Konstens gränsmarker

Årstiderna flyter obemärkt in i varandra och suddar allt mera ut traditionella gränsområden. I stället för fyra tydliga årstider har vi en räcka väderfenomen som lappar över varandra, ibland tydligt och distinkt men allt oftare sker också överraskande övertramp och närmast illegala gränsöverskridningar: vintrar smälter bort, vårar svämmar över, somrar brinner upp. Men i bästa fall är höstens himlar fortfarande höga, rönnbären röda och solrosorna gula och stolta. I bästa fall.

Någonting helt nytt och gränsöverskridande i konstens värld upplevde jag i Salmela konstcentrum i somras. Bland många andra utställare skilde sig Johannes Ylipääs delvis digitala konst från det mesta jag sett. Den artificiella intelligensens algoritmer rör här om i konstens traditionella rågångar lite på samma sätt som det oberäkneliga vädret rör om i kalendern. Men i stället för katastrofala översvämningar uppstår på den unga konstnärens (han har en musikalisk examen från SibeliusAkademin i grunden) datorskärmar bilder och motiv som saknar ord i språket. Hur förklara digitala teckningar som snuddar vid oljemålningar man kanske någon gång sett men samtidigt svämmar över av bildelement, färger och former som är distinkta och övertydliga men ogripbara med språkets hjälp. Vad föreställer tavlan, egentligen? Är det en tavla överhuvudtaget? Kanske är det ett visuellt väderfenomen av ett slag vi ännu inte kunnat identifiera, ett uttryck för en verklighet i vardande?

Hybridkonst och kulturella gränsöverskridningar är morgondagens vardag. Men hänger min hjärna med, är min kropp anpassad för vistelser i den nya geografin? Har jag ett giltigt visum som tillåter mig överskrida vissa gränser? Är jag en invandrare eller en utvandrare? Var hör jag riktigt hemma – i gränsmarkerna eller långt bortom taggtrådsstängsel och milslånga murar? Rör jag mig utomhus eller förskansar jag mig hellre i tystnaden bakom lykta dörrar? Finns det väder inomhus? Är naturen egentligen ett gigantiskt konstverk? Är jag inte riktigt klok?