APFASONER

Idag firar alltså mänskligheten Charles Darwins födelsedag, hans 214:e. Mannen som med sina teorier om det naturliga urvalet förändrade inte bara hela vår världsbild och lade grunden till den moderna utvecklingsläran, han inspirerar också mig idag att räta upp min krumma apgestalt och rakryggat framåtsträvande våga möta morgondagens utmaningar. Det är inget litet uppdrag i synnerhet som reptilhjärnan i mig slår på rödljusen så fort någon, ofta en maktperson, bestämmer var gränserna ska dras. Om det är nånting som Darwin tydligen inte räknade med var att utvecklingen också kan gå bakåt, alldeles förskräckligt mycket bakåt. Utveckling eller avveckling, hitåt eller ditåt, alltså?

Ta nu till  exempel det aktuella ord evolution. I biologin handlar det visserligen om förändring men det latinska evo'lvo betyder ordagrant rulla ut, ungefär så där som det före detta svenska bilmärket idag gör från den kinesiska fabriken. Stor förvirring uppstår då på gatan: rullar där en svensk bil eller kinesisk bil? Hemska saker, ingen vet! Att det skett en förändring är uppenbart, men betyder det samtidigt att det skett en utveckling? Var det inte det som evolution syftade på – utveckling? Ja, hela vetenskapsvärlden talar ju om utvecklingslära, att nånting blir större och bättre och vackrare för varje generation som växer upp, att saker och ting förfinas i kanterna, att egenskaper och människor uppgraderas till perfektionism. Men processerna kring den där rullande volvon antyder också helt klart att utvecklingen inte bara blivit mera krånglig och invecklad men framförallt att den kanske finns där och inte här, där den också borde finnas. Jag tror att Darwin anade just detta och därför presenterade sin evolutionsteori mycket medveten om att saker och ting faktiskt kan rulla i alla möjliga riktningar. Och det var ju i så fall ganska klokt tänkt – vad som än händer har Darwin alltså rätt.

Men sen är det ju eventuellt en lite annan sak att utveckling inte nödvändigtvis behöver betyda större, snabbare och stiligare men också kan innebära att mindre är mera. Man behöver bara kasta en slö blick på sin slappa kropp för att inse faktum. På nätet noterar jag nämligen en artikel som handlar just om detta och jag sammanfattar för egen del: Hår på bröstkorgen? Helt värdelöst. Bihålor? Det finns ingen vettig förklaring varför vi har bihålor (annat än att sinuiten där har ett utmärkt slagfält för sina slemmiga bataljer). Öronmuskler? Jag är väl ingen kanin eller elefant heller ... Visdomständer? De behövde stenåldersmänniskan när han tuggade blad och rötter. Men jag som är lite dum i huvudet och inte ens kan bita ifrån mig klarar mig med ett betydligt fridsammare garnityr. Blindtarm? Nästan helt onödig. Räcker det inte med att jag redan har glasögon och gråstarr! Gåshud? Möjligen ett uppmuntrande tecken på viss upphetsning men knappast någon livsavgörande kroppslig förmåga. Och tår, vad gör jag med så många tår? De är ju ändå effektivt instängda i skorna när jag drar ut på jakt i asfaltdjungeln. Tårdränkt och bedrövad konstaterar jag att listan över överflödiga kroppsdelar och funktioner säkert kan göras längre än så här. Till sist dock en kommentar om det som går under namnet Darwins knöl; ett litet hudveck som man kan se till exempel på apors öron högst uppe, och som en liten utbuktning på öronmusslans bakre rand hos människan. Men också den knölen är på utdöende; bara ca tio procent av mänskligheten kan stoltsera med denna utmärkta öronmärkta likhet med apsläktet.

Utvecklingen rullar alltså vidare sakta i backarna, ibland nästan behärskat bakåt, inte sällan farligt nära dikesrenen i utförsstupen. Men senast då vill jag veta hur, och varför, de där kinesiska apa-apa-apparaterna – jag menar evolvon, väderleksballonger och otaliga andra tekniska manickar Made in China – egentligen fungerar. För de mänskligheten framåt eller bakåt, uppåt eller neråt eller bara lite oförargligt hitåt och ditåt? Apfasoner och darwindrömmar, nanoteknik och artificiell intelligens, vad ska jag välja? Fysikern Richard Feynman, en av 1900-talets briljantaste hjärnor, noterade efter en koll på atomer i sveptunnelmikroskopet att   ... there is plenty of room at the bottom. Nå, inte lär det saknas utrymme där uppe heller. Frågan är vad jag ska TRO på.

Fotona är knäppta på Gibraltar för en dryg månad sedan. Nitton graders värme första dagarna i januari uppskattades både av mig och de halvtama svanslösa berberaporna där högst uppe på klippan ovanför sundet. Nedersta bilden är tagen av Vive.