Urbanism
Det är ju förstås lite paradoxalt, och minst sagt ironiskt, att vi just idag uppmärksammar Världsdagen för städer / World Cities Day när de flesta människor uppmanas hålla sig borta från allt vad folksamlingar och tätorter heter. Eller så inte. Det är sannolikt så att, åtminstone jag, i dessa coronatider behöver hålla kvar alla tänkbara positiva minnesbilder av stad och liv, som ett komplement till den begränsade vy som breder ut sig framför mina vardagsfönster. Bara för att jag inte kan röra mig alldeles konkret i mina europeiska städer så kan jag med viss nostalgisk njutning i alla fall låta gränder och gator passera revy här innanför pannlobens storskärm. Det hela formar sig till ett bildspel där de auditiva inslagen släpar lite efter de visuella, och väder och vind växlar lite hur det passar sig. Det är en smått ryckig föreställning, nästan som på den gamla stumfilmens tid, men det svartvita har här färglagts och pianoklinket ersatts av sorlande röster, trafikbrus och ett och annat högljutt utrop. Stadens stämning och puls varierar självfallet men någonstans under och bakom det uppenbara återkommer en röst, eller egentligen är det kanske ett tilltal, en svårbestämbar stämning som liksom omfamnar mig eller åtminstone snuddar vid mig. Det behövs inte mycket av den varan för att jag ska känna mig hemma, eller åtminstone tillfreds och nyfiket närvarande. Ibland är långt borta väldigt nära.
Det urbana ramverket döljer som bekant en myckenhet av upplevelser och intryck mellan gränd och gata, och med ett överflöd av grafiska koder som krydda och smakämne. Här sammanblandas människans hus – kroppen – och de arkitektoniska kroppsbyggena med varandra i ett ständigt pågående samtal. Javisst, det kan bli lite för mycket av det goda ibland men oftare gäller ett forskande filosoferande av smått och stort som öga och lins dras till. På något plan handlar det om att avtvinga det betraktade en mening, att foga in det i ett större, eller mindre, sammanhang där det kanske kan finnas en förklaring. Och gång på gång lägger jag märke till turistandets lite bakvända logik; nästan alltid är det fotolinsen som föregår ögats utsikt och hjärnans insikt. Eller kanske det är rättare och lättare att uttrycka det så här: Kameran erbjuder ett slags ställföreträdande upplevelse, en annan bild, ett annat motiv än det som ögat spontant levererar – fotograferandet öppnar alldeles bokstavligen ögonen på mig. Först går kameran och strax där bakom kommer jag släntande. Och husens fönster glor på mig och ler i mjugg.
Några städer med god igenkänningseffekt och nästan hemkänsla: AMSTERDAM i Holland, gamla stadsdelen Albaisín i GRANADA, Spanien, FUNCHAL på Madeira, Gamla stan i STOCKHOLM, YORK och EDINBURGH (Fringe-festivalen) i Storbritannien.
Hudnära
Det går inte att tänka sig mig utan hud. Huden är inte bara min lyxförpackning och kroppens sensitiva skal, huden är i själva verket involverad i alla mina andra sinnesorgan också – ögon, öron, näsa och mun. Huden är min boning, mitt skydd och min ständiga hemvist. Och huden är mitt fyrljus, min geigermätare, min radar, mitt livs ekolod. Ibland fungerar huden som stoppsignal, andra gånger som magnet. Huden kommunicerar både utåt och inåt, huden förenar och huden stöter ifrån. Huden talar, lyssnar, ser, doftar. Huden känner. Kort sagt: Jag är min hud. Eller: Min hud är jag.
Men min hud är inte bara mitt hus, arkitektkonstruerad och skräddarsydd. Min hud är också hemvist för min själ, den tidvis finkänsliga och ibland brutalt påträngande. Och huden är tillhåll för mina fantasier, drömmar, mina ord och meningar, bilder och toner. Huden inte bara silar slagg och restprodukter från min yta, den fungerar också som tavelduk och partitur, som scen och scenografi. Min hud är både publik och huvudrollsinnehavare, min hud är både ingång och utgång.
Men framförallt är min hud en spegling och avbild av min ande, en gudomliga gåva som evigheten av någon outgrundlig anledning distribuerat till detta snurriga klot. Förpackad i stjärnstoff och galaxglitter anlände jag en dag för länge sen, skinntorr och fnasig, för att i detta känsliga kroppspaket – g(h)udbelyst – reflektera en pytteliten gnista av ett ofattbart ljus. Av hud är jag kommen, hud skall jag alltid vara.
Idag på Internationella psoriasisdagen är mina fotografier tagna i Helsingfors Konsthall där PATRICIA PICCININIs utställning Mellan Ljus och skugga avslutades senaste söndag. Konstnären är född 1965 i Freetown, Sierra Leone och emigrerade 1972 till Australien. Före hon blev antagen till konstskolan i Melbourne och avlade en Bachelor of Art (painting) studerade hon ekonomisk historia (Bachelor of Art, economic history). 2016 blev hon Doctor of Visual and Performing Arts (honoris causa) och verkade åren 2017–2019 som Enterprise Professor vid Victorian College of the Arts vid Universitet i Melbourne. Hon har gjort sig känd för sina människoliknande, antropomorfa skulpturer, på en gång ömsinta och groteska, verklighetstrogna och absurda. Utställningen presenterades bl.a. med orden: "Patricia Piccinini påminner oss om att vi har ett ansvar för vad vi skapar. De ovanliga, underliga hybridaktiga varelserna som rör sig i gråzonen mellan människa och djur vädjar till våra känslor och påminner trots sitt utseende oss om vår egen omgivning, våra barn, våra åldringar och – oss själva."
Kravattschackmatt
Jag äger drygt femtio slipsar men använder ingen av dem. Jo, någon enstaka gång på någons bemärkelsedag, ett extraordinärt festtillfälle eller på en begravning. För tjugo år sedan var min slipspotens på topp, sedan dalade den snabbt. Med viss risk för att låta smått patologisk skulle jag idag kunna kalla mig kravattkrasslig, eller mera folkligt: slipsslö.
Hur blev det så här, för jag gillar ju slipsar, det gör jag verkligen? Sidenslips ska det självklart vara, gärna med stiliga mönster i eleganta färger och varför inte ibland med smågalen seriefigursanknytning. Men eftersom den här pensionären på hemmaplan mest lunsar omkring i mer eller mindre uttjänta sekundaplagg, inhandlade i mer eller mindre galna konsumtionssammanhang, finns det liksom ingen riktig beställning på en moderiktig uppryckning: Jag rör mig helt enkelt inte i kretsar där en mera korrekt klädsel är av nöden. Andbergets Harald & Co skulle väl sannolikt ta till schappen om de skulle se mig komma slängande med färgglada tygtrasor runt halsen. Och det handlar ju inte bara om slipsen, också skjortan måste sitta som gjuten för att slutresultatet ska bli snyggt. Hur ofta får man inte se slattriga skjortkragar och en slipsknut som hänger sorgset några centimeter under adamsäpplet. Nä, nä – ska man ha slips så ska man ha det med stil!
Bortgångne Roger Broo, fd. förvaltningsdirektör vid Åbo Akademi och ordförande för Svenska Kulturfonden, hade en fäblesse för slipsar. Och västar. På en av bilderna i festboken jag redigerade åt den jubilerande 50-åringen hade Jan-Erik Andersson – med konstnärlig finess och varm humor – kopplat ihop flera bildelement som sedan resulterade i ett smått absurt porträtt där jubilaren står mitt i en granngul rypsåker med golfklubban i ena handen, iklädd kortärmad sommarblus och med ett tiotal slipsar hängande runt halsen. I samma bok skriver etnologen och professorn Bo Lönnqvist en artikel till jubilarens ära om Slipsens semiotik: Smakens noblesse och ett aristokratiskt sinne för klädkultur behöver synbarligen inte stå i någon motsättning till ett strikt ämbetsmannaideal. Kanske vittnar jubilarens utsvävningar på slipsens och västens fält egentligen om stor generositet innanför maktens bepansrade yta, blott omgivningen lär sig tolka slipsknuten rätt – "Windsor Knot” eller "Four-in-hand-knot"? Varje morgon är frågan ny. Varken provokativ eller reaktionär, lyder vår analys.
Idag på World Cravat Day tror jag att mina avdankade kravatter en dyster natt ska få uppstå som en konstnärlig installation i Academia Cravatica i Zagreb, om inte i paradsalen så åtminstone på avdelningen för Krumma kulturarbetares korta och krokiga kravattkarriärer som ligger insprängd mellan garderoben och toaletten i källarvåningen. Välkommen dit för att beundra skriftställarens sagolikt salongsfähiga och inte minst sanslöst stiliga slipsslamsor, sedan sekelskiftet spolade!
En som förstod sig på slipselegans var Bond. James Bond – med rätt att döda. Honom, eller rättare sagt Roger Moore, kom jag in på livet när han år 2009 gjorde en snabbvisit i Helsingfors och Akademiska Bokhandeln. Folket trängdes och så gjorde ock jag med kameran. Strax före han skulle upp på den lilla scenen ställde han sig alldeles bredvid mig, så nära att jag inte fick hela honom på bild. Det var då jag upptäckte de stiliga manschettknapparna. En åldrande gentleman ut i fingerspetsarna.
Klarspråk
Idag på Midvinter Internationella kraspråks klarspråksdagen [International Plain Language Day] utlovas mulet och trist väder. Regionala vokalregn växlar med spydiga byiga konsonantvindar såvida inte det låga högtrycket över Immunitetspasset rör sig över Coronaoceanen vilket i så fall kan leda till stor leda, meningslösa ordskred och sydvästliga svordomar. Ett är dock säkert: Nu måste vi, mer än någonsin, uttrycka oss så spydigt tydligt att ingenting kan misstolkas. Med Andra Ord: Släng dina skitord i rätt avfallsbytta! Och gör som metaren: Sätt på masken! Den Det är inte alls svart svårt, i början bara lite bångstyrig besvärligt. Tre korta repeti rekommendationer på krabkråb klarspråksdagen:
1) Tnk sa har: Om du tänker så här: Jag har en massa samvetssopor som borde slängas i soppnedkastet avfallshanteringen. Ett skottår gott råd: Gör det!
2) Du har en mängd geggamojja osorterat avfall utspritt i din tiorummare som du nödcentrl nödvändigtvis inte bryr dig om att spara åt arvtagarna för eftervärlden. Vad gör du då? Svar: En enkel lösning är att med granars grannars hjälp initiera en liten skogsbrand där ditt slott – lite så där i förbifarten och under samfällt besjung beskärmande – råkar bli fälld eldens rov. Sen gäller det bara att för de feta förstekta försäkringspengarna inte köpa nytt krafs nya designföremål och svindyra märkesvaror och starta om allt från början. Men annars kan du måstas låtsas att det regnar. Vilket det också gör.
3) En tredje möjlighet är att du faktiskt har ambitionen att få något slags slagsida rätsida på din hustrus håravfallsproblem dina halvhumoristiska restprodukter och konsulterar Internet för närmare råd och praktiska anvisningar. När du då luktar suktar efter avfallshanteringsråd – ha (i)bland annat följande allmänna regel i åtanke: Skriv inte ordet smörja i sökfältet. I stället noterar du mera precist: Söndrig pinpongboll mingvas från 1443. Eller: Stelbent Trebent boll pall av Aalto. Eller: Repad ojojoj oljemålning av fann håhh [van Gogh]. Ret Rättstavning är av störande avgörande betydelse på Internet!
Men ännu viktigare än tyrkfelen tryckfelen är som sagt ett byråkratiskt klart och redi spark redigt språk. Håll som sagt lagom avstånd (minst en meter) till nästa trumset dumhet du tänker säga och en lagom personlig ton (förslagsvis nånting mellan F och G, det vill säga Fiss) och håll den ockupationszonen tonen, och baskern masken, sedan till det bittra slutet. Och apropå slutet: Sammanfatta till sist det viktigaste. Ja sama soåmexxi. Änd ingliss.
[Fotot är taget i Granada, i den stämningsfulla och i allra högsta grad levande gamla stadsdelen Albaicín].
Synpunkt
Jag har extremt lite synpunkter på det mesta men det beror kanske på en besynnerlig synskada i unga år som perforerade små hål i näthinnan. De fixades med operation och laser och efter det känner jag mig nästan som en syndabock som inte tidigare fattat hur synnerligen viktig synen är. Sedan dess håller jag mig gärna inom synhåll för det mesta men någon syntetsfiberomsluten syntetisatorspelman är jag knappast. Men ibland har jag besynnerliga drömmar – till synes osynliga men synbarligen semisyntetiska och oförsynta husesyner i hjärnans sidogränder – som tar sig uttryck i en närmast idiosynkratisk svartsyn, och detta trots denna avsynade och sedan länge tillbaka synkroniserade uppsyn! Och apropå hus och gränder – mitt hem är givetvis en synvilla, osynliggjord för att dölja syndarens näste. Men däremot är min kvinnosyn både skarpsynt och sällsynt, på gränsen till närsynt. Av hänsyn till synfältets trångsynthet och insynens vidsynthet förlitar jag mig därför på försynen som i min åsyn klarsynt belyser min grumliga livssyn. Syntesen i detta synopsis pekar på en synvinkel som sällan synliggörs: Syntaxen haltar, och hela blåggen ter sig som en veritabel skräcksyn. Bäst att bromsa – jag en synsk fartsyndare med närmast syndikalistisk mörkersyn.
Idag den 8 oktober är det Världssyndagen – World Sight Day.
Animaliskt
Nu är det ju på det här viset att djur inte enbart är gulliga och mulliga, kramgoa och njutningsfullt spinnande. Många har tvärtom blodsmak i gommen och slaktat kött på hjärnan, åtminstone en del av dygnets vakna timmar. Så här tänker troligen alla dessa konstiga kräk, från trasselslända till elefantsnok: Jag äta du, annars du äta jag (fritt översatt från latin). Alla djur talar nämligen latin, latin och inget annat. En presenterar sig som Pica pica, en annan helt glatt med orden Bufo bufo, en tredje slänger fram en vinge och kvittrar Grus grus. Men jag undrar om de är riktigt kloka i knoppen: Grus grus (på svenska: Trana) trampar ju helst omkring i blötblaskig miljö på Söderfjärden i Solf och knappast på någon av Trafikverket ratade sandiga byvägar bortom takana. Bufo bufo är ett praktexempel på djuriskt storhetsvansinne: En padda som vill associeras med en pistolviftande Buffalo Bill! Då är ju Pica pica bra mycket mer träffande som namn för Skatan: pika-snabb och pickande på allt som glänser. Nää, de är inte riktigt kloka, de där djuren. Men det är bara tornsvalan som kommer störtande om man ropar Apus apus. Hjäääälp!
Djurens språk är ett kapitel för sig , ett annat är smaken. Somliga smakar urk, andra smaskens. Också här föreligger en märkligt snedvriden kontradiktion: Ju jävligare utseende desto delikatare snålvatten. Ta nu till exempel Marulken (Lophius piscatorius). Det latinska namnet klingar som svärdet på en romersk gladiator på Jesu tid, och mycket riktigt: Hela käftamentet ser ut som en fantasifull krigsmaskin från den tid (år 0) när Pontius Pilatus (på latin Pontius Pilatus, bland kompisarna känd som Ponna) retade gallfeber på judarna och gjorde sitt livs största tabbe genom att fråga Jesus: "Och vad är Sanning?", och sedan inte lyssna på svaret... Hur korkad får man egentligen vara! Nå, det hör å andra sidan kanske inte till dagens ämne men faktum är att den strykfula, vämjeliga och vedervärdiga (väder värdiga?) marulken smakar himmelskt, trots sitt helvetiska utseende.
Det var Språket och Smaken och så har vi ännu det här med Själen: Har vandrande pinnar, sjökor och snuskhumrar en själ att stoltsera med? Att hund och katt och talande papegojor har en själ är ju själ(v)klart. Som vanligt har jag det rätta svaret även på denna kvistliga fråga, eller rättare sagt en avancerad hypotes, baserad på många års närgångna studier i det zoologiska livets intrikata uttrycksformer: Jo. Och nej. Det vill säga: Det här är egentligen inte ett teologiskt problem utan ibland bara ett lingvistiskt, eller rättare sagt ett rättstavningsdilemma: Det är tveksamt om krokodilen har en själ men att den stjäl (livet av andra) är ju uppenbart. Rätt svar är alltså: Ja. Och nej.
Av detta konsekvent motsägelsefulla och inkonsekventa resonemang kan man dra den uppmuntrande slutsatsen att djur inte är riktigt kloka vare sig i knoppen eller kroppen. Och att den här fotografen är ännu knäppare.
Fotografierna: Krypet överst låg på fönsterrutan precis framför min dator och kunde lämpligen macrofotas från insidan. Art okänd. Marulken låg på en kyldisk i en fiskbutik i Madrid. Och krokodilen vilade middag i djurparken Bioparc i Fuengirola, Spanien.
Hemmaturisten
Den här tiden, i slutet av september, skulle vi egentligen ha packat reseväskorna för en tripp till Portugal och ett internationellt seminarium inom psykiatri. Men det blidde ju av kända orsaker inget av det. (Inte av det heller, kan jag väl lite trumpet tillägga). Det är många länder vi inte har rest till i år. Faktiskt alla. Ett slags prestation det också. En anti-prestation. Så jag gör som nästan alla andra, jag turistar i hemknutarna. I Hertonäs strand. Här bor jag sedan åtta år tillbaka. På Andberget, sjutton meter ovanför havsytan. En fågel som flyger ovanför huset ser huvudstadens centrum i väster, skymtar Sverige-båtarna på Skatudden och Södra kajen, och Johanneskyrkans två spiror i bakgrunden. Längre fram till höger breder Brändö ut sig, till vänster skymtar Turholm och lite längre bort, utanför bild, ligger Degerö.
I Hertonäs strand sover tiotusen människor varje natt, lite längre norrut, bortom metrostationen, slumrar gamla Hertonäs. Från Andberget till metrostationen går jag på tio minuter, eller cyklar på fyra. Från Hertonäs är det sex metrostationer till Järnvägsstationen och det avverkas på drygt tolv minuter. Detta är koordinaterna för världens centrum, härifrån tar blåggen, och jag, daglig sats.
Men idag står jag stilla, låter kroppen vila, tanken flyga – eller närmast flaxa som en kolibri fyrtio meter ovanför berget. Du ser trapporna där till vänster? Dem brukar jag småjogga upp för, kanske inte varje dag, men nästan. Fyrtioåtta trappsteg är inte mycket men tre x fyrtioåtta är redan hundrafyrtiofyra. Och fem gånger fyrtioåtta är tvåhundrafyrtio (säger kalkylatorn). Men då dunkar hjärtat nästan farligt högljutt och tungan hänger som slipsen. Tittar du riktigt noga kan du nästan se mig – en lite blå prick strax till vänster om de översta trappstegen. När jag skriver den här texten står jag däremot vid skrivbordet ett par meter från fönstret vid den turkosa terrassen i huset mitt i bild. Där blickar jag ut på berget mellan en tall, en rönn och några prydnadsträd av obestämt ursprung och namn. Och det är här Jussi, Urban, Foxtrot, Mesterton, Frankenstein & Co lever loppan (speciellt Urban verkar ha mycket loppor – han putsar och kliar sig alltsomoftast).
Det är lite märkligt att den hängivna centrumhelsingforsaren bor nästan mitt i naturen. Men så krävdes det också drygt trettio år i Österbotten (Vasa mest) för att skaka av sig den trånga livsvästen, den som fjättrade mig vid ett litet område runt huvudstadens absoluta centrumkvarter. Hertonäs strand erbjuder både huvudstadens närhet och naturens, och här på Andberget, några meter från våra fönster och terrassen, övar jag mig i att fånga det lilla livets stora motiv (eller kanske det är det stora livets små motiv)? Allt är relativt men ett är ganska säkert: Hittar jag inte livets mening här så hittar jag det inte heller utanför landets gränser. Idag på internationella turismdagen leker jag därför turist i hemmiljö, går ut på berget och låtsas att jag står på Kilimanjaros topp, eller snubblar omkring i Amazonas djungler. Det enda som behövs är lite fantasi och en kamera. Och en tro på att varje dag är viktig, att den är en gåva, och att också jag har ett uppdrag.
Alla foton är tagna med drone-kamera av sonen Lucas, ljus- och ljudsättare som bor i Stockholm och som jobbar i huvudsak inom showbiz.
Masker
Vi bär dem alla – maskerna. Och då talar jag inte bara om dessa ansiktsskydd som världen är full av idag. Nej, det första jag gör på morgonen är att fixa masken; duschar mig, tvättar, putsar, rakar, smörjer. Och packar sedan in alltsammans i lämpliga fodral: tyg, lager på lager. Och till sist: accessoarerna – glasögon och klocka, dock ingen ring i örat, inget halsband. Men som kronan på verket ibland lite väldofter, men bara diskret. Vilket får mig att livligt förundras hur tider och seder förändras: I mitten av 60-talet var det självklart att en tonåring som hängde med i beatsvängarna på skoldanserna kunde dofta Tabac. Idag är det bara gamla gubbar som luktar Tabac, dessutom ofta alldeles för generöst påsprutat. Hur förklarar man det – att gårdagens ungdomsdoft är dagens gubbfavorit? Jag förstår ingenting.
Tiderna förändras men vissa masker följer liksom bara med, vissa beteenden och tankemönster kan jag inte tvätta bort. Som något slags själsliga tatueringar hänger de kvar, år ut och år in. Det är kanske inte så farligt, kanske det är helt naturligt och vanligt. Men det finns ju också människor som förvandlas till något som rimligtvis inte mera kan existera eftersom tiden de lever i har passerat för länge sen. När masken tagit kontrollen över hela personligheten. En av de allra märkligaste människor i det hänseendet hette Herr L och levde sitt liv på en avdelning för kroniska mentalvårdspatienter på Ekåsens sjukhus. Av någon anledning blev vi nästan bästa vänner. Det intressanta med Herr L var hans mentala habitus: Det hörde nämligen hemma i sent 1700-tal och vid behov (på patientfester till exempel) klädde han sig i något som påminde om en gustaviansk slängkappa och diverse andra fladdrande tygstycken, och så utstyrd framskred han på festgolvet med självklar elegans nådigt nedblickande på oss stackars dödliga. Jag var helt fascinerad. Jag kände ju dock något till Bellmans tidevarv och tycktes mig i Herr L:s sällskap förflyttad till ett annat århundrade, ett annat land, en annan kultur.
På sitt patientrum var han dock inte den samma uppblåsta aristokraten men upprätthöll, med darr på ribban, något slags tidsenlig 1700-tals överdriven servilitet. Och i sin grandiosa generositet överräckte han åt mig vid ett par olika tillfällen gåvor som han själv tillverkat. Och det var inte vilka presenter som helst. Bäst kan de människoliknande dockfigurerna han knåpat ihop i arbetsterapin, och som han så stolt överbringade, beskrivas som vadderade lik. Men det är förstås min egen simpla amatörmässiga produktbeskrivning. Enligt honom själv representerade de troligen kunglig konsthantverksproduktion på högsta internationella nivå. Jag bugade, tackade och framstammade min underdånigaste uppskattning för den oförtjänta ynnest som jag, den uslaste av alla usla medborgare i riket, på detta sätt blivit måltavla för. En kort tid förvarade jag de skräckinjagande figurerna i en garderob innan jag slutligen förpassade dem dit de hörde hemma – i graven.
Jag tänker ibland på Herr L och undrar vem han egentligen var, bakom 1700-tals maskerna, bortom det graciösa kroppsspråket, armviftandet och nådiga bugningarna. Rimligtvis mådde han bäst när han befann sig i sin självkonstruerade tidskapsel, kanske på lite liknande sätt som Kerttu Horilas Törnrosa här på bilden under. I 99 år och 364 dagar sov Törnrosa i slottet bakom en ogenomtränglig törnhäck, men den sista dagen – som kanske var en måndag – kom prinsen och då började törnen blomma som aldrig förr, drömmen sprack och allt var igen som det från början var tänkt att vara.
Vad lär jag mig av allt detta? Jo, att människan bär på en massa masker, och att det bara är på så vis vi lär oss att så småningom avstå från dem. I evigheten ska vi alla vara avklädda allt som dolt vårt innersta och äkta jag, som en gång Adam och Eva i Paradiset.
Fotografierna är tagna i Sinkka – Konstmuseet i Kervo (Kerava). Konstnären som skapat figurerna ovan heter Kerttu Horila. Utställningen Women, Masks and Wilderness är öppen 5.9.2020 – 10.1.2021.
Livstecken
I begynnelsen var Ordet. Men sen kom Tecknet – grottmålningar, hieroglyfer, röksignaler, kartor, morsealfabet, fyrblink, flaggor, pictogram, tatueringar och graffiti. Varningstecken, affärstecken, serietecken, musiktecken, stjärntecken, järtecken, skrivtecken. Och nollor och ettor som bildar digitala koder – tecken alltsammans. Tecken med betydelse, tecken som skriftens skugga.
Så går jag omkring i staden omsluten av dessa tysta röster som ständigt slinker in genom ögonvrån. De talar ett språk som näthinnan spontant och mödolöst fångar, gräver sig sedan ner i hjärnans bildbank där de gottar sig tillsammans med bokstäver och ord för att slutligen, ibland, uppstå i mer eller mindre meningsfulla sammanhang. Men oftare lägger de sig som tunna hinnor under det känsliga epidermis och låter sig genomlysas av minnets strålkastare när tanken det så kräver. Som tapeter lager på lager ligger de visuella intrycken där strax under huden färdiga att upplysa mina dunkla föreställningars förvirrade formuleringar. Meningarna får sin fantasifulla färgläggning av tecken som en gång bara bestod av molekyler i en sprayflaska. Det, om något, är ett tecken på att tecken lever ett i allra högsta grad skapande liv mellan tystnad och dialog.
Cirklar, trekanter, vågor, linjer och punkter – enkla tecken som når ut till universum, beskriver ofattbara tidsavstånd, antyder känslor större än livet. För att inte tala om alla symboler som speglar något ögat inte kan se men som själen saligt sluter i sitt sagolika sinnessammelsurium – verkligheter, de synliga och de osynliga, fångade i en enkel bild. Och så ytterligare, före rösten och talet, har jag kroppens uttryck; miner, åtbörder, rörelser och gester. Dialogen tar alltså sats inte bara i tecken och förenklade bilder men framförallt i kroppens eget hudnära språkverktyg. Så sammanbinds alltsammans i bästa fall till budskap och signaler, till förutsättningar för kontakt och kommunikation, inte bara här och nu men i all evighet. Mångfalden och variationsrikedomen är enorm men egentligen finns det bara en typ av tecken jag söker: Livstecken.
Fotografierna är tagna i stadsdelen Östra Böle i Helsingfors. Här kan man beundra och begrunda graffiti i smått och stort format på ett ganska begränsat område. Rekommenderas å det varmaste.
Orden
Det finns böcker och så finns det Böcker. En bok med stort B för mig är En berättelse om kärlek och mörker av Amos Oz. Och jag är självfallet inte den enda som tycker så. På pocketupplagans pärm finns ett litet citat, klippt ur Östgöta Correspondeten: "Om du bara ska läsa en bok... läs En berättelse om kärlek och mörker". Och jag håller med, även om uppdraget inte är avfärdat så där i all hast – boken är nämligen över femhundra sidor lång och beskriver både en turbulent tidsera i Israels historia och, inte minst, författarens egen uppväxt med en känslomässigt hämmad far och en mor som åtminstone delvis lever i en svårgripbar värld. Nationens väl och ve fungerar visserligen inte bara som en dramatisk scenografi men i huvudsak ligger strålkastarljuset på familjens, och släktens, vardag. Det stora och det lilla livet smälter samman i en ordväv som Amos Oz med stor empati och lågmäld självironi binder ihop, sida efter sida. Tider och platser är helt konkreta och specifika men ändå, eller kanske just därför, vållar det mig inga större problem att leva med i händelsernas mitt trots att människorna och miljöerna är helt okända från förut.
Ordens magiska förmåga att skapa alternativa verkligheter, som jag med igenkännande vällust kan sjunka ner i, är själva läsandets essens. Två verkligheter speglar sig mot varandra och färglägger dem båda: Bokens ord och meningar och min inre värld reflekteras som i ett hologram där perspektiv och yta ständigt växlar. Som en skuggfigur deltar jag i bokens drama, blickar ut över samma landskap och snuddar vid samma känslostormar som bokens huvudpersoner. Jag är både här i min stol, eller säng, och där långt borta, i ett annat land, i en annan tid. Och jag är tillfreds fast jag samtidigt kan ana aktörens skam på min hud eller känna tidsandans vibrationer i magbottnen. Och kanske det är just här läsandet når sin höjdpunkt: Det finns en upplevelsevärld som alla människor delar men som vi sällan, nästan aldrig, vågar eller har förmåga att ordsätta och regissera för varandra. Ord som kryper in under huden bekräftar och helar min såriga själ när jag förstår att vi alla, i grund och botten, är väldigt lika.
Läs en bok-dagen är en nyttig påminnelse till oss alla och kunde lika gärna kallas Det här är nästan ditt liv-dagen.