Veckans foto(n)
Ja, alltså det här med ickevåld och änglar. Jag undrar om allt inte är mycket enklare i djurens värld. Där älskar och slåss man med en sån finess att det är svårt ibland att avgöra vad som är det ena och vad som är det andra. Men det är kanske bara den mänskliga betraktarens dilemma, jag hoppas verkligen att djuren själva vet vad de sysslar med. Men i pelikanexemplet ovan undrar jag faktiskt om de ens själva vet vad de gör. Jo, jag känner till att pelikanens näbbsäck fungerar som håv, kanske också som skafferi, och att småtippor ofta får sin föda nertryckt i näbben av nåndera föräldern. Men det här halsgreppet blir jag inte riktigt klok på: är det bordsfasoner eller busfasoner? Kontroversen ägde rum i Amsterdams Zoo.
Då är det betydligt klarare spelregler vad beträffar de två slagsbultssvanarna. Den som överträder revirgränsen brukar helt automatiskt få på pälsen, eller i det här fallet, på fjäderdräkten. Det hela artar sig till en delvis blodig drabbning som först efter mycket bökande och stökande avslutas med att gränsöverskridaren lyckas slita sig loss och flaxa iväg. Den här drabbningen skedde vid Tegelbruksviken i Hertonäs strand.
De två papegojornas dialog på Högholmen är dock mera vänskaplig och kurtiserande; klia mig lite i nacken, ah, just där, lite lägre ner, till höger, jooo ... där, DÄR! Fjäderburret och näbbklappret ackompanjeras av hesa hostningar, inte helt olika kedjerökarens, men det hela förlöper i en till synes gemytlig anda. Nästan som när ett strävsamt pensionärspar efter ett livslångt äktenskap lutar sig suckande tillbaka i den slitna soffan en tidig lördagskväll och menande tittar på varandra: Dags för ett glas rött?
Mustang på lit de parade blogg
LIT DE PARADE
Världen följde senaste vecka med en kunglig begravning av sällan förr sedda proportioner, ett lika värdigt som känslosamt adjö. Den mänskliga rangordningen bestämmer att några få döda placeras på lavetter, de flesta andra går hädan i tysthet och utan några som helst hedersbetygelser. När Mustang, en av terrassens sporadiska invånare, en dag hittades livlös och stel kunde jag inte låta bli att för en kort stund minnas de små glädjeögonblick han bjudit på genom att bestyrsamt rusa omkring på terrassen i kvällningen på jakt efter något att äta. Jag placerade honom varsamt i ett avocadoskal och lät honom ligga Lit de parade en stund på terrassbordet innan jag förpassade honom till sällare jaktmarker. Men ingen dröm varar för evigt. Bara drömmen om ett evigt liv.
Veckans foto(n)
BAKVÄNT
I samma andetag som jag hyllar höstens färgpalett så slår jag ett slag för motsatsen. Det torde ha framkommit med solklar lyskraft att jag är en vän inte bara av svartvita foton, men också av svart humor och mörka tankar (eller väldigt ljusa). Pigmentfria bilder, och dito filmer, stämmer nämligen själen i ett slags lyssnarläge; ögon tenderar att blicka inåt, öron hör röster under huden. Och nånting liknande är det med den svarta humorn; skrattet bullrar liksom under ytan men utmynnar aldrig i pyroklastiska utbrott eller tårdränta ögonblick. Och vad beträffar de mörka tankarna så uppvägs de av en smågalen fantasivärld som ibland tillför skriftställaren diverse litterära kryckor och språkliga plåsterlappar. Dessutom: På en mörk botten framträder även små ljusglimtar och bleka färgspår med en viss självsäkerhet.
Eftersom världen i det stora hela är full av färger så framstår de svartvita motiven som smått overkliga. Men det är de ju förstås inte. De bara speglar sig inåt, kanske mot en gårdag, eller ett minne, nånting ursprungligt. Det låter kanske lite bakvänt. Och det är det.
Foton: Fisken som biter sig själv i stjärten såg jag i saluhallen Las Atarazanas i Malaga. / Gräsanden som putsade sig satt vid en damm i Hertonäs gårds park. / Och påfågeln som exponerade sin eleganta baksida kunde egentligen vara fotad i vilken djurpark som helst men den här stoltserade i Zürich Zoo.
Veckans foto(n)
FOXTROT dansar med stjärnorna
Att han heter Foxtrot beror alltså på att han så mjukt gungande och lunkande dansar fram på Andberget. En tidig morgon för några dagar sen dök han upp från ingenstans. Ledsagad av ett par högljudda skator styrde han kosan rakt mot sovrumsfönstret. Med teleobjektivet monterat på kameran kastade jag mig tyst och försiktigt ut från terrassen och noterade att han nu bökade i vildrosrabatterna på bergsknallen femton meter ifrån mig. Jag stannade upp, satte mig ner på huk med kameran beredd och väntade. Då noterade han mig, tittade nyfiket och lugnt, spanade åt sidorna men började sen långsamt trippa rakt fram mot mig. Så satte han sig på rumpan och putsade hastigt pälsen, steg upp igen och närmade sig meter för meter. På tre-fyra meters avstånd tvekade han, tittade mig rakt i fotolinsen, och gick sedan långsamt i sidled några meter mot terrassporten. Där stannade han upp igen, svängde på huvudet och plirade med solen i ögonen en sista gång som om han sagt, nästan vädjande; ... sååå, du kommer inte att ge mig något att äta ...? Och så drog han sig bort mot den skuggigare norra sidan av berget och försvann lugnt sidstäppande ner bakom träd och buskage.
Och jag tänkte; hade han kanske dansat här på berget hela natten med stjärnorna och nu tog ett sista varv på parketten innan han skulle ta sig en välbehövlig vilopaus? Han var kanske hungrig efter allt flygande och flängande och kanske hade Andbergets sork- och musutbud tillfälligt sinat och att han nu bara tiggde efter lite snacks? Det får jag aldrig veta, inte heller var han bor och huserar. Men jag blir lika glad varje gång vi träffas – och det sker högst en eller två gånger per år, vanligen just på sensommaren eller hösten. Så ibland dansar även jag med stjärnor – den här gången blev det en Foxtrot.
Duva på terrasskanten
Postvärk
Det var det här med Internationella brevskrivardagen, alltså. Men det räcker ju inte bara att skriva det där brevet, det ska skickas också. Men nu är det ju på det här viset att fenomenet post-traumatiskt stressyndrom tyvärr har brett ut sig i samhället som expresspost och blivit ett närmast vedertaget begrepp, ja, i den begynnande höststormens tidevarv kan man till och med tala om ett vädertaget begrepp (nå, den var ganska dålig, men hur som helst ...). Jag måste alltså gardera mig på något sätt. Det normala förfaringssättet är ju segdragen snigelpost (som passar bra slemmiga och regndrypande host- och höstdagar) men om man trots allt vill att försändelsen ska nå mottagaren på den här sidan av året så kanske flygpost i alla fall är att föredra.
Då kom jag osökt att tänka på brevduvor. Inte nödvändigtvis Sven Dufva, som aldrig ens kom över bron, men kanske Svea Dufva. Problemet var att ingendera just då syntes i environgerna. Så jag greppade telefonen och slog en signal till Ringduvan, men det visade sig att hon var upptagen på ett bröllop (... jag som trodde att det var turturduvorna som häckade där ... tji fick jag). Så jag skippade telefonen och greppade flaxmaskinen och ristade några runor med vingpennan: "Brev färdigt för leverans – bråttom!"
Och Hast du mir gesehen: Plötsligt uppvisade Svea sin nickande postgång på terrasskanten samtidigt som hon stirrade frågande på mig: Brandpost eller utpost? Utan att svara på dylika ironier fäste jag brevet på Sveas spinkiga ben och skulle just ge en sista instruktion när hon bara helt sonika flaxade iväg. Det hela kunde ha artat sig till en veritabel jobspost om historien slutat här – jag hade ju trots allt inte hunnit fästa frimärket på fjädrarna.
Men det finns ett litet Post Scriptum i denna tillskruvade brevskrivarhistoria, en småkrystad slutknorr: En tid senare ringde nämligen telefonen. Det var brevmottagaren. Han ville bara tacka för den fraktfria hem- och himlasända försändelsen, och hans glädje var stor och uppenbar. Men så är han också en a-post-el.
Foto: Här i stadens utkanter, på Andberget, är ringduvan inte direkt ovanlig men dock en relativt temporär gäst.
Pride blågg a)
PRIDE
(fristående fortsättning på blåggtexten ovan)
... nej, Helsingfors är verkligen inte som det var på 50-talet, självklart inte. Skalet, innehållet, smaken – allt har förändrats. Det mesta har blivit bättre och vackrare, delikatare, intressantare, och kulturen blomstrar. Ja, staden har sannerligen utvecklats alldeles enormt mycket sedan min barndoms tider i mitten av förra seklet. Men har jag utvecklats och förändrats i samma riktning, svarar min inre värld på de mängder av impulser som staden i dag utsätter mig för?
Knappast. Jo, här och där plockar jag förstås russin ur kakan, tidvis och bitvis surfar jag på framtidsvågorna, men det mesta passerar mina sinnen utan närmare kontakt och analys. Som 70 plussare undrar jag ofta vart alla tog vägen, varifrån alla obekanta ansikten kommer. Gator och torg och hus är ungefär de samma (åtminstone i city), men aktörerna, koreografen och regissören är för mig helt obekanta. Som en borttappad statist korsar jag scengolvet och undrar vad pjäsen egentligen handlar om.
Men också om jag inte känner teaterpersonalen så dras jag till de fantasieggande dekorbilderna, dräkterna och improvisationerna. I går sökte jag mig själv i ett hav av uppsluppna, färgstarka och framtidsinriktade individer som inte såg ut att bära på ett enda bekymmer under den solstänkta uppsynen. Det var då jag tänkte: Hur ser dessa ungdomar på denna parad när de är 70 plus? Minns de Helsinki Pride 22 som början på något nytt, och hur ser deras Helsingfors ut då, när de är 70 år? Var deras 2022 livets höjdpunkt och går de sen, 2072, omkring i en stad de inte riktigt känner igen och allra minst de som kommer emot dem på gatan. Jag menar – går denna livets cirkusföreställning ständigt i repris, kör man samma program men med olika artister?
Troligen.
Helsinki Pride 2022 arrangerades 27.6.–3.7. med temat Möten / Kohtaamisia. I paraden (Senatstorget – Alexandersgatan– Mannerheimvägen – Södra Esplanaden – Brunnsparken) på lördagen deltog enligt polisens uppgifter ungefär 80.000 människor.
Veckans djuriska foto(n)
Mänskliga djur och djuriska människor
Det finns kanske djur (små kryp?) som torterar sina djuriska kolleger men grundregeln är väl ändå att djur dödar för att få föda. Men i den mänskliga vokabulären associeras "djuriskt" till något primitivt och driftsbetonat som kulturvarelser av homo sapiens kaliber naturligtvis inte ägnar sig åt. Idag på Internationella solidaritetsdagen för tortyroffer påminns vi att djur inte huserar en lika kraftfull potentiell ondska som människan. Vi projicerar mänskliga drag på djur men anar bara diffust våra "djuriska" (i bemärkelsen destruktiva) drag i oss själva. Hela denna djur-metafor haltar alltså betänkligt.
Djur är djur och människor är ... ibland riktigt mänskliga. Men de djupfilosofiska tankegångarna får denna gång stå tillbaka till förmån för några färska bildavtryck från Etseri djurpark där pandorna Lumi och Pyry målmedvetet och ihärdigt knastrade på bambukvistar. Jag är förstås lite fundersam beträffande meningen med detta ständiga vegeterande men i pandornas värld är det troligen en paradisisk tillvaro att få gnaga på torra kvistar. Det närmaste jag kommer detta envetna bambutuggande är mitt eget mumsande på egentillverkade, chokladsmakande havrekakor. Ah!!
Men där fanns ju också andra charmtroll och ögonfägnande varelser. Till exempel den röda lilla pandan som långsamt och eftertänksamt, steg för steg, kom ner från sin utsiktsplats och lite nyfiket kikade mig i kameralinsen. Mera svårfångad var guldfasanen som i skumrasket i sin bur inte visade några samarbetsplaner med fotografen där utanför. Men tippans imponerande färgprakt ingöt tålamod i bildskaparen och till slut kunde jag fånga den i fokus. Vau!
Det är med kluvna känslor jag besöker alla dessa djurparker. Men just den här zoologiska inrättningen bjuder på generösa utrymmen åt sina invånare och det finns knappast något att klaga till den delen. Och mig inspirerar i synnerhet de exotiska djurarterna till större visuell uppmärksamhet på hemmaplan. Just idag är jag lite besviken över att jag inte lyckades fånga på bild någon av de blåmesungar som, tydligen tidigt i morse, lämnade sitt bo i taket på inre terrassen. Men en kusin till dem satt på stenplattan strax utanför konstcentret Pekilo i Mänttä på torsdag eftermiddag. Och den lät sig, högljutt pipande, fotograferas på ett par meters avstånd. Ingen guldfasan precis men nog gullig som fasen.
Veckans foto(n)
Flanörsfunderingar
Motsatsen till att lite passivt och flegmatiskt flanera och strosa på stan (flanören är i allra högsta grad en urban varelse) måste ju ändå vara en sambaparad inför stor publik! Och den gick av stapeln för en dryg vecka sen på Senatstorget. Mitt i detta soldränkta, färgstarka folkmyller tänkte jag, lite paradoxalt nog kanske, på min skriftställarkollega för hundra år sen, Ture Janson (1886–1954), han som bland annat skrev Boken om Helsingfors (1926). Trycket är givetvis svartvitt och de små fotografierna gråsuddiga och mången gång felbelysta men texten lyser och blänker och skimrar.
I läsarens fantasi målar ordkonstnären små akvareller av en stad i förvandling, och det hela artar sig till en, bokstavligen, nästan systematisk genomgång av det centrala Helsingfors. Efter en inledande blick på staden från ovan ("den bevingade kärran") landar skribenten på vattnen utanför Sveaborg och tar sig med motorbåt till Salutorget. Och härifrån flanerar han sedan förbi Kejsarinnans sten – förmiddagsmyllret över Salutorget har en sydländsk glans; från raden av försäljningsstånd lyser det av blommor och grönsaker, av saftiga filéer och präktiga, uppskurna laxar – spårvagnar skramlar, den stora och stadiga poliskonstapeln med sina vita handskar dirigerar trafiken i hörnet av Norra esplanaden och Unionsgatan och vaktparaden passerar taktfast till tonerna av Vasa marsch. Och så breddar Janson ytterligare perspektivet: Till sin arkitektoniska kärna förblir Helsingfors genom alla tider Engels stad. Han var en tysk arkitekt som kom från Petersburg och diktade åt oss Senatstorget. Härmed fick den gryende staden sin monumentalitet och sin historiska signatur. Engel reste fasaderna vid torget, vad mer, det är som om han välvt själva valvet där över och gett luften dess egnaste ton som luften i Finlands huvudstad.
Jag gissar att Ture Janson hade betraktat HELSINKI SAMBA CARNAVAL med samma skarpa blick och milda ironi som han upplevde huvudstaden i början av 1900-talet. Det fanns en kluvenhet i hans person och väsen; ett drag av sorg och utanförskap i kombination med en läggning åt det extroverta, eller som litteraturforskaren Arne Toftegaard Pedersen uttrycker det: "Därtill kommer att Janson med sin Oscar Wilde-look kunde framstå som en posör. Kärnan i sin personlighet höljde han i dunkel" (Biografiskt lexikon för Finland). Jag är ganska säker på att Janson skulle ha inspirerats till snitsiga formuleringar även om dagens sambaspektakel.
Huvudstadsscenografin är ungefär den samma kring Senatstorget i dag hundra år senare. Men folkmyllret, och inte minst turistströmmarna, bidrar till upplevelsen av en stad som inte bara är influerad av rysk folklore och tysk arkitektur, men nu allt mera också återspeglar kulturyttringar som länge varit välkända i varmare länder. Det är inte bara försäljningen av cabrioletbilar som drar nytta av den höjda temperaturen, även den heta sydamerikanska sambadansen lämpar sig allt bättre också i vårt nordiska sommarklimat. Den helsingforsfödda, lite avsigkomna och inåtvända flanören, får därmed ständigt utmana sin utanförskapskänsla i ett landskap som pulserar och vibrerar.
Av tystnad och frid knappt en susning.
Helsinki Samba Carnaval arrangerades i år 6–12 juni. Bilderna är från paraden lördagen den 11 juni.
Veckans foto(n)
Hårresande fagert
Jag som nästan inga hår har är helt automatiskt, och kroniskt, avundsjuk på alla som inte bara är rikligt utrustade på den fronten men som också stolt framhäver sin kranieprydnad som vore den ett slags visuell fortsättning på alla de färgstarka tankar och idéer som där under gror och grasserar. Så när jag häromdan noterade denna eleganta mannekäng på en spång i Alprosparken i Haga kunde jag inte tänka annat än: SÅ ska man utrusta sig för att beundra de lysande och sprakande rhododendronbuskarna!
Och i stället för att känna mig vissen och trist och grå för att stå i så skarp kontrast till alla dessa kulörta kvistar och bjärta blomster så var det som om hela min tankevärld tillfälligt skulle ha blivit upplyst och färglagd under flinten. Och jag tänkte på Bez Zilliacus' kongeniala Visan om Helsingfors, som beskriver huvudstaden så som den framstod i mitten av 1900-talet, alltså i min barndom. Det var i många stycken en ganska grå stad, föga färgstark, lite vilsen, pubertal och smått protesterande. Och det var också jag, vilsen och tonårsosäker.
Annat är det på Helsingfors-dagen 12 juni 2022. Idag är jag 70+ och huvudstaden har bokstavligen blommat upp, för länge sen slitit av sig sina dimmiga och dammiga kläder och klivit rakt in i morgondagen, kanske inte rosenröd men just nu framförallt rhododendronröd. Och -orange, och -gul, och -lila, och -vit. Massor av buskar står ännu i knopp så den färgstarkaste blomningen ligger ännu framför, höjdpunkten nås troligen inom några dagar, den närmaste veckan.
Nertryckt av bombsplitter och tankeras, covidtrött och framtidsfrustrerad? Ta en långsam tur i den vida Alprosparken, känn de starka dofterna, sila färgpigment med näthinnan och sug länge och intensivt på denna syrliga försommarkaramell – det kan behövas när november rullar in med regn och rusk. Och nynna för all del samtidigt lite på Visan om Helsingfors: Det finns stunder när vi allt förlåter, ja det finns stunder när vi glädjegråter, blott över något ogripbart och skört.
Tack Bez! Tack Helsingfors Universitets växtförädling!
Alprosparken i Haga, Helsingfors inhyser mängder av Rhododendron och Azaleor. Parken fick sin start 1975 som ett försöksområde för Helsingfors universitets växtförädlingsprogram. I samarbete med Helsingfors stad planterades 3.000 rhododendronkorsningar i forskningssyfte, anpassade för Finlands klimat. 1996 utvidgades Alprosparken med tusentals nya gula rhododendron och nu också en mängd trädgårdsazaleor; de första Azaleorna planterades 1986. Och år 2010 anlades en skogsträdgård för bland annat hortensior. Bilderna ovan är tagna onsdagen den 8 juni. Den frodigaste blomningen torde ske nu denna inkommande vecka 24. Det är fritt inträde till Alprosparken.
Veckans foto(n)
TROLLDOM
Det är något skumt med trollsländor. Dels verkar de vara sköra som glas, väger ingenting, kan stå stilla i luften och sedan vara försvunna på bråkdelen av en sekund. Det sistnämnda är kanske det mest intressanta; trollsländor har nämligen funnits på vår enda jord i över 300 miljoner år och har verkligen inte försvunnit ur vår miljö. De är i själva verket här på ständigt återkommande blixtbesök från karbonperioden (299–359 miljoner år sedan, den tidsperiod då större delen av jordens fossila bränslen bildades), nu visserligen i något mindre format än då, men dock. På den gamla goda tiden kunde avståndet mellan vingspetsarna tidvis närma sig en meter, i dag på den betydligt sämre tiden, är formatet som bekant mera hanterligt. På vår enda jord finns det ungefär 5.700 trollsländsarter, av dem 63 i Finland och av dem i sin tur 21 olika arter i Siikalahti, Parikkala alldeles nära ryska gränsen där jag plåtade denna skönhet (ovan) senaste helg (bilden nedan är tagen på Skåldö utanför gamla Ekenäs).
Folktron berättar att trollsländan ("trollens verktyg") förknippas med onda makter. Tyskans Wasserhexe och Teufelsnadel (teufel = djävul) förstärker denna dystra bild. Den folkliga traditionen låter också förstå att när en trollslända flyger ovanför en människas huvud så vägs hennes själ på en våg, och att det i sin tur kan förebåda olycka och elände.
Stiliga, effektiva luftfarare, men också brutala mördarmaskiner – har man 300 miljoner år på nacken (vingen ...) har alla detaljer och egenskaper för länge sen finslipats till det yttersta. Människan, i grunden god, i praktiken ofta grym, har tassat på denna vår enda jord under en betydligt kortare period och har i stort sett kommit trollsländan närmare bara vad gäller rovinstinkterna. Anders Piltz, idéhistoriker, katolsk präst och professor emeritus, skriver i förordet till Den gråtande människan: Hon är det enda djur som fått sorgen på sin lott, hon vältrar sig i vällust på otaliga sätt och i alla sina lemmar, hon ensam är äregirig, sniken, med obändig livsvilja, religiös, begraver sina döda och sörjer för de efterlevande. Ingen är mer sårbar, rovgirig, panikslagen och mordlysten.
Kanske folktron har rätt; när en trollslända flyger över vårt huvud mäts sanningshalten i vårt innersta väsen. Står vi pall för den domen? Mycket tyder på att vi inte gör det. Mycket tyder på att de sista kvarlevande på denna vår enda jord är trollsländor, små, små trollsländor – de blir ju troligen mindre och mindre med tiden – som sluter in hela klotet i sina skimrande vingar. Till sist glimmar hela denna vår enda jord i metallgrönt och blått och brunt och rött som en jätteädelsten i en stor svart tom rymd. Men den enda som kan beundra den juvelen är Gud. Och Gud ser inte glad ut. Gud gråter.
De små fläckarna på framsidan av vingarna fungerar som balanserande element när vingarna slår, vilket de gör ca 30 ggr per sekund. Utan det här vingmärket (pterostigma) skulle vibrationerna försvåra flygningen, och speciellt glidflygningen. Trollsländan kan nämligen både glidflyga, flyga i sidled, och bakåt, och stå stilla i luften som en kolibri. Högsta hastighet; ca 50 km i timmen.