TRYMÅ

Som sjutumsspikar bultas ordet CORONA in i våra stackars kroppar varje dag – morgon, middag, kväll. Och natt: Jag drömmer om corona, mina tankar svämmar över av corona, hela mitt själsskal antar allt mera formen av ett ilsket virus. Snart gör jag väl som Kafka och formulerar världslitteraturens nästbästa inledningsmening i min nästa debutroman: "När Georg Samsa vaknade en morgon ur sina oroliga drömmar, fann han sig liggande i sängen förvandlad till ett jättelikt coronavirus."

Medge att den bilden inte är det minsta mungipstöjande, inte ens fantasieggande. Den spegelbilden är bara bedrövlig, olustig, motbjudande. Insekt? – Nåja möjligen ... Men virus? Nej! Där går gränsen: Ett kryp kan jag kanske acceptera, men inte en basilusk.

Som sagt: Så här lågt har jag redan sjunkit i tanken, bara golvspringorna skiljer mig från det slutliga mörkret. Det är då, eller egentligen precis just nu, som ordet kommer till min räddning: Trymå. Jag ser en trymå! I motsats till en hägring är en trymå alldeles verklig och konkret. Från början handlade det om den mur som skiljer två fönster i ett rum, senare har det blivit namnet på en stor väggspegel som från golvet uppåt fyller mellanrummet. Förvandlingen från mer eller mindre död vägg till reflekterande yta känns speciellt uppmuntrande just nu när jag kryper här mellan dammtottor och brödsmulor: Rummet vidgar sig, blicken höjs, fantasin får fart. Och det bara tack vare ett ord!

Ord är som små trymåer, som spegelprismor – jag ser inte bara ordet men också allt vad det reflekterar, mångdubblar, fördjupar. Goda ord vidgar perspektivet, onda ord tränger bort, fördunklar, splittrar. Som resliga trymåer bollar vi människor ord med varandra, speglar varandras förhoppningar, besvikelser, tillkortakommanden, förtroenden och lustar. Jag formas i din spegelbild, du blir tydligare i mitt återsken. Ett ord fel och spegeln får en spricka, ett ord rätt och ramen glänser stor och stark.

Häromdan noterade Social- och hälsovårdsministeriets chef Pasi Pohjola, apropå coronaläget i Finland, att smittoriskfria kramar och fysisk kontakt troligen blir möjliga senare på hösten, kanske först närmare julen, när större delen av befolkningen är vaccinerad. Och det känns ju helt orimligt. Var ska jag hitta alla tänkbara goda, mjuka och livgivande ord som hoppeligen även min själ magasinerar, och framförallt – hur ska jag klara av att leverera dem regelbundet och medvetet till andra i en dylik dimmig tillvaro? Ordet corona har som alla andra stigmatiserande ord en tendens att korsfästa psyket och fördunkla sikten och därför blir valet av vokabulär ännu viktigare än vanligt. Och trots det konstlade bildspråket säger jag till mig själv: Släng coronahammaren och putsa istället trymåspegeln – det höga ljus som ligger lite dolt där någonstans även under min känsliga hud. Senast när det yttre ljuset fallerar riktas uppmärksamheten på det inre, det outsinliga.

VINJETTFOTOT: Vad har brudparet som poserar för en (annan) fotograf i stadsdelen NDSM Wharf, Amsterdam, med denna tillkrånglade historia att göra? Inte mycket men kanske lite i alla fall: Ett brudpar är, får man hoppas, fokuserat både på fysisk och psykisk närhet, och på framtiden – allt detta livsviktiga mentala speglande som många saknar just nu. Och apropå gårdag och morgondag och miljön runt brudparet: Marko T Wramén skriver i boken Mitt Amsterdam: "En gång i tiden låg här ett av världens största skeppsvarv, Nederlandske Droogdok en Scheepsbouw Maatschappij. Sedan starten 1922 byggdes här skepp av många typer, till och med supertankers. Men som för så många andra varv i Nordeuropa gick det åt pipan och hela rasket konkade 1984. Idag har området återigen börjat blomma med krogar, kaféer, konstnärskolonier, studentbostäder och kontor för bland annat MTV, Red Bull, Greenpeace, Pernod Ricard och Hema (Hollands motsvarighet till [svenska] Åhléns)." Framtiden finns forever men i min tankevärld är den just nu skymd av ett stort virus. Må det inte äta in sig också i min fantasi för då går det definitivt åt pipsvängen!