Tjurdags
Så är då även jag igång med det nya året, inte så lättsam och hurtig som kanske skulle önskas, men dock igång. Kroppen är lite stel, psyket påminner om en påtrampad plåtburk och anden flämtar som ett halvtrasigt julljus. Långa och många helger ligger inte för mig som är i stort behov av rytm och reson, piska men dock inte morotslåda, för att veckan ska framstå som meningsfull och helst också lite förutsägbar.
Det är här som årets oräkneliga temadagar kommer in i bilden – både de mer eller mindre officiella och de kärleksfullt klacksparkskonstruerade. Min dagliga framfart kräver nämligen kryckor, passager och lockbeten, annars flyter tiden helt säkert ut i ett öde landskap, torrt och trist och tröstlöst. En och annan kan visserligen konstatera att mina var-dagar ser lite infekterade ut, rödsprängda och ömma, men hellre så än skörda. Eller hur det nu heter.
Min point är: Processen är det viktiga, själva skapandet är det centrala – tänkandet, ordvändandet, meningskonstruerandet, verklighetsframtvingandet. Varje dag serveras jag ett tomt blad och erbjuds en nästan identisk scenografi, men jag måste själv skriva mitt manus, spela huvudrollen och ett antal biroller, sköta kostymeringen och studera den tidvis lite komplicerade koreografin. Och det gör jag gärna så länge jag har en dylik (hjärna, alltså), och så länge de rödmarkerade helgdagarna inte protesterande ställer sig i vägen.
Temadagarna är då mig till nästan ovärderlig hjälp och vägledning. Idag är det dessutom extra lätt, idag är det nämligen Trettondagen, det vill säga det som förr kallades den "gamla julen". Men idag firas också De tre kungarnas dag, Jesu dop och Bröllopet i Kana. Och när jag spanar in temadagar i andra länder konstaterar jag att det bland annat också är Småbrödets dag och Äppelträdets dag – en smått märklig mix, men ok.
Ibland behöver jag en hel dag för att hinna med allt som ska donas och fixas. Och så är det just idag. Men sen plockar jag nog ner lamporna från äppelträdet på terrassen, kastar ut julgranen och slänger in luvan i låddan – nån ordning får det väl ändå vara på detta helgfrosseri! Äntligen får jag tjuras på riktigt, det är ju nu som oxveckorna börjar...
Omen
Så är vi då här igen. Den 1 januari. Nystart? Men det enda som är nytt är året, allt annat är urgammalt. En nolla har bytts ut mot en etta. Är det bara en grafisk korrigering eller kanske i bästa fall ett omen – att en nolla, en loser, kan vinna, få första pris? Små skrivfel här och där och livets bilder skiftar plötsligt, förändras, upplöses. Vår digitala tillvaro är fylld av ettor och nollor, och så är också vår värld; somliga är förlorare, andra vinnare. Men vem bestämmer värdet på en etta och en nolla? Sanningen är att ettor och nollor samspelar på något mystiskt vis och det ska vi göra också detta år.
För egen del fortsätter jag att utforska meningen med meningen, bena ut bokstäver och svänga på perspektiven. Nystart? Hmmm... kanske: Varje år är ett slags nystart, men så är också varje månad, varje vecka, varje dag, varje timme, varje minut... Backar man tillräckligt långt i den analogin flyter verkligheten på i ett ständigt nu. Men går man sedan där över en viss gräns börjar tiden sakta rulla bakåt... Och det är väl ändå en småkuslig tanke; att tänka sig en tillvaro där allt och alla ständigt går baklänges. Men också det har vi troligen varit med om – ögon i ryggen har du väl hört talas om?
Vare sig därmed hur som helst – nu går jag dit sneda näsan pekar. Om jag slutar där jag började eller börjar jag där slutade får någon annan bedöma. Det finns åtminstone ett bättre ord än omen. Och det är amen.
"En för alla ..."
Stora ord gör mig alldeles matt i kroppen, torr i halsen och snurrig i skallen. Ett sånt ord är SOLIDARITET. Först tänker jag på franska revolutionen – "frihet, jämlikhet, broderskap" – sen på de tre musketörerna – "en för alla, alla för en" – och så på Benvenuto Cellini (1500–1571), narcissisten personifierad och ett slags motsats till det gemensamma ansvar som solidariteten kräver. "Så enastående män som Benvenuto behöver inte underkasta sig lagarna", noterade påven Paul III. Det är då jag hittar citatet ovan av Sven Sabroe och anar mitt dilemma: En solidaritetshandling kräver att jag övervinner något slags inre motstånd, krossar en mur som jag skyddat mig själv med. Men inte ens det är riktigt tillräckligt; jag måste också våga sträcka mig ut till ett större sammanhang, uppgå i ett kollektiv av något slag, tona ner jaget på bekostnad av det gemensamma viet. Smälta in, bli en del av den gemensamma soppan, inte bara fungera som en dekorativ dillkvist a la Cellini.
Coviden kräver solidaritet, ett avsteg från den egna bekvämlighetszonen till förmån för det gemensammas bästa. Men hur svårt är inte det – se bara på alla masklösa fejs i huvudstadsbilden! De här osolidariska typerna kan inte ens tappa masken eftersom de aldrig burit den! Och jag blir så förba ... förpepprat ... hypokondrisk och känner mig som en nordkoreansk diktator som vill ryta: Nu, banne mig gör ni som JAG säger eller så får ni på snåte allihopa! På med masken, NU, NI, just NI, NU! Jag däremot, Guds utsände, har annat viktigare att syssla med, därför behöver jag ingen mask.
Solidarisk är den som trots ett visst inre motstånd ändå gör som samvetet säger, fast det tar emot, fast man hellre skulle lata sig och vara passiv. Jag kan i viss mån förstå Cellinis självupptagenhet eftersom den hade sitt ursprung i ett ovanligt brett och kompetent konstnärligt uttrycksbehov i en mycket speciell historisk kontext, men jag kan inte förstå en helt vanlig finländare som inte bara sätter sin egen vilja framom andras men samtidigt aktivt bidrar till potentiell smittospridning och framtida kanske helt okontrollerade samhällsscenarier. Och jag skakar förtvivlat på huvudet åt vaccinationsmotståndare som kommer med minst sagt huvudlösa påståenden och hjärtlösa utsagor. Har vi alldeles glömt vår historia: Det här är Vinterkriget 2020-2021, här krävs Solidaritet! NU!
Fotot: Prideparaden på Alexandersgatan sommaren 2019, långt före Covid var på tapeten.
Koppkropp
Just nu tänker jag på T (te). Eller egentligen är jag ganska upptagen av tanken att kroppen ibland har ett väldigt hårt skal. Och för att koppla ihop de två något disparata tankarna föreställer jag mig att T-koppen är mitt kroppsskal. Och då förenas de två entiteterna naturligtvis i en koppkropp. Och det tycker jag är lite kul; Koppkropp. Eller varför inte kroppkopp. Kroppkopp, kroppkopp, kroppkopp – det låter nästan som när hästar galopperar. Försök säga det riktigt snabbt och du riskerar att bryta om inte benet så åtminstone tungan. I min barndom lärde min mamma mig en ramsa som startar i relativt makligt tempo men sedan snabbt avancerar i fartfylldhet: Ett-peppar-korn-i-en-koppar-panna, två pepparkorn i en kopparpanna, trepepparkornienkopparpanna, fyrapepparkornienpopparkan.... Jag har någon gång klarat åtminstone sju pepparkorn utan tungvrickning. Idag tar jag det säkra för det osäkra och kör med färdigblandad pepparmix på påse. Påpåse, påpåse.
Var var jag? Jo, alltså det här med ett hårt skal, att kroppen kan omgärdas av ett stelt pansar. Rent konkret betyder det att huden är hård och okänslig men jag tänker kanske mera på en känslomässig hårdhet, en hudyta som mera skiljer än förenar. I dessa pandemitider handlar det väldigt mycket om yta och skal, om hud och vaccin och kropp och biverkningar och smittorisker och konspirationsteorier och att Trump nog egentligen har vunnit presidentvalet och att lögnen vikt sig bakfram och förvandlats till sanning. Enligt somliga alltså; somliga med okänslig hud, med sår och smärta under skalet som skyddar sig med alternativa sanningar, uppånedvända perspektiv och rena rama lögner. Det är som att hälla vattnen på gåsen – den flaxar lite och allt det våta försvinner, och så vaggar den vidare helt oberörd.
Många vill inte beröras eftersom sanningar kan smärta, inte bara i kroppen men ännu mera i själen. Då fungerar en hård hud, meningslösa meningar och upprepade ordmassor som ett slags brandfilt som snabbt täpper till alla lågor och kväver känslobranden. Det är lika sorgligt som det är förödande: Det som kunde öppna ögonen och värma kroppen kvävs i sin linda och brännsåren kryper istället ner under skinnet, ristar djupa ärr i själen, och efter en tid är mer eller mindre hela kroppspaket fastlåst i sig själv. På visitkortet kan det stå President, Minister, Partiordförande eller vad som helst men det saknar betydelse eftersom innehållet stelnat och kvar återstår bara är ett tomt skal, ett stel fasad.
Och var kommer T:t in i det sammanhanget? Ja, teet kommer naturligtvis in genom munnen, värmer svalg och mage, mjukar upp både led och leda tankar, smälter kalla ordbarriärer och inleder en behövlig islossning på känslokontinenterna. Kaffet kanske aktiverar kroppen tillfälligt men teet smeker självaste själen och laddar samtidigt automatiskt upp det egna kraftverket. Enligt National Today firas Internationella tedagen alltid den 15 december men sedan 2020 har också FN infört en Internationell tedag och den avdricks den 21 maj. Nå, två internationella koppar te ska jag väl klara av. I själva verket kan den individuella tedagen lämpligen celebreras varje dag som ett effektivt skydd mot navelskåderi, hård hud och ett gränslöst självförhärligande. Tedrickning handlar om tillgivenhet, tålamod, transparens. Nyckelorden börjar som synes på T. T som Teologi.
För precis ett år sen, på internationella te-dagen 2019, presenterade jag här på blåggen Finlands första i Kina utexaminerade te-sommelier Annika Knekt-Ahtinen.
Nååbel
Det är kanske inte så nååbelt att just idag slänga fram ett självproducerat (m)ordspråk av typen "Och så var det gruvarbetaren som på gamla dar inte bara blev kruttorr i skinnet men också gråsprängd i håret", men det försvaras i någon mån av Alfred Nobels eget tidiga påstående att insikten om sprängämnets och krutets enorma skadeverkningar automatiskt kommer att avskräcka mänskligheten från att använda dem. Så kan väl bara en godtrogen och i bästa bemärkelse naiv människa resonera? Nobel upptäckte dynamiten och talade för freden.
Men det var alltså det här med att inte bara heta Nobel men också vara nobel (nå:bel). Ordböckerna kan leverera en hel rad synonymer: Elegant, fin, storsint, ridderlig, förnäm, kultiverad, högsinnad, rättänkande, belevad, aristokratisk, högboren, distingerad och ädel. Om Alfred Nobel var nobel vet jag inte men det sägs att åtminstone hans dikter avspeglade ensamhet, melankoli och livsleda, och det låter ju kanske mera deprimerande än nobelt. Men annars har det ju inte varit helt ovanligt i historien att en känd person tillägnats ett beskrivande tillnamn, tänk bara på till exempel Rikard Lejonhjärta, Johan utan land, Vilhelm Erövraren, Harald Hårfager, Sittande Tjuren (Sitting Bull) och Bloody Mary (Maria den blodiga – den engelska drottningen Maria I som regerade 1553–1558). De namnen är onekligen mera fantasiväckande än Liisa Virtanen eller Anders Svensson.
Apropå Nobel och nobelpristagare, och speciellt nobelpriset i litteratur, är jag för övrigt alldeles övertygad om att den viktigaste kvalifikationen för att över huvud taget komma i fråga som pristagare är att man har ett namn som är enkelt att uttala (t.ex. Shaw, Undset, O'Neill, Sillanpää, Hesse, Camus, Steinbeck, Singer, Paz, Pamuk, Dylan eller, som i år, Glück), annars blir det bara trubbel och trilskanden i bokhandelskön eller vid bibliotekets utlåningsdisk. Nej, namnet är viktigare än bokens innehåll, kort och slagkraftigt ska det vara. Innan jag sätter igång med nästa bokprojekt planerar jag därför att från första början byta namn till Toll – Tage Toll ska jag heta på bokpärmen. Det ger nämligen en liten vink både om min genetiska bakgrund (ordentligt utspädd visserligen) men framförallt speglar det min mentala habitus (jfr. med finskans och finlandssvenskans 'tollo') och skulle därmed helt automatiskt och liksom i förbifarten placera mig bland de högintressantaste priskandidaterna. Tänk bara rent praktiskt och konkret: Vem kommer ihåg nån som heter Lindholm (" ... eller var det Lindberg, Lindström, kanske -quist...?"). Toll låter dessutom väldigt nååbelt, det är både krut och stubin i det korta namnet och för tankarna helt automatiskt till det högexplosiva nobelska slutet av 1800-talet, den tid då den bästa devisen i folkmun lät: "Blixtrar den ene så Oscar II". Lägg det blivande nobelprisvinnarnamnet på minne så kan du, när det nästa gång förkunnas av Svenska Akademiens ständige sekreterare i Börshuset i Gamla stan i Stockholm, tillsammans med den församlade pressen samfällt och högljutt utropa: Äntligen!
Vinjettbilden: Undertecknad fotande Miguel de Cervantes Saavedra på Museo Fallero i Valencia, Spanien. Cervantes (1547–1616), Spaniens Runeberg, är ju som bekant mest känd för Don Quijote de La Mancha som handlar om riddaren av den sorgliga skepnaden och hans väpnare Sancho Panza. Foto: Viveca Schoultz
Fri och villig?
Förenta Nationerna vill att jag ska jobba frivilligt, att jag idag ska dra mitt strå till den sociala och ekonomiska stacken. Och lydig världsmedborgare som jag är skrider jag, nästan frivilligt, till verket. Men först måste jag spana in språket – frivillig betyder ju ordagrant att jag är både fri och villig. Är jag det? Nå, villig kanske jag är men är jag fri, det är mera tveksamt. Ja, frågan är om inte också min villighet sist och slutligen är lika luggsliten som min frihet. Nångång har jag kanske ställt upp "för den goda sakens skull" men oftast har det nog förekommit något slags yttre påtryckning som satt fart på de tröga benen. Att godvilligt och oombedd anmäla sitt intresse när det till exempel är dags för husbolagets höst- eller vårstädning är mig nästan helt främmande, och när dagen nalkas lyckas jag i allmänhet vara bokad med ännu viktigare uppdrag, till exempel den egna blåggen. Nej, jag är föga fakultativ, mera självupptagen än självpåtagen, hellre predestinerad pensionär än villig volontär. Men jag måste tillstå att mitt samvete håller mig ibland vaken om nätterna (oftast mellan 03.35 och 04.57) och då gräver självförbråelserna sina djupa schakt i psyket och anklagelserna ekar entonigt i hela kroppshallen: Skurk! Fegis! Trögdjur!
Till saken hör att hela min pensionärstillvaro rimligtvis kunde fyllas med frivilligarbete, om det inte vore för de egna projekten, de livsuppehållande och andligt vibrerande, vitalt vägande och arrogant arrangerade personliga planerna: Bokprojekt av olika kaliber och innehåll, utkasten till mer eller mindre seriösa fotoböcker, för att inte tala om de tontilltufsade dikterna: Mitt huvud och min kropp är redan nu nästan fullproppade av fantasins slaggprodukter och jag undrar om det över huvud taget finns ett ledigt utrymme nånstans i hjärnkontoret eller i nån bortglömd vrå i hjärtat mellan förmak och kammare. Tills jag inser tankefelet: Skapande verksamhet tar visserligen tid och kräver ett visst utrymme men fungerar mera som en luftballong än som ett ankare. Det frivilligt utförda lyfter, det tvångsmässiga snärjer fot och kropp. Därför tvingar jag mig alldeles frivilligt att nästan ständigt vara skapande.
Fotot är taget av Vive när vi för ett år sen besökte 3D FunArt Museum i Funchal på Madeira. Bilden är färgmässigt manipulerad i Photoshop.
Kalkontack
Med USA i spetsen firas idag Thanksgiving Day lite här och där på jordklotet, kanske mest där. Familjer reser land och rike kors och tvärs för att slutligen i storfamiljens sköte sjunka ner bland pösiga soffor och sprakande brasor i den genetiska gemenskapens allomfattande trygghet, milslångt från vardagens små och lite större utmaningar. En gång om året föranstaltas denna kollektiva tacksamhetsritual, en gång om året är ordningen garanterad, en gång om året uttrycks en samfälld glädje i att tillhöra en trygg, inre krets helt befriad från konflikter och konkurrens. En gång om året samlas hela släkten kring kalkonsteken.
En lätt överdrift? Troligen, men icke desto mindre ett samfällt mål, en gemensam önskan: Vem vill inte höra till en varm och kärleksfull familjegemenskap? Men går den att uppleva någon annanstans än i sentimentala amerikanska filmer, finns den på riktigt eller bara i våra minnen och drömmar? Jag har hört om den i mer eller mindre trovärdiga släktberättelser från början av 1900-talet, och jag har själv snuddat vid den i tonåren, i de ljuva och nyskapande kulturåren i mitten av 1960-talet – snuddat men knappast omslutits av den. Och tidvis, om ock i lite annan form, även upplevt den som ung familjefar.
Nostalgin har förvisso djupa rötter men mycket mer än skenbilder kan den dock inte reflektera. Det gnistrar liksom till när yttre och inre bilder snuddar vid varandra, kanske som en påminnelse om att verkligheterna är många och att det, trots coronahinder och andra ensamheter, ändå någonstans existerar en familjegemenskap av amerikanska dimensioner som även jag hör till. Det finns förvisso mycket att vara tacksam för men ibland måste otacksamma jag tänka efter en stund för att komma på det. Men närhet och familjär gemenskap är färskvara som utan reservation ska avnjutas i nuet. Och det gör man tydligen bäst i sällskap med en knaperstekt kalkon.
Kalkonen är fotad på en djurmässa i Helsingfors för några år sedan. Bilden är försiktigt manipulerad i Photoshop.
Barnsligt
"Barn är ett folk och dom bor i ett främmande land" skaldade Bebbe Wolgers och besjöngs av Olle Adolphson i början av 1960-talet. Och visst är barndomen ett främmande land på många sätt och vis och som dessutom försvinner i fjärran ju äldre jag blir. Idag på Universal Children's Day / Internationella barndagen påminns jag som fyrfaldig distansfarfar inte bara om tidens (o)barmhärtiga flykt men också om en verklighet och en tid som jag diffust men alldeles hudnära kan känna igen. Min egen barndom och barnbarnens har självfallet föga gemensamt på det yttre planet men där långt under hjärnbarken och hudsvålen slår pulsarna åtminstone tidvis i samma takt. För det här är ju allas öde och välsignelse: Att kroppen livet igenom omsluter den lilla människa man en gång varit. Att huden skrynklats och sinnet skärpts efterhand är förstås inte alltid enbart positivt. Och speciellt i dessa maskomslutna veckor och månader tillkommer nya hinder, uppstår nya tankeblockader som en följd av besudlade kontaktytor och regeringsinitierade reseförbud. Vare sig jag vill det eller inte har jag snart tomtar på loftet.
När blicken utåt försämras blottställs mitt inre barns behov och beskaffenhet ännu tydligare, perspektiven förskjuts och förändras: Kanske det inte är barnet i mig som bor i ett främmande land men mitt vuxna jag som tappat bort sig (mig) i en sanslös, besinningslös och nästan meningslös tillvaro som tycks sakna både vett och vilja, rim och reson? När min kropp reagerar som en känslig barometer – inte bara på kommande lågtryck men också på de mentala oväder som exponeras i massmedia och i gatubilden – är det som en återspegling av något jag upplevt förut, i en annan tid, i ett annat sammanhang. Det finns en dialog över tid och rum i min egen varelse som dagligen, och ganska brutalt, delvis färgläggs och tonsätts på nytt. Men vem bestämmer över de motiven och de tonarterna – en kylig och beräknande vänster hjärnhalva eller en nyfiken, nytänkande och modig andra halva? Jag tror, och hoppas, att det är barnet där uppe till höger som fixar det. Speciellt det sårade barnet, det som vet att "... detta land är ett regn och en pöl". Bevare mig från att bli en vuxen som förbiser mitt inre barn, som förnekar min sårbarhet, som förtränger min barndom. Må jag bli en senior som, trots allt, kan vara känslig, impulsiv och skapande. Ja, lite barnslig helt enkelt.
Vinjettfotot: Dansteatern Hurjaruuth på en föreställning i Kabelfabriken, Helsingfors i november 2016 (tror jag det var).
Vetskap
Min vetenskapliga karriär kan troligen bäst beskrivas som ett flipperspel. Ni vet, en sån där elektromekanisk apparat, en stor lutande låda som blinkar och skramlar och har sig, och där en metallboll ska hållas på planen så länge som möjligt och inte trilla in i den förrädiska och förnedrande avgrunden längst ner. Med händerna på flipprarna, eller paddlarna som det också heter, motar man Olle i grind, det vill säga försöker undvika att bollen ska ta sig ut från spelplan. Och detta sker samtidigt som kroppen lever med i den olidliga spänningen och extremiteterna uppvisar mer eller mindre krampaktiga spasmer, ofta ackompanjerat av svavelosande svordomar eller – dock mera sällan – triumferande skrål och skrik. För en utomstående oinsatt i spelbordets finesser ger det hela sken av ett allvarligt epilepsianfall, eller kan möjligen också tolkas som en variation på en snedtänd LSD-tripp.
Så gestaltades även min vetenskapliga bana – ett snabbt och krockfyllt utförsåkande där några enstaka poängvinster och hurrarop snabbt glömdes bort i takt med att det oundvikliga svarta hålet rusade allt närmare. Jag saknade tålamod och hjärnsubstans och framförallt saknade jag självförtroende. Det var mycket jag inte INTE kunde bli, vetenskapsman var ett bland många andra alternativ, trots en viss tam ambition. Idag är jag glad att jag slog huvudet i väggen, att jag flippade ut innan jag eventuellt skulle ha flippat in i forskarröret. Men jag fascineras fortfarande av vetenskap och kunskap och människor som inte bara kan och behärskar sina specialområden men också låter klokheten svämma ut från huvudet och generöst bjuder på sitt kunnande. Men så finns det ju en och annan som försöker verka klok, som beter sig som om han visste en massa, och det är ju bara patetiskt. Bakom den stela masken döljer sig en stor osäkerhet, ett ekande tomrum. Jag har en viss förståelse för honom. En viss.
Den 10 november har Unesco utlyst som World Science Day. Årets tema är Science for and with Society in dealing with Covid 19. Virus och självgodhet smittar och förstör, kunskap och kompetens stärker och bygger upp.
Foto: Stravinskyfontänen i Paris, alldeles invid Centre Pompidou. Liksom Stravinskys kompositioner för hundra år sedan förde in den västerländska konstmusiken på helt nya spår måste vetenskapen idag hitta helt nya vägar för att rädda mänskligheten ur en global katastrof. | Fontänen har skapats av skulptörerna Jean Tinguely och Niki de Saint Phalle. Den sistnämnda är upphovsman till de färgglada elementen i en helhet som består av sammanlagt sexton konstverk.
Mexikansk död
Jag sträcker ut min hand men kan inte nå dig
Jag höjer min röst men du hör mig inte
Du är helt nära, så nära att alla avstånd får plats på en knivsudd
Så nära kan man inte vara utan att förlora sig själv
Men det gör jag gärna, förlorar mig i din blick
Blåsorkestern anger takten
änglar och djävlar rör sig rytmiskt över den matta som skeletten väver
Död och liv blickar på varandra i ögonblickets spegel
där allt är förvrängt och samtidigt så välbekant
Jag ser mig i dig och du ser mig i dig
och vi alla ser varandra i de reflexer som gränser skapar
Här mellan det som finns och det som alltid varit
möts vid och skiljs vi
Det är bara i drömmen som tiden inte existerar
[ur Nätter i Oaxaca, prosadikter utgivna på eget förlag 2014]
