När färger flagnar och ä-prickar faller

1950- och 60-talens okrönte kåsör i Sverige var Olle Carle, alias Cello. Lagom till julförsäljningen låg de på bokdiskarna; Flottare utan Färg, Så, skörda och så vidare, Idel, ädel adel, På sitt sätt sött, och, vilket dagens aktuella blåggare finner speciellt uppmuntrande: Cellos lilla lila. Men just den här lättsamma blåggtexten – inklämd mellan tunga svartvita motiv – ska ta avstamp i Lika vänligt som vanligt som publicerades 1953. Den svenska folkhemsidén tog ny sats efter världskriget: Volvo Amazon skulle förkorta avstånden mellan idyllerna, Sveriges första motorväg (mellan Malmö och Lund) invigdes, nya varuhus såg dagens ljus och ett välstånd utan like växte fram med expressfart. Konst och kultur blommade och radion serverade både Bergman-dramatik och allt mer rytmiska tongångar. I den här glatt konverserande Kalles Kaviar-tillvaron steg Kåsören fram, en smått handfallen pappa-gestalt, en antihjälte, som vred och vände på ord och meningar så att läsarna skrattade sig kissnödiga. Knappt ett moln syntes på den gul-blåa himlen, ja, i själva verket låg Paradiset alldeles bakom nästa krök.

Sjuttio år senare är det vänliga inte lika vanligt. I själva verket är det vänliga ganska ovanligt, även här i hemknutarna. Och skrattet har fastnat i halsen. Att läsa Cello idag, med en helt annan scenografi i bakgrunden, är en kluven upplevelse. Avklädd sin tidstypiska kappa står kåsören där halvnaken och småfrusen, mera ömkansvärd än skrattframkallande. Det vänliga ordvändandet som då var vanligt passar liksom inte dagens teckenräknande och kallhamrade datordräkt. Och kontexten är som sagt en helt annan. Ja, det handlar förstås inte bara om en yttre miljö som förändrats utan om ett helt inre landskap som genomgått en märklig mental metamorfos. Girighet, ondska och maktbegär har spritt sig som envisa coronavirus och smittat ner även de som vanligen är vänliga och helt vanliga. Människans skugga har blivit synlig.

Och ändå vill jag påstå att de smågalna ordkrockarna och meningspunkteringarna behövs också idag på våra vardagsvägar. Det finns trots allt en gräns för vad kropp och själ klarar av att hantera vad gäller hotbilder, maktanspråk och vapenskrammel. Så när vi idag firar både Fars dag och Världsvänlighetsdagen (World Kindness Day) noterar jag – som själv är både far, farfar och en lite småsur farbror – lika vänligt som vanligt från min far-tfyllda och far-sartade blågghorisont: Den som spelar Cello som fan borde hellre bli folietillverkare.

Foton: Plock ur utställningen We have a dream som just nu visas på Österbottens museum i Vasa.