Himmelskt
Kristi himmelsfärdsdag inträffar 40 dagar efter påsk, och alltid på en torsdag, och det har att göra med måncyklerna som varierar från år till år. Men om Jesus död och uppståndelse inte skulle vara tillräckligt omskakande händelser i sig kan man bara ana vilka mentala processer den tyska matematikern Carl Friedrich Gauss genomgick när han räknade ut när påsken egentligen skall firas. Efter mycket kalkylerande och kaffedrickande kom han nämligen till slut fram till följande resonemang (kolla på alltid lika tillförlitliga Wikipedia om du tvivlar). För det första: Dela årtalet med 19, 4 och 7 och kalla resterna a, b respektive c. (Okey... men, alltså... resterna...?). För det andra: Dividera 19 x a + M med 30. Kalla resten d. För juliansk kalender är M = 15 för alla år, och för gregoriansk kalender är M = 23 åren 1700–1899, = 24 åren 1900–2099. (Nå, men... hmmm... alltså... dela med 30...?). För det tredje: Dividera 2b + 4c + 6d + N med 7. Kalla resten e. (E...? Öööhhhh....? Vah...?). För juliansk kalender är N = 6 för alla år (Vem hade väl trott det...!) och för gregoriansk kalender är N = 3 åren 1700–1799, = 4 åren 1800–1899, = 5 åren 1900–2099 (Ja, jaa... nu börjar det klarna...). Då infaller påskdagen den (22 + d + e) mars eller om d + e <9, den (d + e - 9) april. (Really!!?). OBS! Får man att påskdagen infaller den 26 april skall man alltid i stället ta den 19 april (till exempel 1981, 2076). (Kristallklart! Absolut! Jag skulle inte ha kunnat förklara det bättre själv. Fenomenalt! Applåder! Stipendier! NOBELPRIS! Äntligen!!)
Det var alltså PÅSKEN. Men idag firar vi Kristi himmelsfärdsdag och den infaller alltid 39 dagar (på den 40:e dagen) efter påskdagen. Eller så inte. Jag har nämligen kommit till att allt beror på luftströmmarna, eller egentligen på jetströmens rörelser i atmosfären, speciellt strax under tropopausen, det vill säga det där pyttelilla utrymmet mellan troposfären och stratosfären. (Det är allom bekant att temperaturen i troposfären avtar med höjden medan den ökar med höjden i stratosfären, men det är ju egentligen ganska självklart, även om det är en bagatell i det här sammanhanget). Det intressanta är dock – och det har jag kommit till i mina efterforskningar helt utan kaffe – att de här rörelserna ganska enkelt kan förutses: För det första: Dela in livet i fem delar (+ - 3 om du är över 70 och speciellt om du är under 69) och betänk att här gäller ingen pardon. För det andra: Poängbedöm de enskilda delarna enligt Gauss' metod (se ovan), dock sålunda att för varje år som du levt mindre än 365 dagar dividerar du med 2b (gäller födda åren 1900–1944), med 4c (födda åren 1945–1982) och med 6d (födda åren 1983–2020). Tvillingar gör tvärtom. För det tredje: Lite beroende på slutresultatet (kan ibland vara <ingenting men oftare, visar min erfarenhet, >mycket) får du sedan bereda dig på en flygtur som inget flygbolag i världen kan erbjuda – inga munskydd eller plasthandskar, inga feberkontroller, inga halvljumma matförpackningar, inga halvdåliga filmer, ingen turbulens, ingen trängsel, ingen försening, och helt gratis – bara en enda lång salig himmelsfärd till evigheten.
Fotografierna: 1) Grossglockner, högsta berget i Österrike (3.798 m), bestegs första gången år 1800 av en expedition ledd av Franz II. Xaver von Salm-Reifferscheidt (1749–1822). 2) Nordsjö gamla soptipp, även kallad Nordsjötoppen (60 m. över havet), bestegs första gången av Magnus II. Mao Lindholm (1948 – ) söndagen den 17 maj 2020 ackompanjerad av småmullrandet från de blåsvarta himmelska cumulonimbusmolnen.
Skryt
Mens sana i corpore sano – "en sund själ i sund kropp" – skrev den romerske författaren Juvenalis, eller egentligen skrev han: Orandum est ut sit mens sana in corpore sano, det vill säga: "Du skall be för att få en sund själ i en sund kropp". Ja, det är sannerligen någonting att be för så länge självgodhet och maktmissbruk förekommer i vardagen och världen, och det lär det göra en tid ännu. Den narcissistiska personligheten "framhäver sina egna företräden och sin egen förträfflighet och känner liten sympati för andra" (psykporten.fi) och kan vid första anblicken nästan förefalla kompetent och till och med sympatisk, tills man upptäcker själva syftet med beteendet och framförandet: Att hen lyfter fram sitt eget ego för att bli hyllad och applåderad.
Senaste måndag var det precis 300 år sedan Baron von Münchhausen föddes (den 11 maj 1720). Denne tyske adelsman, kavallerilöjtnant och ryttmästare, som egentligen hette Hieronimus Carl Friedrich Freiherr von Münchhausen, blev känd för sina groteska och självförhärligande historier om äventyr och eskapader till lands och till sjöss. Men det var inte han själv utan en viss Rudolf Erich Raspe som först samlade ihop en hög av dessa uppenbart lögnaktiga historier och gav ut dem i bokform i London (1785) – Baron von Munchhausen's narrative of his marvellous travels and campaigns in Russia. Bara ett par år senare kom de ut i tysk översättning och bearbetning – Der wilde Jäger – av skalden och juristen Gottfried August Bürger. De här böcker blev vida kända och citerade i folkets breda lager. Mannen bakom alltsammans gav också upphov till patologibegreppet "Münchhausens syndrom" som syftar på personer som söker sig till mentalvården och där hittar på olika symptom för att få komma under behandling. Hypokondrikern tror på riktigt att han är sjuk men den som lider av Münchhausens syndrom vet att hen ljuger. Münchhausen är en skrävlare av värsta sort, möjligen har han en medtävlare i 1500-talets Benvenuto Cellini som med egna ord gärna citerade påven Paulus III: "Det ska ni veta att sådana män som Benvenuto, som inte har sin like inom sin konstart, behöver inte underkasta sig lagarna och det gäller så mycket mera för honom eftersom jag vet hur goda skäl han har".
Detta är den djärve och skicklige Baron von Münchhausen i ett nötskal, här ridande på sin förträffliga häst: "En (annan) gång föll det mig in att sätta över ett träsk, och först när jag kom mitt ovanför det, märkte jag att det var mycket bredare än jag tänkt mig. Jag svängde därför hastigt om tillbaka till stranden för att ta ett nytt språng, men den här gången gick det ännu sämre; jag sjönk ned i träsket ända upp till halsen och hade säkert gått åt på kuppen, om jag inte varit begåvad med så utomordentlig armstyrka. Jag grep nämligen tag i min hårpiska och lyfte på det sättet både mig själv och hästen, som jag höll stadigt fast med skänklarna, upp ur träsket."
Högmod – en av de sju dödssynderna – kan troligen de flesta känna och fascineras av, kanske inte i sin brutala ytterlighetsform men som en förförisk lockelse i stunder av stor osäkerhet. För det är väl just det som det grandiosa och självfokuserade beteendet döljer: En stor och ångestfylld tomhet. Jag intervjuade en gång författaren Ari Turunen som skrivit om högmodets historia och han lyfte fram vissa beteenden som kan fungera som varningslampor: Upplevelse av sin egen felfrihet, mobbning, nonchalans, förnekelse och oförmåga att tåla kritik. För vissa människor blir maktbegäret ett självändamål: En högmodig människa tror att bara för att hen kan en viss sak speciellt bra behärskar hen också alla andra aspekter av livet. Och det är då som de stora katastroferna börjar inträffa.
Igår Alexander den store, Karl XI, Napoleon, Mao Zedong, idag Bolsonaro, Orbán, Putin, Trump och en lång rad andra därtill. Men självöverskattning och narcissistiskt beteende finns på alla nivåer i samhället och potentiellt i varje människa. Men det måste erkännas att det är en lite svårsmält tanke, att det inte bara lurar en Mao (!) i mig, men också en Trump, Putin och Napoleon... och en Cellini och en von Münchhausen! Plus ytterligare ett antal titelsjuka och självuppblåsta knäppgökar – jag förstår inte riktigt hur de får plats i min späda kropp? Det måste nog bero på att jag är så vansinnigt begåvad och erfaren på så många områden, att jag med min allom välbekanta och generösa, för att inte säga penningstarka personlighet, fullkomligt självklart och mödolöst överglänser alla småpåvar och kulturknuttar så att dessa i värsta fall samhällsfarliga uppkomlingar inte ska sprida sina menlösa åsikter och snedvridna analyser till en bredare population – vilket ju är min uppgift med ensamrätt – och att jag därmed egentligen bara i all anspråkslöshet och största ödmjukhet utför det myndighetsuppdrag som vissa andra de facto borde utföra men av någon outgrundlig anledning inte utför. Därför har jag, mänskligheten härmed till kännedom, tagit som min livsuppgift att även i fortsättningen bejaka mitt övernaturliga kall och som mitt motto antagit följande koncisa och egentligen ganska självklara sentens som jag härmed stadfäster med mitt eleganta sigill. I total avsaknad av personliga kombattanter inom de flesta livsområden, och i synnerhet i ämnena demokrati, ledarskap, kultur, politik och kvistliga globala frågor, torgför jag för min i huvudsak finlandssvenska publik nu högtidligen följande obestridliga sanning: Jag är helt enkelt bäst!
Högmodets färg: lila. Högmodets djur: påfågel, häst. Teckningar av Gustave Doré (ur boken Baron von Münchhausens märkvärdiga resor och äventyr till lands och sjöss / Söderström & Co Förlagsaktiebolag, Tammerfors 1944)
Vingresor
Idag uppmärksammar FN Världsdagen för flyttfåglar och det noteras på sätt eller annat i över 120 länder på jorden. Halva jordens befolkning spanar in flygning och flyttning både till lands och till sjöss – iakttagelser registeras, anteckningar bokförs, statistik uppgörs, kunskap revideras, applåder klappas. De enda som är saligen omedvetna om denna världsomspännande mänskliga aktivitet är tipporna själva. Och lika bra är det för de har annat att tänka på: sträcka på sig och flaxa, kvittra och skvallra, flörta och fnissa, bobygga och äggkläcka. Full fågelrulle alltså.
Några trogna stack aldrig bort, stannfåglar benämnda, men de flesta drog iväg söderut förra hösten. Om ingen av dem fått något virus eller gått i konkurs så torde de just nu återvända och fylla luftrummet med sina noll koldioxidekvivalenter. De flesta använder av tradition pålitliga Vingresor – energisnålt, komfortabelt och otroligt miljövänligt. Ända kritiken som kacklats fram i det sammanhanget är den usla, för att inte säga obefintliga, serveringen ombord. I samband med korta uppehåll på tvetydiga näringsställen används självklart mask för ansiktet och alldeles speciellt i näbben. Även i övrigt intas födan andäktigt, gäller dock ej smörgåsen och den sockergalna stenknäcken.
Väl framme är det sen bara, efter sedvanlig putsning av vingpennor och liknande säkerhetsåtgärder, att sätta igång med att kolla äktenskapsannonserna och läget på den lokala bostadsmarknaden. Här råder lite delade meningar: Somliga föredrar en omöblerad enrummare i någon obskyr förort där det är tätt mellan tallarna, andra kan inte nöja sig med mindre än en visserligen vass men vanligen ganska voluminös enplansvilla med havsutsikt. Även om några hamnar i knipa av pur ovana och andra inte vet om de ska hålla truten eller byta ut honom, så är alla överens om att detta mås-te fixas: bo och ägg. Några är visserligen snäppet mesigare än andra men å andra sidan undrar man om det inte i alla fall är att föredra framom hack och spett och andra våldsamma sätt att bygga bo – somliga vråkar alltid illa ut hur de än skvättar med stjärten. Efter allt detta sidensvansande hit och dit och ugglande upp i skyn kan man helt följdriktigt fråga sig: Vad är motsatsen till fågel? Nå, det är förstås en Kontrast.
För dessa oblodiga (m)ordvändningar får jag, stackars hönshjärna, säkert en vacker – eller ännu sannolikare mulen – dag sota.
Fotografierna är tagna vid Poroviken och Tegelbruksviken alldeles invid Hertonäs strand, Helsingfors.
fniss & flabb
Nu är det bevisat: Jag är allergisk mot (s)k(r)att. Ja, alltså inte spontana, hejdlösa, hjärtliga skratt men mot konstlade, framtvingade, hjärtlösa skratt – som de där skrattsalvorna som likt maskingevärskulor knattrar efter var och varannan mening i en amerikansk underhållningsserie i TV. Avsikten är givetvis att markera för tittaren vad som är roligt, och när, så att den korkade tittaren inte skrattar på fel ställe, eller i värsta fall inte skrattar alls, vilket självklart skulle vara ytterst pinsamt för tittaren själv men ännu mer graverande för skådespelarna, manusförfattaren, regissören och producenten. Humor är verkligen ingenting att leka med, allra minst i den professionella underhållningsbranschen. I den djuriska världen är det väl mera regel än undantag att de små och stora liven väcker om inte högljudda skratt så i alla fall igenkännande leenden och stor värme, ofta just för att de inte skrattar.
Det är alltså World Laughing Day i dag, från början kopplat till den form av skratt-joga som utvecklats i Indien och som syftar till bättre syreintag i lungorna och därmed förhöjt känsloläge både i kropp och själ. Utan att på något sätt ringakta metoden skulle jag kalla den köksvägsmetoden: Skrattet kommer först, känslan sedan. I vanliga fall är det ju tvärtom: Initialt ett visst vokalt och dramatiskt mullrande och pyrande, sedan skrattet, eruptionen, som följs av varierande mängder hulkande och tårtorkande, det vill säga det som vulkanologen skulle kalla lavaflödet. Och här reagerar naturligtvis alla neurotiska ordhumorister som på en given signal: "kalla lavaflödet..." Lavan är ju het som bara attan. För 99,99% av jordens befolkning skulle här alltså krävas en skrattmaskin, gärna en med lite extra ljudvolym, för att vitsen överhuvudtaget ska noteras, för roligheten i den ordkombinationen är ju nästintill lika med noll. Bottendålig faktiskt.
Jag gräver i mina digitala fotohögar men hittar knappast någon bild som skulle få mig spontant att skratta, men desto fler som får mig på gott humör i största allmänhet. Som det här fotografiet av ett fotografi: Utställningen i Sanomahuset (Helsingfors) handlade om äldre damer som alla bar stiliga hattar, som på den gamla goda tiden. Merparten av besökarna var äldre damer som däremot inte bar hatt och redan det var ju småkomiskt i sig. Men när jag nu betraktar bilden tror jag mig minnas de tre damernas lågmälda kommentarer, komplimanger och konstruktiva kritik. Kanske de, inspirerade av fotografierna, en halv timme senare satt på någon restaurang i närheten och med ett glas vin framför sig planerade en hattrevolution, ackompanjerat av högljudda skratt och minnen. Ja, det är inte helt otänkbart; de stora skratten kräver ofta en rad mindre som uppvärmning, i motsats till skrattmaskinens våldsamma och påträngande struptag redan från första början: SKRATTA FÖR FASINGEN – DET HÄR ÄR ROLIGT!!!
Jag är djupt skeptisk till skratt som serveras i tid och otid, vilket det som bekant görs, inte minst i dumburken. Och jag tycker mig ana en ökad ytlighet i det som kallas humorprogram och som mest innehåller tillskruvade tankefoster och påtvingade ljudeffekter. Och det får mig att reflektera över humorns skiftningar över tid och rum: Kanske det inte alltid var så mycket bättre förr heller; det som var roligt igår är bara lagom roligt idag. Och jag kommer livligt ihåg hur mamma (andra fr.v. på en av de på 1950-talet så populära maskeraderna, här tillsammans med diverse släktingar) på julaftonen högläste ur årets humorbok, ofta skriven av Olle Carle, mera känd som Cello. När jag nu bläddrar i boksamlingen måste jag medge att ordsvängningarna ofta är både fyndiga och finurliga: På sitt sätt sött / Idel ädel adel / Flottare utan färg / Lika vänligt som vanligt/ Så, skörda och så vidare. Och så vidare: På sin tid var det här mycket lustigt, nästan revolutionerade. Men det riktigt roliga var när mamma, efter ett par sidors högläsning, själv skrattade så mycket att hon till sist halvlåg på soffan i konvulsioner som påminde om ett allvarligare epilepsianfall. Tårögt snörvlande och högljutt stönande försökte hon få fram orden som dock, gång på gång, fastnade mellan magkrampen och stämbanden, och det hela slutade med att vi övriga satt där frågande och undrade vad som EGENTLIGEN var så roligt.
I kristider, när kropp och själ trängs mot vägg och tak, fungerar humorn i bästa fall både som livlina och näringstillskott. Och då handlar det kanske inte i första hand om gapflabb och asgarv (vilka sannolikt hör mera hemma i någon tillskruvad ornitologisk handbok) utan om igenkännandets muskelspänningsbefriande hjärtliga skratt. Och här serverar jag en kanske kontroversiell, men nödvändig, kommentar formulerad av komikern Anthony McCarten: "Allvar är inte den rätta reaktionen på livets absurditeter. Om du förlorar förmågan att skratta så förlorar du samtidigt förmågan att tänka. Eller sagt lite annorlunda: De klokaste människorna jag känner i världen är också de roligaste". Vitsar och lustiga historier kan nästan vem som helst lära sig utantill men genuin humor kräver något slags nära samarbete mellan hjärna och hjärta. Det finns humor och det finns "humor", det finns skratt och det finns skrattmaskiner. Och jag frågar mig smått seriöst: Kanske jag skulle behöva en sån där maskin i detta, ordagrant, olustiga tidevarv? Men jag tror i alla fall att jag avstår: Hellre analog tystnad än digitala imitationer av stötvisa luftströmmars väg genom struphuvudet.
Vinjettbilden är från år 2014 och visar en del av publiken på Bokmässan i Helsingfors som lyssnar på författaren, estradören och komikern Mark Levengood.
Vovv!
Aapo tröttnade på att leka med tillfälliga hussen och lade sig på vardagsrumsgolvet och slocknade snabbt. [Hertonäs strand, Helsingfors]
Idag uppmärksammas ledarhundarna över hela världen under den gemensamma rubriken International Guide Dog Day. Det handlar alltså om hundar som har tränats för att hjälpa i första hand synskadade att röra sig utomhus. De hundar jag här visar upp kan väl närmast karaktäriseras som motsatsen till ledarhunden: De här vovvarna är som vilka andra hundar som helst: lagom aktiva, gärna vilande eller sovande, men vid behov nyfiket svansviftande och blött slickande, och i stort behov av att bli ledda av sina mattar och hussar, det vill säga människan – hundens bästa vän.
Han låg på en låg stenmur, högt uppe på sluttningen, och såg alltid ut att vänta på någon. Oss som tillfälligt gick förbi brydde han sig inte mycket om. [Granada, Spanien]
Skönhetssömn. Det tar på krafterna att se uttråkad ut och samtidigt vara så stilig. [Helsingfors mässhall]
Kan det vara skönare än så här? Solen värmer och skuggan svalkar. Men vart gick matte? [Lindau, Tyskland]
Kompisar. [Florens, Italien]
Sådan husse, sådan hund. Eller..? [Pridefestival, Helsingfors]
Här börjar bli lite varmt, och trångt. Ska vi inte gå in strax? Du lovade ju mig en glass! [Sirmione, Italien]
Håhhååå, jajjaaa...gäääsp.... Jag tror det får vara färdigt folkdansat för min del idag. [Innsbruck, Österrike]
Fågeläggstra
Idag ihågkoms, åtminstone i USA, den fransk-amerikanska ornitologen, naturalisten och konstnären John James Audoborn med en egen temadag – National Auduborn Day. Det föranleder mig att döpa dagen till Tänka på Tippor-dagen. För de är väl så för många av oss – fåglar flaxar inte bara framför våra yra vårögon men också i bakhuvudets skummare korridorer. Tänk bara på Hitchcocks skräckfilm Fåglarna. Eller på Kalle Anka. Eller på Karl Axel Karlfeldts fågeldikter: Högt ropar knarren, min sträva, men eldiga näktergal... och Miros Gestalter, fåglar. För att inte tala om Camille Saint–Saëns Svanen – någonting av det vackraste jag vet i tonväg. Och ordspråket En svala gör ingen sommar (eller som jag föredrar att formulera det: En svala inomhus gör att ingen somnar). Vi är många som har pippi på fåglar. Så ock Långstrump.
Jag äger fyra fågelböcker: 1) Lars Svenssons Fågelguiden – Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan), 2) Marcus Schneck & Pertti Koskimies: 101 Lintuharrastuksen kultaista sääntöä, 3) Naumann: Naturgeschichte der Vögel Mitteleuropas (band IV) och 4) dito band XI. De två första får stå för den pragmatiska informationen i dagligt vingligt sällskap men det är de två sistnämnda som fyller den estetiskt suktande själen med emotionella suckar och den opererade näthinnan med mängder av visuella vitaminer. De tyska fågelböckerna, 370x270 mm stora, 400 sidor tjocka och tryckta i början av 1900-talet, innehåller nämligen en liten guldgruva: Ett femtiotal konstnärligt utförda fågelplancher, inte helt olika de tre finländska bröderna Wrights berömda illustrationer i Svenska fåglar (1838). Texten under bilden ovan: Picus canus L. Grauspecht. Altes Männchen, altes Weichen, junger Vogel. 5/6 natürl. Grösse. Grå hackspett, alltså.
Men det finns föralldel andra fåglar i huset också, några av glas, några i keramik. Och tre lergökar. Eller egentligen två traditionella lergökar och en snöripa som man kan blåsa i rumpan. Vilket jag aldrig gör, men barnbarnen tycker de är lite kul ibland. Och så har ju Cornelis Vreeswijk skrivit en Ballad om en lergök som har ett omkväde som lyder: Hav misskund med en mö, Se allt jag har kvar är min lergök. Vilket alltså inte är så mycket.
I slutet av 90-talet jobbade jag som ombudsman på Svenska Kulturfonden och vid tidpunkten för min 50-årsdag flyttade fonden till Koitto-huset i hörnet av Simonsgatan och Georgsgatan. Av Konstsamfundet fick jag då som gåva den välbekanta Aarikka-tuppen, med en liten plakett där det står: Välkommen till Tuppens torg. Tillsammans med en handgjord träskulptur från Mexico, en så kallad alebrije, vaktar tuppen högst upp på bokhyllan över vardagsrummets föga kulturella liv och leverne.
Självfallet fotograferar jag också fåglar, både vilda och de som är inhysta i djurparker. Men ju mindre och vildare, desto svårare är de att knäppa. Betydligt enklare är det att knäppa stillastående varelser, i synnerhet om de redan från början själva verkar lite knäppa – ett slags ömsesidighet, alltså. I väntan på en båt som skulle föra oss ut till en av världens största kolonier av havssula, Bass Rock med över 100.000 exemplar, hamnade jag öga mot öga med den här typen i North Berwick, en halv timmes tågfärd från Edinburgh. Jag skulle just säga några väl valda ord om de stiliga klipporna och den vida utsikten när han vände på huvudet och lät förstå: Håll truten!
Så var det slutkacklat i denna äggstra söndagsbilaga. Nu kan jag inte kläcka mer och uppmanar alla blåggare: flyg och far! Vart? Det vete fåglarna!
Bokföring
Det är Världsdagen för böcker och copyright och jag tänker på Erasmus av Rotterdam, av essäisten och litteraturforskaren Nina Burton kallad "stjärnan i den gutenbergska medierevolutionen". För femhundra år sedan stod Erasmus för en femtedel av alla böcker som utgavs i Europa, en närmast ofattbar prestation bara det. Men ännu märkligare blir det i ljuset av att en helt ny värld, för att inte säga en ny världsordning, växte fram där böcker och läsning för första gången i historien sprider sig till en bredare samhällskrets, kanske inte genast till gemene man men till inflytelserika samhällsmedborgare, kulturpersonligheter och givetvis maktens potentater. Bok och bildning lägger agendan för kulturens framsteg och fördjupning i tidigt 1500-tal och de hjulen har knappast slutat att rulla femhundra år senare. Boken har varit, och är fortfarande, kulturens hörnsten.
Min relation till böcker växer fram först i vuxen ålder – jag var verkligen inget läsande barn. Men jag fick en viss gammaldags finlandssvensk litteraturdos redan före skolålder i form av högläsning, exekverad av antingen mamma eller hembiträde Svea, och inte sällan plockad ur Zacharias Topelius Läsning för barn (I & II). "Hu!", skrek Therese. "Fy! skrek Aina. "Hvad nu"? skrek stora syster. "En mask" skrek Therese. "På hallonet"! skrek Aina. "Slå ihjäl honom!" skrek Lorenzo. Rösterna ekar ännu i mitt huvud när Svea läser sagan om Hallonmasken, denna lilla halta figur vars mun hade förvridits av förskräckelse, en hallonkung som härskat i sitt hallonbuskrike i flere tusende år. I grund och botten var han snäll och omtänksam men samtidigt också en liten godmodig spjuver med glimten i ögat. När Therese och Aina tappade bort sig i bärskogen och blev hungriga var det han som, helt obemärkt, kom med smörgås och mjölk, och när flickorna blev trötta trollade han fram var sin skön säng åt dem. På morgonen fixade han, på deras tysta önskan, en god semla att doppa i kaffet. För att de skulle hitta hem igen lät han en fågel visa dem vägen.
Hallonmasken var en hyvens figur, men också lite skrämmande. Till det lite kluvna intrycket bidrog Acke Anderssons fantasieggande illustrationer som skapade en gråskum scenografi för dramatiken i min känsliga barnhjärna. Skogen där långt borta, månbelyst och kall, stod i bjärt kontrast till syskonens högljudda orerande kring det trygga och välbekanta köksbordet. Det var på en gång spännande och förutsägbart, farligt och lockande äventyrligt. De två stora gröna sagoböckerna har sin givna plats i bokhyllan fortfarande, idag dock i upplösningstillstånd och i stort behov av kirurgiska ingrepp för att få skal och innehåll att hållas på sina rätta platser. Och jag undrar om en total restaurering av de två kulturskatterna även skulle läka eventuella barndomssår eller åtminstone lägga ett försonande plåster på minnen som skaver?
En blick på min bokhylla avslöjar omedelbart ett antal uppenbara fakta, i synnerhet ett: Jag är inte särskilt systematisk även om viss logisk sammanblandning har eftersträvats. För ett drygt år sedan plockade vi ut alla böcker ur hyllorna, dammade och dammsög varje exemplar, tvättade hyllorna och försökte sedan placera allt igen i något slags vettig ordning. Det lyckades någorlunda vad beträffar pocketböckerna eftersom de i stort sett var av samma storlek nästan allesammans. Den musikaliska avdelningen fann sin plats ganska naturligt, liksom konstböckerna. Och humorlitteraturen och böcker med klart andligt innehåll. Men sen började det slira. Framförallt var det en brokig samling bokpärmar som ibland, kanske, kunde ha passat in i någon av de nämnda kategorierna men som till slut, när tålamodet och krafterna började tryta, fick ta plats på fyra hyllor ovanför TV:n. Ytligt sett var slutresultatet hyfsat men på många delpunkter haltande. Och när en bok på hyllan haltar lägger den sig ibland helt sonika vågrätt till vila. Och där somnar.
Vid sidan om mitt jobbande som kulturadministratör i finlandssvenska sammanhang blev jag allt oftare engagerad som redaktör och ombrytare, först för smärre tidskrifter, sedan även böcker. Och när jag 1993 blev tillfrågad att skriva en bok om Wasa teater som följande år skulle fylla 75 år var jag naiv nog att snabbt tacka ja. Ett år kämpade jag med forskning, renskrivning och layout och kunde med ett visst flås i nacken leverera en färsktryckt bok lagom till festligheterna. Det blev samtidigt inkörsporten till ett engagemang som involverade inte bara skrivandet i ett mera professionellt sammanhang, men också redigering, bildhantering, fotografering, layout och digital ombrytning. Jag hade hittat min nisch.
Men för att återgå till Erasmus och bokens revolution på 1500-talet. Det handlade självfallet mycket om en ny teknik, om logistik och ett allt mer gränslöst Europa. Men under skalet, mellan pärmarna och på själva papperssidorna skedde den egentliga förvandlingen: Tankar klädde sig i ord. Nina Burton förklarar: "De kunde vara värdiga, lediga eller utmanande; de kunde vara gammalmodiga, klassiska eller moderna. De kunde framhäva eller dölja, kännas sträva eller mjuka, ha lysande eller dova färger. Och precis som kläder kunde de visa rikedom och status". Och lite längre fram, som ett kort sammandrag: "Idealet var att förena talspråkets närvaro med skönlitteraturens goda stil." Utan jämförelser i övrigt kan man alltså påstå att Erasmus, Nina Burton, jag och alla andra skriftställare har samma utmaningar att tampas med: Hur presentera inte bara orden och meningarna och förmedla en historia, men också hitta stilen och tonfallet som ger texterna liv och berör läsaren in i själen. Och gärna få alltsammans elegant inpackat mellan två pärmar. För det är väl ändå den ultimata målsättningen: Att med boken som redskap skapa en dialog mellan läsare och författare. Och då spelar tiden ingen större roll – femhundra år är bara en axelryckning.
Vinjettbilden är en installation – The British Library – av den engelsk-nigerianska konstnären Yinka Shonibare (f. 1962). Konstverket, som jag fotograferade i Tate Modern i London sommaren 2019, består ursprungligen av 6.328 böcker som har fått ett omslag i så kallad "Dutch wax print", välbekant från den färgstarka afrikanska klädseln. 2.700 av böckerna har guldtryck i ryggen med namn på första och andra generationens invandrare till England, både kända och mindre kända personer. Med The British Library vill konstnären reflektera över olika aspekter av engelsk kultur och undersöka mångfalden i den brittiska identiteten samt delta i den aktuella debatten om flyktingkrisen och rörelsefriheten inom EU.
Aforism
Det är Aforismen dag i Finland och för det flaggar jag, om ock lite tveksamt. Som vän av överlånga meningar som slingrar och smetar ner sig i en snårskog av mer eller mindre invecklade tankar och vissnade satskonstruktioner, och där grammatikaliska kovändningar gång på gång krockar med ett sofistikerat ordmåleri på gränsen till det nästan olagliga, är det väl ändå ganska förståeligt, för att inte säga självklart, att jag reagerar med en viss snarstucken avundsjuka när andra, ännu mer ordrika – ja, man skulle faktiskt kunna betitla dem helt skoningslöst som meningsmiljonärer – plötsligt och alldeles oförhappandes stiger ner från sina höga hästar och anmärkningsvärt spontant kastar sig in i sina skrivarlyor, så mikrobiska att endast de små gemena bokstäverna och nästan inte en enda tanke får plats, och där med sin solitära och självkonstruerade nobelprisklasskompetens avlägsnar de sista störande stavelserna ur de litterära mästervärk som ganska sannolikt kommer att mola i världslitteraturen de kommande tusen åren såvida inte något tillsvidare okänt tankevirus tar kål på oss ständigt dillande halvvegetarianer som redan på 1950-talet, hostande och febersnörvlande, spelade corona på sommarvinden i all sköns ro, ro till fiskeskär men vad skulle vi göra där? – det vet väl alla att hur många ben en fisk än har så inte kan den gå! – så vi tog bara det lilla lugna men jag tyckte kanske ändå, efter mycket omoget övervägande, och inte minst med den internationella åsiktsövergödningen och de ständigt återkommande tankedimmorna i dåligt minne, att ett visst hushållande med de ordslukande varelserna som glupska och helt tanklösa rörde sig på alfa-betet, och inte minst med det sofistikerade och skräddarsydda tyska uttrycket för utetuppen – Das Dass – i bakhuvudet, troligen skulle gagna en hel glob, som efter sju sorger och åtta bedrövelser, äntligen, kommit till insikt att det är aforismen som är livets minsta gemensamma nämnare, och att jag därmed, ordsvag och pratpank, i mitt verbala armod och med utnyttjande av de sista levande virusarna i min sorgligt skrynkliga själ skulle servera mina samhällsisolerade medlidande systrar och bröder, till kroppslig hugsvalelse och andlig väckelse, en sista aforistisk livsvisdom:
En ö har inte mycket i åtanke.
Ramaskri
Hon står i hörnet av en öppen plats med parker och uteserveringar, invid en gränd som i sin tur befolkas av ett antal konstnärer med sina konstnärliga alster utspridda på marken framför sig. Här i denna publika flaskhals, där turistströmmarna flyter lite långsammare, sker plötsligt en visuell transformation. Det som på avstånd ser ut som en nästan 2 x 1,5 meter stor tavla med guldram och med ett motiv av ett kvinnoansikte i ett hav av blomster, börjar långsamt röra på sig: Motivet, kvinnan, stiger tredimensionellt en bit ut ur sin eleganta ram.
Det är lika stilfullt som smått humoristiskt och publiken tittar först förvånat på vernissaget men suckar sedan igenkännande, och applåderar. En gentleman går fram till tavlan och kysser motivet på handen. Dialog har skapats, och med en diskret gest mot en liten penningskål invid låter tavlans huvudmotiv förstå att vi betraktare nu gärna får betala för föreställningen.
Och medan turisterna låter sig fotograferas med tavlan, och jag fotograferar turister som låter sig fotograferas med tavlan, tänker jag spontant hur motivet med så små medel på en gång totalt förändras och förvanskas. Från att ha varit en visserligen färgstark men inte särskilt originell dekorativ målning har den förvandlats till en symbolisk bild för de synvillor som jag ständigt omger mig med: Det jag trodde var bakgrund visade sig vara förgrund, det som först aktiverade hjärnan fyller nu i stället hjärtat.
De här motivförskjutningarna pågår ständigt i min vardag. Idag, den 17 april, är det bland annat Världsdagen för de blödarsjuka, och Internationella fladdermusdagen, och Städa upp i ditt medicinskåp-dagen, bland många andra tema-dagar. En gemensam nämnare kan alltså eventuellt vara blod. Och då tänker jag spontant på Churchills berömda uttalande om blod, svett och tårar vilket, i något modifierad form, torde passa mig speciellt bra just denna vår och sommar 2020. Fladdermöss och blod? Javisst, men tanken går mera specifikt till fladdermössen som en av smittokällorna för coronaviruset. Och inne på coronatemat: Har jag glömt att gå till Röda Korset för att donera blod bara för att jag blivit uppmanad att hålla mig inomhus, för att jag ofrivilligt hänger i min grotta som en fladdermus? Mitt blodtryck har troligen stigit en aning bara av att vistas upprätt i min kylskåpsfyllda isolering men några medikamenter för den åkomman hittar jag inte i mitt medicinskåp. Plåstren börjar däremot ta slut – både jag och Vive har lyckats skaffa oss smärre sår efter diverse ovarsamma hanteringar av kniv och glas, det sistnämnda i samband med påskens fönstertvätt – ett smått förtvivlat försök att förbättra utsikten mot framtiden. Men jag ska inte gå in på de blodiga historierna, det finns annat jag kan hänga upp mig på.
Jag vill ju helst bara ha ett tydligt motiv i mitt huvud per dag men pannlobens elvisp rör effektivt om bland alla mina tankar i hjärnan som redan nu domineras av coronan – ett coronavirus till och alltsammans svämmar över bredderna. Hela min själ är kontaminerad av virus men ett coronatest skulle ganska säkert utfalla negativt. Vilket ju självklart är positivt men å andra sidan ytterligare späder på den aktuella förvirringen av vad som viktigt och vad som är ännu viktigare. Fladdermöss, forskning, Kina, fältsjukhus, corona, WHO, tvätta händerna, THL, YLE, skumma affärer, plasthandskar, sommarvillor, veckoproviantering, krishantering, bybutiker, ekonomi, Italien, Spanien, regeringen, miljardlån, munskydd, tystnad, Putin, en meters avstånd, tvätta händerna, politik, Orbán, Bolsonaro, Tegnell, ansiktsmask, Finnair, företagskonkurser, hemundervisning, Tervahauta, Salminen, gränsdragningar, Marin, gränsöppningar, tvätta händerna!, hålls hemma, tvätta händerna!!, två meters avstånd, umgås med familjen, umgås inte med åldringar, ha tålamod NU, allt blir nog bra bara ekonomin kommer igång, kanske redan i morgon, eller senast i övermorgon. Trump slut!
[Fotona är tagna i Valencia, Spanien]
Påskdag!
Söndag. Soldag. Påskdag! Semana Santa, den heliga veckan här i Valencia går mot sin höjdpunkt – den stora paraden. I god tid söker vi oss ner mot strandregionen och navigerar sedan mera precist mot Carrer de la Reina längs vilken processionen ska dra fram. Där har redan folkmassorna samlats, många med egna små stolar eller pallar – kanske de sitter ungefär på samma ställe varje år? I alla fall får jag en känsla av det här är välbekanta ceremonier och rutiner, ingen som skuffar eller trängs, bara ett smått improviserat kaos.
Och så strömmar de uppklädda aktörerna fram längs avenyn i små grupper: hästar, hornorkestrar, trumslagare, blomsterutdelare, barn, ungdomar, vuxna, Maria Magdalena, Lazarus och andra bibliska personer.
Och självfallet också den uppståndne Jesus, men inte bara en Jesus men två, tre, fyra, kanske fler.
Fredagens tunga och monotona trumslag är ett minne blott. Nu dominerar taktfast blåsmusik, glada trumvirvlar, lysande färger, skratt och igenkännande leenden. Sol och värme har förpassat nattens mörker till historien, stegen är åtminstone tillsvidare lätta men kortegen har en lång väg att vandra genom ett entusiastiskt och applåderande publikhav innan den når målstrecket.
Publikens utmaning är att klara hettan och hantera alla intryck, speciellt de visuella. De som sitter på första raden har förmånen att oftare få en blomma än den stående publiken längre bak i leden.
Jag står och funderar hur detta blomutdelande är organiserat: Jag ser ingen som fyller på korgarna efter hand, men det kanske sker vid strategiska punkter bortom mitt synfält. Och precis när jag för min inre monolog, det vill säga tänker, hur många män som eventuellt blir objekt för denna sympatiska kärleksgärning, får jag en elegant vit nejlika stoppad i handen. De känns hedrande.
Nu kommer de romerska soldaterna som tog livet av Jesus. De ser visserligen rätt krigiska ut men uppsynen är mera avspänd än hotande och deras eleganta mundering, med fjäderprydd huvudbonad och glänsande sköldar, stämmer inte riktigt överens med kroppsspråket. Men de gör sitt bästa för att fortfarande se tuffa ut.
Efter alla hästar går en man med borste och skyffel beredd att snabbt sopa undan allt avfall som de fyrbenta aktörerna kan tänka lämna efter sig. Det är en praktisk lösning på ett konkret problem men fungerar också på ett symboliskt plan: Det finns en som rensar upp den röra som jag ställer till med i livet, en som förlåter mina snedsteg, en som rentvår mina överträdelser. Så stannar även denna prosaiska bild kvar under pannloben när alla passerat och folkmassorna långsamt löses upp i grannkvarterens gränder och hus. Påsken är förvisso en folkfest av stora mått, inte minst här i Spanien, och ibland saknar jag någonting motsvarade i min kulturella näromgivning, i mitt stift, i min församling – en ytans manifestation av själens status.