LAGOM ÄR BÄST?

Det var visst komikern Claes Eriksson som konstaterade att det bara är i Sverige som lagom är bäst. Överallt annanstans är bäst bäst. Härom kan man visserligen twista och dansa rumba hur mycket som helst men när det gäller sommar och solsken gör man definitivt bäst i att skydda sin arma hud, och flinten i synnerhet, från mer eller mindre lagom bestrålning. På Helsingfors-dagen senaste torsdag slarvade jag med huvudbonaden och efter sex timmars knoppexponering på spaning efter kultur och andra konstigheter påminde det hudomslutna hjärnpaketet som en spisplatta som lämnats påtänd. Bäst skulle det förstås ha varit om jag inte varit så där lagom korkad.

Vi var två stadins kunder ("konder") som inledde vår kulturella helsingforsdagsexposé i Villa Hagasund där sopranen Emma Hartikainen och pianisten Tanja Niiranen höll en improviserad liedkonsert. Publiken fick föreslå rubrik och innehåll – stadsdel, årstid, väderlek, huvudperson och så vidare. Till en av sångerna föreslog jag Natt. Och en medlyssnare i publiken föreslog Brunnsparken. Natt i Brunnsparken, alltså. Som lied. Tanjas känsliga fingrar rullade, ackordbefriade, på tangenterna, petade försiktigt med naglarna på flygelns strängar, bultade med knytnäven längst ner i basen. Emma improviserade ord och meningar, flämtade som en hund och stänkte frikostigt färg på sin tontavla – allt med den klassiskt utbildade röstkonstnärens volymstarka apparation. Ljud och röst och ton slöt sig, bäst som det var, som en hudkappa runt våra lagom känsliga kroppar.

Inte långt från Hagasundsvillan ligger Meteorologiska institutets väderstation i Kajsaniemi (och vägg i vägg med Kajsaniemi botaniska trädgård som var vårt egentliga nästa mål och där vinjettbilden överst knäpptes). Sedan 1844 har väderstationens apparatur bestämt vilket väder som råder just nu (utifall man inte själv har kunnat dra vissa slutsatser). De ingärdade manickerna imponerar bara lagom mycket vid den första anblicken men (sol)skenet bedrar. Kopplade till avancerade datasystem kan de in i minsta detalj och siffra beskriva lufttemperaturer, nederbördsmängder, vindriktningar och troligen mycket annat också som ibland bara är lagom roligt att känna till. Men trots all fenomenal teknik och vetenskaplig kompetens verkar det dock allt oftare regna när det enligt prognosen bara skall vara småmulet, snöslaska när det i stället borde vara lockande skidföre. I vår ungdom på 50-talet (nittonhundra 50 obs!) var somrarna varma, ibland blixtrade det visserligen riktigt friskt och åskan dundrade, men så var det sommar igen. Inga lagom-somrar utan bara bästa somrar.

Nere vid Kajsaniemiviken flöt fyra färgstarka flytetyg på försommarens fluidfyllda fasad (fy fasen, den frasen var förvisso fasligt förvriden). Och min nu (då) smått värmebubblande hjärna tänkte att vattenytan säkert är förhållandevis varm och vänlig men att där längre nere breder kyla och mörker ut sig. Som människosjälen, den hudomspunna. Och trots överhettade neurotransmittorer i ena ändan och skoheta fötter i den andra (eller kanske just därför) slog det mig som blixten i det strålande solskenet att det långt ner i själen (och högt upp i rymden med för den delen) knappast existerar något lagom. Och att lagom knappast bara existerar i Sverige. Jag är ju själv fylld av lagom roliga tankar och texter, lagom bra fotografier, och en lagom vardagligt vacker visa som utmanar Vegatoppen. Ja, jag lagrar mycket lagom i min lagom åldrande runda knopp och kropp.

Men ÄR lagom bäst?