Här och där
För en skriftställare är vardagen bokstavligen ganska meningslös om texten inte löper. En gnagande oro som inte fångas i ett ordnät utgör snabbt också en kroppslig belastning som i sin tur ytterligare späder på olustkänslorna och den mentala splittringen. Jag blir aldrig riktigt klok på den här dubbelbottnade ingrediensen i min veka varelse; med åren borde jag ha lärt mig att olust föregår lust, att de vilsna tankarna och disparata känslolägena ska tämjas och drillas och styras. Det finns inget ständigt behagfullt skapande, tvärtom tar kreativiteten sats just ur det kaotiska, det ofärdiga och det motstridiga. I stället för att kämpa emot försöker jag alltså lyssna och se inåt – nån eller nånting vill göra sig hörd, sedd, förstådd. Mitt jag, har jag märkt, består av en väldig massa småjag som i sin tur har hämtat sina egenskaper både från DNA-spiralens polymerer och de koder som kulturen har präntat i min kropp. Jag är unik så till vida att en oändlig massa biologiskt, mentalt och kulturellt småkrafs har samlats under denna känsliga hud och det i såna proportioner och mängder att det garanterat inte finns, inte har funnits eller någonsin kommer att finnas en exakt kopia av mig. Och det ska mänskligheten vara djupt tacksam för.
Nobelpristagare Orhan Pamuk skriver att romaner är alternativa liv, att det finns berättelser som inte bara liknar mitt eget liv men på många punkter överträffar det, både som känslomässig upplevelse och verklighetsförankrad realitet. Hur är det möjligt att en massa tecken och bokstäver på bokens sida förvandlas inte bara till bilder och fragment i mitt psyke men också, och i synnerhet, spelas upp nästan som en film på själens vida duk? Typografi som trollas till ett sinnligt drama i min tankes dunkla verkstad är lika märkligt som det är verkligt. Det finns ett här och det finns ett där som sammanbinds av mer eller mindre enkla ord i mer eller mindre specifik ordningsföljd; Bokens mening och Livets mening som tvinnar sig om vartannat och ständigt skapar nya bilder på båda sidor om huden.
Orhan Pamuk understryker någonting jag i många år bara lite diffust anade: Att romankonsten bygger på vår förmåga att samtidigt tro på motstridiga tillstånd. "Det verkliga nöjet med att läsa en roman startar med förmågan att se världen inte från utsidan, utan genom medvetandet hos en av de personer som lever i den världen". När jag för några år sedan aktivt började foga samman de muntliga och tryckta utsagor som jag hört och läst om min släkt lät jag mig inledningsvis fogligt styras av yttre fakta och nerskriven dokumentation. Men snart märkte jag att det fanns en verklighet som krävde mina egna ord och formuleringar för att göra människan blodfylld och berättelsen trovärdig. Och jag föll som en Alice ner i ett Underland där allt inledningsvis såg ganska normalt och traditionellt ut men sedan fick specifik form och substans när jag klädde mina ögons blick i ord. Och utan att riktigt förstå det stod jag snabbt med ena foten i min egen verklighet och med den andra i någon annans. Och det var mycket lustfyllt.
[Släktberättelsen Under huden är jag många fortsätter efter en sommarpaus tisdagen den 1 september. Nya avsnitt publiceras under hösten alltid den 1:a och 15:e i månaden. Senaste vårens avsnitt kan läsas under rubriken VED upptill. Välkommen med på en resa hundra år tillbaka i tiden – en tid helt olik dagens, men ändå märkligt bekant].
Fotografierna i dagens blågg är tagna på Mathildedals gamla järnbruk i Bjärnå för drygt två veckor sedan. Fritids- och turistcentret satsar aktivt på konstutställningar och konsthantverk. I Galleriet Voima pågår till den sista augusti utställningen Eläin – Ihminen – Jumalainen. Konstnärens namn är Joni Aikio.
Fotofokus
Det hakar upp sig redan från början. Jag försöker formulera en inledande mening: "Det är alldeles uppenbart att världen, både den synliga och den osynliga, är visuell", och konstaterar att jag tydligen inte vet vad jag skriver eller i alla fall inte tänkt tanken till slut. Någonting som inte syns kan väl inte vara visuellt? Eller...? Det är bara att göra ett enkelt experiment: Jag tittar rakt framför mig och noterar vad jag ser. Sedan sluter jag ögonen och noterar hur mycket jag kan "se" i tanken, i mitt minnes mörka mellanrum. Hmmm, visst jag kan "se" ungefär samma motiv som nyss men också en massa andra bilder. Och inte bara bilder men också små videosnuttar, mentala installationer och alla möjliga, och omöjliga, bildcollage. Men tankens bilder är böjliga och svårgripbara, ibland transparenta eller annars bara undflyende. Ögats motiv och själens speglingar liknar visserligen varandra men de beter sig tydligen på helt olika sätt.
Idag uppmärksammas World Photo Day, en dag då kameran och fotografiet står i fokus. Från mitten och slutet av 1800 var fotografering en tämligen exklusiv sysselsättning och blev någorlunda utbredd först under de första decennierna av 1900-talet. Och riktigt fart på kameraförsäljningen blev det efter kriget. Men den stora fotoexplosionen skedde ju i och med att de bärbara smarttelefonerna utrustades med en kamerafunktion; röst och ljud fick ge vika för ljus och bild. Och där står vi just nu – på våra kroppars nakna kust och ser ofattbart stora bildvågor som vältrar sig mot oss, över oss. Och paniken stiger: Är jag tillräckligt simkunnig eller måste jag bära fotoflytväst? Kanske den visuella katastrofen redan eskalerat så långt att jag borde skjuta upp en nödraket, eller skicka ut ett morsemeddelande: S O S – Save Our Souls! Liksom kniven kan användas som instrument i operationer men också fungera som effektivt mordvapen, kan fotografiet både smeka min själ men också skapa tankens små tornadon som bara lämnar bråte och brustenhet efter sig. Kameran är visserligen oskyldig i denna världsvida visuella våldtäkt, det är dess innehavare och användare – jag – som bär ansvaret, åtminstone för den del av det fotografiska avfall jag själv producerar. Och det är inte lite det.
Och jag skämtar inte ett dugg: Fotografering är blodigt allvar och ju fler bilder desto blodigare blir det. Bra bilder inspirerar och motiverar men dåliga bilder bildar baktunga barlaster i det redan från förut så bräckliga psyket. I själva verket tror jag inte det är så stor skillnad på minnesbilder och fotografiska diton – de kan både lyfta och dra ner i djupet. Vid det här laget är det väl ganska självklart att oberabetade dåliga minnen och traumatiska erfarenheter påverkar den mentala hälsan negativt. Då är det kanske inte alldeles ointressant hur jag hanterar de fotografier som inte bara är småsuddiga, kompositionsvidriga, innehållsfattiga eller annars bara smått menlösa, eftersom de utgör 80-90 % av helheten. Bara cirka tio procent av bilderna är hyfsat bra. Och 10 av 1000 höjer sig ur mängden. Men det är som sagt inte de få goda fotografierna som är problemet utan de många dåliga. Och då gäller det att vara observant och helt enkelt slänga dem. Eller åtminstone ägna några sekunder åt varför de blivit som de blivit. Världsfotodagen vill göra även mig uppmärksam på de bildspår jag lämnar efter mig. Men jag har ett paradoxalt problem – jag måste ta en massa sämre bilder för att någon enstaka ska bli bra. Så summan av kardemumman blir: Bildvisning är viktigt, men en selektiv bildlikvidering är ännu viktigare.
Fotografierna tog jag för en vecka sen i Nagu, närmare bestämt på Wikom gård. Tack än en gång för finfina faciliteter!
Katten också!
Nästan alla känner till ett woppsi-doppsi-lopp-di-loppsi-alli-hopsi-studs, åtminstone de som läst Nalle Puh eller sett hans kompisar på film. När björnen med den klena hjärnan men med det stora hjärtat första gången stiftar bekantskap med sin randiga vän börjar det med högljudda morranden utanför fönstret och så våldsamma bankningar på dörren att hela konstruktionen håller på att bryta samman. Nalle Puh, nyvaken och iförd nattmössa, greppar för säkerhets skull sitt korkgevär innan han öppnar porten. Ingen hörs, ingen syns... men så plötsligt flyger någonting över honom och landar på hans mage: – Hejsan, jag heter Tiger! – Oj oj, du skrämde mig, sa Nalle Puh. – Det är klart att jag gjorde. Alla är rädda för en Tiger!
Tiger i Nalle Puhs värld är en lika självupptagen som godmodig typ. När han ser sin egen avbild i Nalle Puhs stora golvspegel utbrister han: – Vilken egendomlig, konstig figur... (grymt...) ... titta vilka små pepparkornsögon, och en sån käft och fånig haka, och vilken töntig randig pyjamas, va'...!?
Tiger, som tror att han är den enda tigern i världen, säger till Nalle Puh: – Du ska se när jag skrämmer ränderna ur den där bluffen, hi hi hiiiiiii...
Men precis när han ryter som allra hiskeligast mot typen där i ramen blir han själv så skrämd att han skjuter iväg som en pil in under köksbordet och kommer därifrån först när Nalle Puh konstaterar att bluffen i spegeln försvunnit.
I min sinnevärld representerar små kattungar och blodtörstigt vrålstarka tigrar samma pälsmjuka gosighet som Nalle Puhs randiga om ock lite vimsiga kompis – katter är katter även om de är tigrar. Men detta faktum gäller självfallet bara inomhus och på rätt sida om gallret eller tv-rutan. Lite kortfakta: Av kattdjuren är tigern det största och förekommer i sex underarter. Namnet (Panthera tigris) kommer från grekiskans tigris som i sin tur är besläktat med ett ord som betyder pil. Allt är relativt, men visst kan tigern vara rysligt snabb i vändningarna (och Nalle Puhs Tiger ännu snabbare). Visste du för övrigt att tigerns ränder varierar från individ till individ men att antalet rör sig kring 100 – det sistnämnda kände jag inte till. Men det är däremot bekant att i motsats till tamkatten gillar tigern att simma. Helst fångar den mellanstora svindjur och hjortdjur men käkar gärna också fisk, fågel, insekter, amfibier, reptiler, gnagare, piggsvin och primater. Allt det här (och mycket mycket mer – läs gärna!) informerar alltid lika informativa Wikipedia om.
Men problemet är alltså att tigerns livsområden kraftigt har krympt, och detta i kombination med tjuvjakt har resulterat i att arten nu är starkt utrotningshotad. Därför firar vi idag Internationella tigerdagen – en dag då vi inte tiger om tigern. Låt inte detta stiliga djur försvinna från vår planet!
Fotografierna är tagna i Münchens zoo, Tyskland, och Terra Natura i Benidorm, Spanien
Garda bonus – Parco Natura Viva
Som en fristående avslutning på vår bil(d)tur Garda runt kommer här en liten glimt av djurlivet i Parco Natura Viva. Safariparken och djurträdgården ligger i stort sett mellan städerna Sirmione och Garda och delar som sagt upp sig i två delar; en safaripark där man får rulla långsamt med sin bil, och den egentliga djurparken. Och lite spännande är det faktiskt när den enorma giraffen stryker förbi vår bil och snuddar vid vänstra backspegeln. Ett par hornförsedda varelser av olika släkt för en smått aggressiv fäktning några meter framför motorhuven och vi hoppas de inte tänker vända sig mot oss. Men i övrigt är det stilla puckar och i den egentliga djurparken är det visserligen rätt mycket barnfamiljer men ingen större trängsel. En sympatisk djurpark utan större överraskningar eller märkvärdigheter. Rekommenderas.
Garda runt IV (IV)
[Det här är fjärde och sista delen i bil(d)turen runt Garda-sjön i Norditalien. Tidigare avsnitt har publicerats 8, 11 och 14 juli]
Salò räknas väl som något av västkustens pärla där den ligger inne i en djup vik, nästan på samma höjd som staden Garda på andra sidan sjön. Elegant och sofistikerad lockar den välklädda varelser till strandpromenadens catwalk och idag har vi dessutom nästan helt glömt bort dess nazistiska bakgrund. Och våra ögon förförs redan strax före ankomsten till stan – en trädgård med konst, eller konstverk inramade av en lika frodig som färgstark flora.
I André Hellers trädgård några kilometer norr om Salò har inte bara konst och natur förenats på ett kreativt sätt men på en ganska begränsad yta har upphovsmannen dessutom lyckats tränga in små bitar av en hel värld – "un campionario di regioni del mondo". Det strålande solskenet bidrar förstås till upplevelsen – och att Vive tillfälligt mådde bättre, trots flunssan – men framförallt är det den frodiga grönskan i kombination med de många konstinstallationerna som kittlar sinnena. På en skylt kan vi läsa att alla åldrars människor är välkomna hit, även "hundar som beter sig väl..." De enda djur vi ser är sköldpaddor och några ödlor, men de är nog stationära beboare som är välkomna även utan skylt.
Men det var alltså det här med Salò och nazismen. Under par år på 1940-talet, närmare bestämt 1943-45, fungerade Salò i praktiken som Italiens huvudstad. Och i spetsen för Salòrepubliken stod Mussolini som ledare för det republikanska fascistpartiet. Men i april 1945 gjorde den italienska motståndsrörelsen uppror mot tyskarna och Mussolini, och fascistledaren tillfångatogs och avrättades. Med denna dramatiska tid i Italiens historia kan man bekanta sig i MUSA: Museo di Salo som också presenterar så vitt skilda ämnen som modern konst och instrumentbyggartraditioner, med betoning på violiner och cellon.
Idag är det självklara nöjet nummer ett att sitta på strandpromenaden och betrakta andra turister vandra av och an i solskenet. Och när tiramisu-bakelsen och skålen med färsk frukt slunkit ner kan vi vandra genom pelargångarna där antikviteter och lopptorgsfynd samsas med varandra. Eller följa med en roddtävling ute på de blåblanka vattnen. Och hade vi inte redan varit där kunde vi ha tagit färjan till Monte Baldo på andra sidan Garda-sjön. Men vi är mätta och nöjda och drar oss tillbaka till vår airbnb-lokal bara ett par kvarter ovanför strandpromenaden. Lokal och lokal, förresten... Vi har ett helt hus för oss själva, ett stort hus med tvättstuga och garage och utsikt över Garda-sjön. Vad mera kan man begära som avslutning på en en-veckas semesterresa?
Så styrde vi kosan mot Milano och flyget, via Bergamo som denna vår drabbats så hårt av coronaepidemin. Och så här i tidens backspegel (vår resa skedde alltså i början av maj 2018) måste jag bara konstatera: Jag är glad att ha fått uppleva Norditalien på nära håll, samtidigt som jag känner sorg över det hårt coronadrabbade Italien. Resor vidgar vyerna men resor knyter oss människor också närmare varandra. Trots pandemier. Eller kanske just även därför.
I morgon på bloggen: Ett litet bonusbildpaket från Garda-resan med motiv från Parco Natura Viva – safaripark och djurträdgård. Tack för resesällskapet!
Garda runt III (IV)
[Tidigare avsnitt i denna bil(d)resa runt Garda-sjön i Norditalien är publicerade på bloggen den 8 och 11 juli]
Idag kör vi norrut från Malcesine och innan vi passerar Riva vid Gardas norra punkt tar vi en liten avstickare mot nordost för vi är nyfikna på Museo d'Arte Moderna e Contemporanea di Trento e Rovereto, förkortat MART. Vi tappar tillfälligt bort oss på de många avtagsvägarna och i rondellerna och märker plötsligt att vi kör i helt fel riktning. Efter diverse suckar och stön och sidospår hittar vi efter sju sorger och åtta bedrövelser fram till Rovereto, en stad med 40.000 invånare som kanske inte bjuder på så många sevärdheter men nog på ett museum för nutidskonst. Och det låter ju lovande för oss som äger var sitt finländskt Museokortti (och som givetsvis inte fungerar här...).
Konstmuseet är grundat av Fortunato Depero (1892–1960, futuristisk målare, skulptör, grafisk designer och författare) och här kan man begrunda verk av bland annat Warhol, Roy Lichtenstein och Bruce Naumann. Dessutom presenteras en avdelning för traditionell italiensk konst, snyggt upphängd på vinröda väggar där i stort sett bara själva tavlorna är upplysta. Förutom ett antal stojande skolelever är vi troligen de enda besökarna. Och när de försvinner ut på den runda innergården blir det alldeles tyst inomhus.
Vakterna följer våra rörelser med falkblickar, eller så känns det i alla fall. Om det sedan är denna oönskade uppmärksamhet som får mig smått olustig, eller om konstverken sist å slutligen inte talar till mig, eller om jag min vana trogen bara är kroniskt gnällig, må vara osagt. Även den visuella ordkonsten som exponeras på ett antal väggar, och som i normala fall skulle trigga mitt bokstavsintresse, faller lite platt till marken eftersom det inte finns någon översättning av de italienska texterna. Summa summarum: Ett konsthallsbesök som inte riktigt lever upp till förväntningarna. Av detta lär jag mig (igen); förväntningar ska man bara ha i lagoma portioner.
Medan molnen ligger tunga över Gardas norra del kör vi in i Riva del Garda, en stad på knappt 20.000 invånare. Vi är nu på Gardas nordligaste punkt där vägen rundar staden och sedan fortsätter på Gardas östra sida. Men innan vi fortsätter bilfärden tar vi en promenad genom stan och söker upp en restaurang för att stärka åtminstone kroppen. Och sen ska det fotas. Trots humöret.
Det här är praktiskt taget Syd Tyrolen och bergsväggarna reser sig framför oss – i närheten ligger Monte Rocchetta med sin högsta höjd på 1.575 meter. Här nere känner man sig ganska liten och obetydlig. Det är försommar, mulet och fortfarande ganska glest med turister. En väntande stämning ligger över torg och kajer.
Nere i småbåtshamnen noterar vi ett sothönspar som byggt sitt rede bakom en motorbåt. Det kan man kalla framtidstro! (De kanske känner båtägaren och har fått tillstånd att tillfälligt husera här, det är min kvalificerade gissning). Men det är svårt att riktigt stanna upp och ta sig tid och se sig om när vi vet att det ännu återstår några timmars körning. Dessutom mår Vive allt mer risigt av sin flunssa som grasserat i några dagar och nu börjar blomma ut på allvar. Och det är också ungefär det enda som blommar för nu börjar det dessutom regna. Vi besluter att ta skeden i vacker hand och sätter oss i bilen och tar helt kallt sikte söderut – alla semesterdagar är minsann inte bara sol och fridsamt leverne, det är bara att konstatera och acceptera. Men lyckligtvis är trafiken måttlig här på den nordöstliga sidan av Garda-sjön och jag får lite mera tid att manövrera genom halvskumma och ibland till synes oändligt långa tunnlar. Vattnet skymtar till på vä(n)stra sidan med jämna mellanrum men jag stirrar mest bara framåt på en slingrig och slipprig asfaltsväg. Vårt sista mål på turen runt Garda är staden Salò och där ska vi stanna i tre dagar.
Men just nu, mitt i eftermiddagens ösregn på en tidvis slingrande väg, känns det som sagt ganska segt och jobbigt att förflytta sig framåt. Och jag tänker på den pastellfärgade Volkswagen skåpvagnen, Typ 2, som vi beundrade på MART i Rovereto tidigare på dagen och som ursprungligen skapades för en europeisk biennal år 2008. Det lite hippieaktiga motorfordonet i den här konstnärliga varianten ville signalera gränsöverskridning, frihet, broderskap och nomadism. Just nu känner jag mig ganska långt från de idealen men är tacksam att vår ettriga helautomatiska Audi trotsar vädrets makter och våra gråfärgade känslostämningar. Bakom molnen skiner solen, säger optimisten.
[Sista avsnittet i Garda runt publiceras på bloggen fredagen den 17 juli]
Garda runt II (IV)
[Första avsnittet i denna bil(d)tur runt Garda-sjön publicerades onsdagen den 8.7.]
Från Sirmione kör vi först mot Valeggio sul Mincio där den stora naturparken Parco Giardino Sigurtà breder ut sig över ett 56 hektar stort område. Parken är grundad redan i början av 1600-talet och Napoleon III lär ha använt den som sitt huvudkvarter 1858 under det andra italienska frihetskriget. Men idag är det i stället horder av turister, inhemska och utländska, som invaderar de välansade gräsmattorna och beundrar de stiliga blomsterrabatterna. Den som inte orkar spankulera över de vidsträckta fälten och parkerna kan hyra en cykel eller en elektrisk golfkärra. Idag är det helgdag och folket strömmar till från alla håll och kanter.
Efter ett tag börjar just människorna intressera mera än alla välansade tulpanrabatter och dammkonstruktioner. Barnen sparkar boll, några kastar freesbee, många samlar sig i flockar kring picknickkorgar eller helt enkelt bara ligger ner och halvdåsar. Det avspända beteendet lockar fram kameralinsen och jag hade kunnat ägna ytterligare ett par timmar till närgånget socialpsykologiskt fotograferande men det här är trots allt bara ett sidospår på vår tripp idag mot Malcesine lite mer norrut.
Malcesine ligger ganska exakt i mitten på östsidan av Garda. Vi har hyrt en enkel och snygg airbnb-lokal alldeles under Monte Baldo och kan se kabelbanan från köksfönstret. Men jag vägrar att bli instängd i en liten låda högt uppe i luften och föredrar i stället de smått hisnande vyer som breder ut sig från Slottet Scaligeros murar. Castello Scaligero di Malcesine började byggas redan på 1200-talet och härifrån kan man redan ana den nordligaste delen av Garda. Det är en regntung dag i början av maj och turistsäsongen har inte riktigt kommit igång och vi delar de imposanta slottsvyerna med bara ett tiotal andra turister.
Från slottet har man en fenomenal utsikt åt alla håll, också ner mot kullerstensgränderna i gamla stan – città alta. 1786 var Goethe här på besök och började göra skisser av det imposanta byggnadsverket innan han arresterades som misstänkt för spioneri. Som ett påminnelse om den händelsen finns det en liten Goethe-utställning i slottet.
Vi söker oss ner till gränderna och kolliderar snabbt med turistshopar och restauranger. Fiat ska det förstås vara i Italien och även om den här modellen visserligen redan har sett sina bästa dagar så fungerar den fortfarande utmärkt som ögongodis och gastronomiskt lockbete.
Vem bor bakom de halvöppna fönsterluckorna, hur ser det ut där inne bakom de gamla murade väggarna, kan man leva modernt i ett gammalt hus? Det pittoreska och rustika har en tendens att förgylla mina fantasier, som om livet här på något självklart sätt är förankrat i ett meningsfullt varande, ett stilla rofyllt nu utan morgondagens ovisshet och eventuella utmaningar. Är livet mera harmoniskt i miljöer där kulturen har haft århundraden på sig att forma både omgivningarna och människosjälen?
Från Malcesine gör vi en dag en utflykt, via staden Garda, längs mindre vägar inåt landet i nordostlig riktning. Efter femtio kilometer kommer vi fram till vår destination: Santuario Basilica Madonna della Corona. Kyrkan och klostret är byggda direkt mot bergsväggen och ser ut att nästan hänga i luften. Med tanke på att den äldsta delen av kyrkan är uppförd redan på 1500-talet kan man bara förundras hur detta gigantiska byggnadsprojekt i praktiken har varit möjligt. Fasaden är från 1899 och klocktornet är uppfört så sent som 1978. Vi lämnar bilen på parkeringen ovanför kyrkan och tar oss gående ner en kilometer längs en slingrande bred men brant väg som här och där kantas av stora skulpturer som beskriver Jesus sista vandring till Golgata. En märklig byggnad på ett osannolikt ställe.
Bara några kilometer norr om Malcesine återbördas vi inte bara till nuet men kanske också till framtiden. Vi stannar en stund och följer med när blivande glidflygare gör sina första "torrflygningar" på landbacken. Redan här på marken kan jag ana något av den väldiga kraft när fallskärmen fångar upp vinden och det hisnar vid bara tanken på att springa ner för en bergssluttning och sedan, plötsligt, ta adjö av marken och låta sig bäras av ett färggrannt segel högt ovanför dalen. Never in my life! Eller...? Nej, jag tror nog jag söker mig till himlen hellre via bön och eftertanke.
[Nästa anhalt på vår tripp runt Garda är Moderna muséet i Rovereto och de branta bergssluttningarna i nordligaste staden Riva del Garda. Se bloggen tisdagen den 14.7.]
Garda runt I (IV)
Coronapandemin har satt käppar i flyg-/tåg-/bilhjulen men mellan fotoböckernas glansiga pärmar är det fritt fram att färdas. Under den kommande veckan (lördag 11:e, tisdag 14:e och fredag 17:e) åker vi här på bloggen runt Garda-sjön och återupplever ett försommarvackert Norditalien, ett par år före den förödande pandemin. Må dessa bilder och korta berättelser ingjuta åtminstone en liten gnutta hopp om och tro på att vi människor snart igen kan röra oss någorlunda fritt i Europa. Hemma bra men borta bäst. Åtminstone ibland.
Wikipedia noterar om Garda-sjön: Yta 370 km2, längd 51,9 km., höjd 65 meter ö.h. (för övrigt ett intressant fenomen så här inom parentes sagt; att en sjö kan befinna sig ovanför havet...), maxdjup 346 m, volym 50 350 000 000 m3. Och att kustlinjen – den vi den kommande veckan ska köra – är ca 160 km lång. Nordisk familjebok (1908) skriver om Garda: "... en af de stora bergssjöarna i öfre Italien, mellan prov. Brescia och Verona; den nordligaste spetsen med kurorten Riva ligger inom Tyrolen. / Den norra, smalare delen af sjön ligger inträngd mellan Alperna och omgives af vilda klippstränder. På östra sidan reser sig det 2.218 m. höga Monte Baldo, vid hvars södra fot ligger orten Garda som givit sjön sitt namn. Längre mot s. blir det omgivande landet lågkulligt och övergår slutligen till slätt."
Och nu kör vi in i Sirmione, längst söderut i Garda-sjön. Bilar är portförbjudna här, endast hotellgäster och vissa andra har tillträde men först efter polisens medgivande. Det är valborgsmässoafton och massor av folk i farten och med hjärtat i halsgropen rullar vi fram i snigelfart i hopp om att inga tår hamnar i kläm.
Det väller av turister genom de smala gränderna men i övrigt liknar denna wappen inte vår wappen; knappast några ballonger och inget första maj-krims och krams. Det är lite småvirrigt och stojigt, glatt och avspänt. Vi kryssar långsamt vidare genom några gränder och hittar sedan äntligen vägen till hotellet.
Följande morgon är vi ensamma i hotellets stora matsal. Det enorma bordet med sina mängder av bakverk och bullar är verkligen imponerande men som gluten-patient kan jag självfallet inte äta någon av dessa delikatesser, inte heller vågar jag smaka på honungen som ligger där i sin nästan naturliga form. Men ögon och kameralins tar igen allt det som magen inte klarar av.
Vi vandrar in mot den gamla stadsdelens trånga gator och gränder men passerar först ett stort elegant hus som till stor del ligger undanskymt bakom murar och höga träd. På en marmorplatta kan vi läsa: In questa villa, negli anni ´50, soggiorno accanto al marito Giovanni Battista Meneghini MARIA CALLAS New York 2.12. 1923 / Parigi 16.9. 1977. Den stora operadivan drog sig gärna tillbaka hit från det offentliga livets buller och bång. Men vi gör tvärtemot; söker oss till vimlet och ljuden och de små torgen nära stadsporten.
Jag tycker det är rysligt kul att se och fota allt det där som jag praktiskt taget aldrig skulle köpa. Börjar någon halvt med våld propsa på mig turistikrääsää (som man säger på högfinlandssvenska) kan jag bli nästan farlig mot min omgivning men i övrigt snusar och dreglar jag som de flesta andra över alla dessa mer eller mindre nödvändiga prylar. Men en och annan färggrann skål hade jag nog kunnat inhandla. Men hur släpar du keramik med dig till flyget när det inte ändå får plats i någon kappsäck?
Vår drygt veckolånga tur runt Garda har alltså börjat med ett par dagar i Sirmione. När solen nu gått ner och vi sitter i sena kvällen på hotellets terrass kan vi bara konstatera att vi de närmaste dagarna kommer att köra där på andra sidan sjön, och snudda vid Monte Baldo. Nästa övernattning ska ske i Malcesine där vi stannar några dagar för att sen förflytta oss, över den nordligaste delen av Garda till västra sidan, och avsluta rundturen i Saló. Men nu är vi ganska trötta. Vi har kört från Milano till Sirmione på delvis fyrfiliga motorvägar i alltför höga hastigheter för att hänga med i trafiken, och sen slukats upp av folkvandringen här på Gardas sydspets. De kommande dagarna ska vi försöka hålla ett jämnare och framförallt lugnare tempo. Nästa konkreta anhalt är naturparken Parco Giardino Sigurtà. Om den, och den fortsatta färden till Malcesine – se lördagens blogg.
Liv och väv
För flera år sedan hände det sig att en människa sårade mig, möjligen inte avsiktligt. Agerandet gjorde mig rasande, förtvivlad, jag fick gråtattacker och gick flere dagar i ett rus av ilska. Jag kanske inte hatade – det är en alldeles för engagerad och bindande attityd. Men känslorna i detta sammanhang var mycket destruktiva. Åren gick, och när jag blev påmind om mina sår, insåg jag att dessa tankar bara skadade mig själv. Jag ville inte leva med dem, med vad göra? Jag planerade, att efter vintern som stod för dörren, gräva ner allt och plantera något, och att detta något skulle bära frukt såsom en handling kan bära frukt. Jag bestämde mig för ett körsbärsträd för de röda frukternas skull. Jag trodde jag mentalt skulle klara av att bearbeta mina negativa känslor tills våren kom. Det lyckades inte, men körsbärsträdet planterades ändå, och i och med att det stod fast förankrat i jorden, var också allt det onda borta.
Idag, på trädgårdsdagen, fyller du, Ehrengard Högnäs i Kvevlax 90 år. Jag inledde bloggen med ett citat av dig, så avslöjande om din personlighet. Och det må jag genast säga: Få människor har aktiverat min tankevärld så mycket som du – med långa samtal face to face, telefonprat, brev och bilder. Vi träffades ju första gångerna under min tid som beboare av Svenska Litteratursällskapets författargård Abrams i Vörå (2002–2005) men det var speciellt år 2007 när jag skrev boken om ditt liv – Mellan varp och måne – som jag lärde känna dig, både som konstnär och som människa. Under ett års tid satt vi nästan varje vecka vid ditt köksbord i det stora huset vid Kyro älv och lät minnena strömma fritt. Sällan har det varit så lätt att intervjua någon! Eftertänksamt, detaljrikt och välformulerat beskrev du din tidigaste barndom på Helgoland och den egentliga uppväxten i småstaden Tönning, berättade känslosamt om pappa Martin och mamma Marga, och dina fem syskon. Och om textilstudierna i Meisterschule für das Weber-Handwerk, och körsången, i Sindelfingen. Och om flytten till Finland på 1950-talet. Det var en sedan länge svunnen tid, en helt annan värld som här trädde fram, understruken och ytterligare frammejslad av en lång rad svartvita fotografier. Det fanns ett då och ett nu som jag först hade ganska svårt att binda samman – jag som bara sporadiskt sett dig en liten bit in på 2000-talet. Människan är i sanning en berättelse och din hörde till de mest innehållsrika och berörande som jag fått ta del av.
Här finns inte utrymme för ett ordentligt sammandrag av ditt liv, om äktenskapet med Håkan och familjelivet med fyra barn, inte heller för en verkförteckning. Låt mig i stället snudda vid en av dina konstnärliga grundtankar. När jag, vi alla, ser det färdiga konstverket, är det väldigt svårt att förstå, eller ens ana, de bakomliggande mentala och tekniska processerna. Och jag kommer ihåg att jag nästan ryckte till när du med eftertryck underströk: Kaos är huvudsaken, speciellt i början av en konstnärlig process. Bara ur den tomhet som föregår kaoset, och ur oredan, utkristalliseras så småningom någon form av komplexitet, som i sin tur är något helt annat än kaos. Du noterade alltså tre begrepp som jag kanske inte i första hand förknippade med en textilväv: kaos, komplexitet och ordning. Och du förklarade: Jag har alltid försökt skapa vägar, ljus och möjligheter att tänka vidare. Den totala ordningen, däremot, leder till stagnation.
Största delen av dina vävar är placerade i sakrala utrymmen – i kyrkor och kapell, inte minst i svenska Österbotten. Och Porten beställdes till biskopsgården i Åbo under den tid när John Vikström verkade som ärkebiskop (1982–1998). I boken Mellan varp och måne noterade han bland annat följande: Kopparväven Porten, som hänger bakom altaret i biskopsgården i Åbo påminner oss om att vi vid varje altare kan säga med Jakob: Här är himlens port. Träskulpturen, som omramas av porten och som jag en gång fick av president Yasser Arafat såsom en hälsning från Det Heliga Landet, påminner oss om att Jesus åt sin sista måltid med sina lärljungar inför himmelens port. Efter måltiden öppnade han porten med sitt lidande och sin död och genom uppståndelsen gick han före oss in genom porten till den himmelska världen.
Det är typiskt för dig att djupfilosofiska tanketrådar och vävens mönster alldeles konkret och självklart slingrar sig in i varandra. Liv och konst går hand i hand men det är den osynliga bottenväven som håller ihop alla trådar, som du själv skrivit. Det här är vad jag idag på din födelsedag alldeles speciellt vill säga: Tack för vänskapen, förtroendet, för samtalen och meningsutbytet i många av livets stora och utmanande frågor. Alltid lyssnande, alltid empatisk, alltid positiv är du, även när kropp och sinne kanske tillfälligtvis vill opponera sig. Ständigt skärpt och alert, och med glimten i ögat, är du ett föredöme för många. Må vår dialog fortsätta länge ännu. Varmt grattis på födelsedagen!
Ehrengard Högnäs, född 27 maj 1930 på Helgoland mitt i Nordsjön. Vid 4-års ålder flyttade familjen till Tönning i Eiderstedts flacka landskap och där gick Ehrengard också i skola. Textilstudier bedrev hon åren 1949–1952, mästarexamen avlade hon 1956. Besökte Finland första gången 1953, gifte sig 1958, bodde första tiden i Kuusankoski, senare också i Grankulla och Helsingfors. Familjen flyttade till Kvevlax 1974 och hon började ta emot vävbeställningar från församlingarna. Sedan barnen flyttat hemifrån, och Håkan dött 1991, har Ehrengard arbetat på heltid som textilkonsthantverkare.
Konstverken här på bild: Brinnande busken (1978), Replot församlingshem. Rundgång (2007), Rönnviks hembygdsgård, Kvevlax. Porten (1995), Biskopsgården i Åbo. De sammanlagda verkens antal är närmare hundra, de flesta placerade i österbottniska församlingar och kommuner men också i Pargas, Åbo och Helsingfors. En väv finns i Sverige (Dalarna), en i Kina och sju i Tyskland.
Boken Mellan varp och måne gavs ut på Scriptums förlag år 2008.
Kryp
Idag firar vi Internationella dagen för biologisk mångfald (vilket parentetiskt sagt alltså är motsatsen till intellektuell enfald) och med det vill FN påminna oss glömska om den biologiska mångfaldens betydelse för allt, ALLT, liv på jorden. Årets tema är Our solutions are in nature – Våra lösningar finns i naturen. På grund av covid19-pandemin sker det mesta av informationen och dialogen på nätet och alla intresserade uppmuntras till personliga engagemang. Det här är mitt minimala bidrag till ett maximalt viktigt ämne.
Stora ting sker ofta i det fördolda. Och alldeles övertydlig blir denna sentens i naturens värld. Om detta berättar Dave Goulson i en faktaspäckad och nästan poetisk bok rubricerad Galen i insekter, med underrubriken En berättelse från min gård i Frankrike. Och jag hakar genast upp mig på ordet insekt: Finlandssvenskarna betonar andra stavelsen, rikssvenskarna den första. Det får mig att tänka på en eventuell motsats, en UTsekt? Är det är jättestor INsekt? Här i blåggen leker jag med både UTsikt och INsikt och det kan givetvis även prövas i det här sammanhanget: UTsikten att få en djupare INsikt om INsekten beror åtminstone delvis på hur klar min UTsikt egentligen är: Ofta döljer sig det lilla krypet nämligen bakom blad och buske där det lever sitt INsiktsfulla lilla liv med, ur sin synvinkel sätt, full UTsikt. Fast det är en INsekt.
Nå, här avslutar jag tvångsvitsandet och återgår till Goulson: Den världsberömde engelska biologiprofessorn köpte år 2003 en förfallen gård på tretton hektar långt ute på den franska landsbygden. Syftet var att skapa ett slags naturreservat, en plats där fjärilar, trollsländor, sorkar och vattensalamandrar kunde trivas, befriade från det moderna jordbrukets påfrestningar. Jag var särskilt angelägen om att skapa en plats för mina älskade humlor som jag hade ägnat de senaste tjugo åren åt att studera och försöka bevara. / Till och med bland de varelser som bebor enbart den här ängen finns det helt säkert en nära nog oändlig mängd fascinerande mysterier som ännu inte har fått sin förklaring, levande varelser som aldrig har studerats, beteenden som ännu inte har iakttagits. Vilka mirakel finns fortfarande kvar att upptäcka?
Dave Goulson ägnar ett helt kapitel åt "bugs", dessa små varelser som jag här kallar kryp. Hit räknar entomologen insektsordningen halvvingar, Hemiptera, en samling varelser som för det mesta inte besvärar människor särskilt mycket eller drar till sig vår uppmärksamhet. Nej, jag skulle knappast ha noterat detta såta (söta?) par om jag inte hade viftat med macroobjektivet inne i buskaget. Det är nästan omöjligt att ta reda på vad som döljer sig bortom ögats närgräns utan ett macroobjektiv (eller förstoringsglas, eller mikroskop) och varje gång träder en helt ny pytteliten värld fram, full av kontroverser, intriger, eskapader, bataljer, dialoger och, som här, fortplantningsaktiviteter. Och jag vet inte riktigt vem som lär vem, och vad, men ett är ganska säkert: Livet är en komplicerad räcka händelser, synliga och mindre synliga, där människa och natur är sammanvävda på ett sätt som övergår mitt lilla förstånd och som jag gör klokt i att studera och hålla samman på det sätt som det från början var tänkt. Det är en självklarhet, men tål att upprepas: Allt liv, smått och stort, synligt och osynligt, har en specifik uppgift i det totala globala samspelet. Men misskötseln har redan gått alldeles för långt och tiden är knapp. Goulson sammanfattar: I viss mån är den här deprimerande framtiden oundviklig, för den skada vi redan har ställt till med är omfattande. Jordens klimat kommer att fortsätta bli varmare i årtionden, oavsett vilka åtgärder vi sätter in nu, vilket oundvikligen leder till hungersnöd och lidande. Oräkneliga arter är redan utdöda eller existerar endast i kvarlevande populationer som är dömda att dö ut. Men det är ingen ursäkt för att inte agera – och agera nu.