Kopiöst

Det här med att fotografera andras konstverk är ju egentligen lite fusk. Ja, fusk så tillvida att det visserligen kan handla om fotografens konstnärliga visioner men inte om fotografens konstnärliga talang. Eller rättare sagt: Det avbildade konstverket är förvandlat till en fotografisk bild. När jag nu alltså placerar detta foto av ett konstverk som Veckans foto är det inte jag som ska applåderas, utan upphovskvinnan, det vill säga i det här fallet helsingforskonstnären Heini Turunen. Några av hennes färgstarka och läckra målningar finns denna försommar upphängda i Gumbostrand Konst & Form där den aktuella utställningen (22.4.–6.6) i huvudsak fokuserar på Tero Annanolli, Jonna Johansson och Ritva-Liisa Ruokokoski – en utställning som jag rekommenderar å det vårvarmaste!

Kopia, imitation, förfalskning, efterapning, replika, härmning, avskrift, epigoneri – plagiat har många synonymer och benämningar. Att medvetet förfalska är självfallet belagt med skam och skuld och dryga böter men hur är det med det ofrivilliga, omedvetna efterapandet? Är det inte just det jag gör – avbildar det andra redan avbildat miljoner gånger, till exempel solnedgångar? Nå, jag kanske inte kallar mina foton för konst och det är väl där skon klämmer; det är först när jag stirrar mig blind på Sarah Moons fiktiva rum och suddiga skuggor som en och annan expert kan komma viftande med sina pekpinnar och påstå att jag kanske, eventuellt, är ute i ogjort väder.

Ingen risk, säger jag då, jag har aldrig någonsin varit ute i väder som varit ogjort, mina vädererfarenheter baserar sig helt och fullt på konkreta stormar och spöregn. Ogjort väder ...? Det närmaste jag kan associera till ogjort väder är när nyhetsuppläsaren till sist, med munter stämma, deklamerar " ... och nu är vi framme vid vädret!" Jag har länge funderat var vädret egentligen börjar, eller slutar. Jag kan omöjligt upptäcka något väder i den sterila nyhetsstudion och jag är ganska säker på att väder är ett utomhusfenomen. Att då, instängd i en tv-studio, påstå att man är framme vid vädret är inte bara en grov överdrift, det är ren och skär lögn.

Med detta vill jag bara ha sagt att det ibland är svårt att dra gränser, att veta vad som är där och vad som är här, vad som är ditt och vad som är mitt. Det är väl bland annat därför jag så frenetiskt fotograferar – för att spegla mina egna inre suddiga bilder mot andras tydligare visioner och på det sättet lite tröstande smeka den suktande och skeppsbrutna själen, den originala. Den äkta gudskopian.