flum och nånting som troligen bara berörde andra. Idag är jag nyfiket alert, och trots återkommande perioder av misströstan och håglöshet är det som om nånting, eller rättare sagt någon, skulle röra mig. Hudnära röra mig. Inte påträngande, inte anklagande, absolut inte kritiserande. Men godmodigt och varsamt, kärleksfullt helt enkelt.
För ungefär två år sen började jag skriva på den bok som nu utkommit. Under titeln Hud & Himmel ville jag sammanfatta något av detta märkliga liv som är både väldigt konkret och handfast, men samtidigt också känsloladdat och gudastyrt. Allt hör förstås ihop – kropp, själ, ande. Det är bara det att anden har hamnat lite på efterkälken fast den egentligen är livets centrum och tilllvarons själva röda tråd. Med detta i bakhuvudet beslöt jag att inte skriva en självbiografi – vem bryr sig! – men i stället en själsbiografi som alla kan känna igen och relatera till. Uppväxt med en hud som ofta var sönderriven och inflammerad, och ett psyke som saknade de flesta naturliga försvarsmekanismerna, var jag sedan spädbarnsålder utsatt för en lång rad fysiska och känslomässiga utmaningar. Min himmel fanns definitivt inte i huden, tvärtom var min hud ett helvete i miniatyr, inte alltid men ofta nog. Överkänslig och mer eller mindre skyddslös (över)levde jag de två första decennierna för att sen, så småningom, börja väva mig en ny hudkappa, eller rättare sagt flera hudkappor, av ord och meningar, av toner och melodier, av bilder och foton. Idag, sjuttiofem år ung, är jag tacksam för den söndriga hud som tvingade mig att sluta vara så fixerad vid skalet och i stället öppnade blicken inåt, mot skapandet och estetiken. Eller som Leonard Cohen så elegant formulerat det: There is a crack in everything, that's how the light gets in.
Och här är jag nu, långt ifrån hel och färdig, men glad för att den skapande ådran fortsätter att pulsera under huden. Jag har noterat det förut: Skapandet och Skapelsen är helt tydligt nära allierade, vi människor är skapta till skapande varelser, inte till att söndra och förstöra. Och huden, den naturligt åldrande, ska jag bära med mig ända dit där inte ens Rolex-klockorna mera fyller någon funktion. Tänk – tre liv! Inte ett, inte två, men tre verkliga, helgjutna, och på något märklig sätt hudomspunna liv! Nej, det är förstås svårt att föreställa sig. Men då tänker jag ibland på larven som förvandlas till puppa och som till sist uppstår som fjäril – ett liv, tre livsformer. Hur ska då inte denna människolarv, stegvis, utvecklas och förvandlas till något obegripligt fint och vackert! Påskens uppenbarelseberättelse visar vägen.
Huden huserar historien
Senaste år erhöll norrmannen Jon Fosse Nobelpriset i litteratur med motiveringen "För hans nyskapande dramatik och prosa som ger röst åt det osägbara". Jag tänker nästan varje dag på att ge röst åt det ohörda, någon enstaka gång även åt det oerhörda. Mitt självpåtagna uppdrag är att klä tystnaden, min egen inre tanketystnad, i ord. Och det är där jag börjar skrivandet – i tystnaden. Att skriva om det uppenbara och konkreta har förstås sina poänger, men handlar det om mig själv är det sannolikt bara de närmast sörjande som bemödar sig om att läsa och lyssna. En kändis, däremot, kan fånga en stor skara läsare med redovisningar om ytans glans och den världsliga framgångens krävande, men heroiska, insatser som självfallet bara huvudpersonen besitter. Och det är just så upphetsande som det låter och det blir i värsta fall bara värre om alltsammans dessutom handlar om skribentens liv från A till Ö. I en rikssvensk kontext kan man konstatera att SJÄLVbiografier per definition ofta är tröstlöst ensamma beskrivningar.
Det ligger en uppenbar fara i att som skriftställare fastna vid det självklara och övertydliga, att ordmåla sin offentliga bild i förföriska och paranta meningsparader. Vem vill väl inte framstå som kunnig, klok och kreativ och helst inte alls som konstig, klåfingrig eller kortsynt! Och när man nu en gång själv (...) greppar pennan kan man ju samtidigt passa på att putsa bort de där värsta klantigheterna. Men märkligt nog är det just livets skuggsidor som ofta intresserar läsaren. Den här litterära trenden har under ett antal år ökat så till den milda grad att man nu fallit i det andra diket. Nu är det ingen hejd på allt elände skribenten varit med om – hopp över skaklarna, slitsamma skilsmässor, osannolika diagnoser, ekonomisk bankrutt och brutala övergrepp spökar i de annars så eleganta salongerna. Läsaren gottar sig i andras tragedier så till den milda grad att författarpiedestalerna står som spön i backen. Livseländet som litterär genre.
Och nu har jag själv (!!) också fallit i det diket! Som sagt, inte en kotte skulle bry sig om Mao's självbiografi, inte ens en välskriven och språkgranskad sådan. Men som bokstavstrogen ordvrängare med akut skrivklåda kom jag dock på en genial lösning. Nej, jag ska inte skriva en självbiografi, men nog en själsbiografi. S i stället för v. Och plötsligt uppenbarade sig livslandskapet framför mig i en helt ny dager. Eller egentligen bakom mig, kanske inom mig, jag vet inte riktigt var. Jag började betrakta och skriva om de bilder och trailers som flimrade förbi under pannloben, som om jag tittade på ett antal kortfilmer i gränslandet mellan fantasi och verklighet, mellan färg och svartvitt, mellan hud och himmel. Hud & Himmel blev sedan också det nästan självklara namnet på boken, som en positionsbestämning, som en känslomarkering. Men för att krångla till det hela formulerade jag också en förklarande underrubrik: En essä om själens speglingar på kroppens yta.
Hud & Himmel är alltså ett försök att skissa ett själsporträtt, att beskriva några händelser och upplevelser i livet som jag sett dem i min inre biograf, eller kanske drömt om, och som på många sätt format min personlighet. Den röda tråden är den sköra huden, den rodnande, den sönderskrapade, den patologiska, den lena och kontaktsökande. Den gudomliga. Och som motvikt och varnande exempel – den vita skamhuden och den stela ansiktsmasken. Huden som kroppens skal, givetvis, men i synnerhet huden som psykets hemvist och livets hängmatta. Den konkreta huden, och huden i överförd bemärkelse. Huden som det synligas och det osynligas gemensamma nämnare. Huden som människans evighetssignum.
Illustrationerna: Huset mina föräldrar sommartid hyrde i Hangelby, Sibbo. Här fläktades storstadsbarnet av solvindar som tillfälligt kunde hela ett söndrigt kroppspaket. | Jag själv, tre månader, julen 1948. Fotografierna är manipulerade i Photoshop.
Att se vad ögat inte ser
Det var på Tate Modern i London. Gossarna stod vid en enorm orangefärgad vägg där man kunde rista in sina livstecken i den halvmjuka ytan för att sedan se hur orden och märkena efter en stund liksom löstes upp i intet. Som dimma. Som minnen. Och jag tänkte: Vi vill alla lämna fotavtryck, ett spår till eftervärlden, kanske en speciell känsla, ett budskap. Men det mesta dunstar ut i tomma intet, snabbt och effektivt, även när det handlar om de riktigt stora händelserna i livet. Det är till exempel ofta bara de allra närmaste som håller kvar den döde i minne och sinne, i en sorg som belägrat sig strax under huden. Vi övriga glömmer saligen snabbt den bortgångne, och förvånas kanske ibland hur fort vi vant oss att X inte finns mitt bland oss.
Precis när jag börjar skriva den här texten får jag ögonmigrän. Det börjar som små fläckar som flimrar och suddar synen, ungefär som när regn slår mot på bilrutan. Det glittrar och glimrar men inga vindrutetorkare, inga blinkningar med ögonlocken rengör synfältet. Tvärtom ökar detta ljusglitter de närmaste fem-tio minuterna och når sin kulmen efter en kvart. Vid det laget är det så många luckor och hål i bilden att texten inte går att gestalta, det är bara att sluta ögonen, andas djupt och vänta att det går över. Och det gör det, helt smärtfritt. Efter ytterligare tio minuter är ljusshowen förbi och jag kan återgå till mitt visuella transkriberande.
Jag tänker mycket på det jag inte ser. För om det är nånting som är förbiglidande och förgängligt så är det ytan. Varje dag stirrar jag på mitt ansikte i spegeln och förundras hur snabbt det förändras, förfaller, föråldras. Hur många ansikten har jag inte haft under ett ganska långt liv? Hur många ansikten har jag inte tappat under tidens gång? Ändå finns någonting distinkt JAG även i mina anletsdrag. Men det är inte i första hand flintens höjd, den lite sneda näsan, gliporna mellan tänderna, inte ens den gråa skäggstubben som definierar min personlighet. Den syns visserligen på ytan, tar sig uttryck i prat och rörelser, men upplysningen kommer inifrån. Nånstans där mellan epidermis och underhud har den sitt färgstarka fäste och sin upplysta boplats. Jag talar alltså om själen.
Kroppen trögar men själen vill gå vidare. I själva verket är det som om skaparkraften, den osynliga, skulle aktiveras som ett slags motreaktion till ytans förfall. Jag känner fortfarande en stor lust att formulera ord och meningar, att skapa sammanhang och gestalta verkligheter. Fotografierna, knäppta under många år, här och långt borta, fungerar som bryggor och broar mellan det konkret upplevda och det vagt anade. Men nu silas de visuella elementen allt oftare genom själsduken i ett sökande efter tidigare icke funna guldkorn och oslipade diamanter. Fotografiernas motiv, tidigare intellektuellt analyserade och geografiskt specificerade, ändrar nu karaktär och öppnar sig för nya tolkningar, underförstådda, bortglömda, kanske aldrig upptäckta.
Och nu andas någon på min hud. Det är en verklighet som inte syns men som är verkligare än den gestaltade verkligheten. Som en ohörbar viskning, som ett ljus bakom slutna ögonlock. Till och med teknikstark magnetröntgen, fantasieggande hologram och artificiell intelligens i en uppdaterad version 2.0 är en futtig jämförelse med detta. Allt syns, men det osynliga syns ännu mera. Det är dit min blick dras. Till det som ögat inte ser, till det som kamerans lins aldrig kan fånga. Och ändå fotograferar du, frågar någon? Ja, kanske för att jag i den visuella leken ständigt påminnas om att det viktigaste ändå är osynligt.
FOTO: Vinjettbilden är alltså tagen i Tate Modern i London. | Konstbesökare i djup begrundan | Vad som fångar damernas intresse vet jag faktiskt inte men jag vet att platsen är Punta di San Vigilio, en liten ort halvvägs mellan städerna Sirmione och Malcesine vid Garda-sjöns östkust i Italien.
Sjukt frisk
På Världsdagen för de sjuka vill jag, utan att för en sekund bortse från lidandets plåga, bolla med lite friska ord och ljusstarka bilder. Sjukt frisk i rubriken betyder alltså mycket frisk. Superfrisk. Sund i roten. Framtidsfokuserad. Hälsa är förvisso ett relativt begrepp men sjukdomen spikas ofta fast med ett överflöd av specifika diagnoser, ofta skrivna på latin dessutom. Ju mer vi känner till om människans kropp desto fler diagnoser. Karikatyrtecknaren Kari Suomalainen gjorde sig lustig över detta en gång genom att teckna en stor och mäktig doktor som står vid en sjuksäng och räknar upp ett antal diagnoser (på latin, förstås!) som patienten lider av. Patienten själv, en gammal skruttig liten gumma som sett sina bästa dagar, svarar lättad och tacksam: Oj, tack doktorn, jag som redan trodde att jag var sjuk!
Nej det är inte lätt att veta var gränserna går, vem som är sjuk och vem som klassas frisk. Kanske det beror på att inga gränser egentligen finns, att ingenting i det här sammanhanget är absolut. De kroppsligt relaterade diagnoserna är otaliga men också den psykiatriska vårdapparaten bollar med sjukdomsbestämningar som kan klistras på snart sagt vem som helst i dag. Jämfört med den fysiska sjukdomsbilden är den psykiska i allmänhet lite svårare att upptäcka och notera. Vi älskar att peta på ytan, plåstra och picka, skära och sy men när känslorna börjar åka karusell tappar vi snabbt fotfästet och vet varken ut eller in. Då hjälper inga plåster och bandage, inte ens gelbildande hydrofiberförband, polyuretanskum eller medicinsk honung. Lite lättare blir det att utstå ett segt missmod eller upprepade uppvakningar i vargtimmens tysta dunkel om det finns nån som lyssnar, sitter bredvid, håller hand, frågar, och lyssnar ännu mera. Nån som i djupet av sin varelse upplevt dagens och nattens prövningar och vet att de, trots allt, är övergående.
Kropp och psyke är tämligen lätta att hantera (nåja ....) och på något plan möjliga att förstå. Men när anden kommer på tal får mången något fladdrigt i blicken. Kanske är det bilden av en sträng Gud och en potentiell helvetisk framtid som plötsligt lyser som stoppljus på det krassa intellektets autostrada — hit men inte längre! Kanske har andras gamla – medeltida! – vanföreställningar om Gud och tro omedvetet kopierats och anammats och så småningom byggt en försvarsmur runt den egna kroppen och förpassat allt tal om andlighet till avdelningen för flum, floskler och fanatism. Och så där haltar man sedan fram på livets kullerstenar fullkomligt omedveten om att det inte var så färden skulle framskrida. Idag har ytans liturgi anammats och format kulturen så till den grad att navelskåderi och narcissism närmast ses som norm och ideal. Kom inte hit och tala om andlighet för då får du på käften!
Men anden är kroppens salva och själens smörjmedel och vill ingenting annat än att serva och upprätthålla hela min varelse och fungera som ett elixir som min psykofysiska kropp, ofta helt omedvetet, ständigt suktar efter. Och ändå har jag så svårt att riktigt förstå mig på den. Ja, alltså det här att jag i första hand och innerst inne faktiskt är ande, att kropp och psyke mycket betänkligt börjar halta utan andens medverkan. Och inte har jag heller riktigt lätt att förstå att jag dessutom är skräddarsydd för denna värld, för denna apokalyptiska tid, att också jag, en bland åtta miljarder, har en alldeles specifik roll i det här dramat. Men vilken? Jag känner mycket för clownen, denna tragikomiska figur som ständigt pendlar mellan tragik och komik. Det gör också jag – gillar både galet roliga och djupt tragiska filmer. Men jag kan knappast säger att jag lider speciellt mycket av detta biopolära tillstånd. Spelar det förresten nån roll? Spelar jag nån roll? Är jag frisk eller sjuk? Kanske bara friskt sjuk? Eller sjukt frisk?
Troligen.
