ARBETSSVAG

Nu är det så här att jag funderar på en sak. Ja, jag menar ... mången kanske tror att jag ligger här på trottoaren, en meter från trafikbruset, och på något sätt vill tillskansa mig fotgängarnas och bilisternas uppmärksamhet – och det vill jag också – och att jag kanske protesterar mot någon specifik samhällelig orättvisa, lemurernas utsatta situation på Madagaskar, de förfärliga skogsbränderna i Kalifornien, Australien och Sibirien eller ... ja, vad vet jag ... det finns ju faktiskt hur många orsaker som helst för att man vill lägga sig ner på marken och bara vara i vägen. Som ett farthinder för jäktade fotgängare. Eller som en kaffefläck på stadsförvaltningens nya turistkarta. Men det är inte därför jag ligger här. Nej, verkligen inte.

För en stund sen var det en äldre dam, kanske 77-78 år sisådär, som med stor möda och ännu större besvär böjde sig ner över mig och med bekymrad min och tårblänk i ögonen undrade om jag hade fallit? Eller om jag var hungrig, kanske ledsen? Nej jag har inte "fallit", jag är inte speciellt hungrig men visst är jag ledsen. Fast det kanske inte ser så ut i första hand. Den här till synes lite nonchalanta liggställning är egentligen ett koreografiskt element, ett slags självironisk pose vars uppgift och funktion dels är att väcka åskådarens uppmärksamhet för min lilla teaterscen men framförallt är det min inställning till det fenomen som är själva incitamentet till denna performance. För en performance är det, en föreställning mitt i livet, här mitt i vardagen och som jag döpt till Arbetssvag.

Vad jag alltså vill uttrycka med denna tysta enmansshow är att arbetet och speciellt ordet arbetskraft måste kompletteras, inte bara med ett annat ord men framförallt med ett annat innehåll, inte minst mentalt. Ja, alltså, jag menar att det finns en speciell styrka i att vara svag, att tvivla, att vara hudlös, sårbar, att lida, att bära sitt kors. Alltför länge har vi hyllat styrka i olika former, ja så till den grad att somliga förskansat sig bakom en stel mask och gjort sig onåbara inte bara för andra men framförallt för sig själv. I sina egna ögon är de starka, upphöjda och till och med suveräna men i själva verket är de ihåliga, tomma, borttappade. Den konstnärliga arbetskraften vet sannerligen vad det handlar om, den använder ju svagheten som styrka nästan hela tiden. Och det är också mitt budskap här på trottoarkanten: bara en stark människa vågar vara svag. Mänsklig svaghet är kulturens styrka.

Foto: Ögonblicksbild från centrala delen av staden Alicante i Spanien. Det "jag" som talar i texten är alltså inte jag rent konkret, men kanske en själsbroder. Så till vida ljuger bilden att mestadels rörde sig mycket människor just här vid skyddsvägen och de förbipasserades blickar var både många och varierande. Orsaken till "protesten" är fortfarande oklar. Men min tolkning är alltså denna.