Har-moni

Jo, alltså detta med fantasi och verklighet, djur och natur, vinter och sommar, och allt fokuserat på Andbergets naturpark framför min dagliga blick: Det är precis nu det sker. Omvandlingen. Transformationen. Undret. Från att sedan senhösten existerat som ett till synes mastodont dött klippblock, föga lockande, föga fantasieggande, sker på några få dagar och veckor i maj en kostymändring som till och med får den mest kräsna åskådaren att dra efter andan. Stela stammar och kal(l)a stenblock draperas snabbt och bestämt i ljusgröna kreationer, vassa kanter lindas in av gräs och strå och allt det gråtrista och torra och nästan motbjudande uppstår i ett färghav som målas i pastell. Dagsljuset kastar skira speglar över coronatrötta kroppar, och instängda själar vädrar morgonluft när scenografin nästan plötsligt byts ut. En ny pjäs på gång? Kanske ett lustspel? Nej, det är en bitterljuv kärlekshistoria som på publikens begäran går i repris.

Det är föreställning varje kväll. Publiken, det vill säga jag, sitter på plats redan i god tid före ridån går upp. Av orsaker som väl ändå är ganska uppenbara har jag inget behov att kasta några getögon i programbladet. Min vilda fantasi – ett maskformigt bihang till myrstackslivet i hippocampus – har redan en längre tid sneglat med snigelfart på de larviga scenbilderna under pannloben, i stark förtröstan att rollprestationerna än en gång ska motsvara and-bergets själstyngda rykte. En svala inomhus gör att ingen somnar men en svala utomhus väcker till och med vintermumien i mig. Men nu handlar det å andra sidan inte om svalor, än mindre om steglitsar, sparvar, talgoxar, kråkor, skator, stenskvättor eller hackspettar även om de alla är nämnda vid namn i det programblad jag fortfarande inte behöver läsa för att veta vad som där uti står. För även om jag en lång tid varit inlindad  i tvivlets och hopplöshetens sega bindlar uppstår jag som på beställning när det vankas bröd och skådespel.

Precis klockan 21.07 kommer han in på scenen från vänster. Efter några välavvägda och noga inövade koreografiska extravaganser – som bland annat innefattar både ett förnöjsamt intag av salladsbordets håvor och en demonstration av bakkroppens vältränade extremiteter (för övrigt inte helt olikt balettdansörens piruetter på Svansjöns heta vågor) lägger han sig ner på de vårvarma tiljorna väl medveten om blickars intensitet och sin egen självkonstruerade huvudrollsstatus. Ljusmästaren riktar spontant och självklart ett glödande strålkastarljus mot solisten som inte är sen att, med en väl inövad improvisation, svänga och vända på de periskopliknande öronen för att liksom bara i förbifarten skryta hur vältränade musklerna på den i övrigt tämligen rensopade hjässan egentligen är, OCH samtidigt signalera åt publiken att den minsann är upptäckt och avslöjad.

Efter en fyrtiofem minuters harmonisk gräsrotsmonolog går solen sedan sakta ner bakom hustaken där längre bort och föreställningen är slut. Och mången undrar förstås vad som var så bitterljuvt i detta kritikerrosade skådespel? Nå, det bitterljuva är förstås att föreställningarna redan på förhand är begränsade och slutsålda, och att det är något alldeles speciellt med dessa solglödande, löftesrika försommarsenkvällar som likt fragila fjärilsvingar plötsligt dyker upp och lika snabbt försvinner. Det som blir kvar i minnet bär en doft av evighet.