SMÅKRYP

Jag kanske inte ÄLSKAR småkryp. Men jag fascineras av dem, fängslas, förtrollas, trollbinds helt enkelt av dessa mystiska varelser som flimrar framför linsen, inneslutna i sin egen magiska värld. Vad tänker de på, vad skulle de säga om de kunde tala, eller om jag hörde och förstod vad de kommunicerar? Hasse "Lindeman" Alfredson, komikern, hade ju studerat småkrypens tal och kommit till att det vanligaste ordet som sades var VA`? De talar så lågt att de knappt ens hör vad de själva säger. Så det är inte så konstigt om vi människor bara känner en susning av en slända och inte uppfattar alla dessa uppgivna suckar som sannolikt också florerar i buskagen.

Efter NATO-mötet i Vilnius, finansministerns avslöjande moralkodex, Bidens besök i Helsingfors, en förrymd boaorm på Högholmen och två veckors bollande i Wimbledon, är det förståeligt men knappast försvarbart att uppmärksamheten på livets grundnivå den senaste tiden fallerat. I själva verket kommer jag på mig att min fokusering på omgivningen nästan konstant, även nu i högsommaren, är på de senaste nyhetssändningarna, mer eller mindre absurda "shorts" på Youtube och på väderkartornas dramatiska prognoser om lågtryck och högtryck som i sin tur ofelbart orsakar axeltryck, trötthet och en känsla av allmän olustig livslust. Jag har skrivit det förut och jag skriver det på nytt: Jag motar min meningslöshetskänsla med meningar. Att skriva och formulera meningar lindrar olustkänslor och uppenbarar i bästa fall orsakssammanhangen. Ibland krävs det lite pianoklink för att få kropp och själ i jämvikt, och inte sällan räcker det att knäppa med kameran för att lust och glimt ska återvända.

Det här med småkrypen påminner mig om att det mesta och kanske viktigaste i livet måste spanas bortom det uppenbara, utanför de aktuella synfältet, bakom bladen, under huden. Fasad och pärm och utseende i all ära men verkligheten måste sökas i det fördolda, det bara anade, i det osynliga. Med kreativitetshatten påskruvad betraktar jag krypen, de kolorerade, de skalomslutna, de genomskinliga. Trollsländor kan utan större ansträngning jämföras med Hornet och Fighting Falcon-plan, javisst. Och harakranken, som har en slank kropp och långa ben, har en tendens att vackla i oförutsägbara mönster när den tar till flykten, ett inte helt obekant beteende bland en och annan politiker och minister i dessa dagar. Huruvida strimlushonan (nedersta bilden), som briljerar med sju äggstockar, också kan sägas ha en (o)mänsklig motsvarighet må däremot vara osagt. Men pointen är att det stora synliga livet och den dolda microtillvaron intimt hör samman och inte sådär utan vidare kan skiljas från varandra. "I det lilla bor det stora", som min vän G brukar uttrycka det. Beträffande somliga maktmänniskor passar den motsatta tankegången som hand i handske: I den "stora" bor ett litet kryp – självupptagen, nyckfull, lysten.