Kan en enarmad två sina händer efter tre års blåggande?

Ja, vad gör man inte för att klämma ut det sista ur tanketuben! Ordmord och strupgrepp på meningslösa meningar är bara ett par exempel på de tekniker blåggaren använder, inte i undantagsfall och i lönndom utan tvärtom medvetet med (o)vett och vilja. Det är liksom hela poängen med det ibland poänglösa. Om man aldrig rör sig utanför bekvämlighetszonen, aldrig riskerar att tappa bort sig, alltid använder karta och kompass – ja då blir livet ganska förutsägbart, lite småtrist, grått och konturlöst. Men det har blåggaren varken tid eller lust med, allra minst som världens tarmvred skakar om allas våra liv och lemmar och ständigt tycks dra deadlinen ännu lite närmare. Om det är något vi världsmedborgare vill säga och uttrycka så ska de ske nu, inte i morgon, inte nästa vecka, inte nästa år. NU!

Jag har på mitt sätt, och helt blåögt, försökt fånga detta NU i blåggen, ibland med stort allvar, inte sällan med en klackspark. Det första året, med start den 1 november 2019, blåggade jag faktiskt nästan varje dag, sedan blev rytmen två-tre inlägg per vecka, och det senaste året har jag ytterligare saktat en aning på farten och publicerar mig i allmänhet en gång i veckan (oftast på söndagen). Det sistnämnda hör ihop med att jag under ett års tid också har skrivit för Andetag-bloggen och där fick mig tilldelad söndagen som publiceringsdag. Det var på den tiden evangelisk-lutherska kyrkans webbarbete i Helsingfors och Esbo idkade samarbete med Hufvudstadsbladet och skribenternas antal var sju. Sedan hösten bidrar Andetag-bloggen till ny luft under Kyrkpressens plattform och det passar mig utmärkt, jag som gärna skelar genom det mänskliga hologrammet kropp-själ-ande.

Och något lite gör jag det också i MAO'S LILLA BLÅA. Skelar alltså, ser lite snett och vindigt på mig själv och andra och världen runt omkring. Det är en lek på allvar, en reaktion på en tidvis absurd tillvaro i kärnvapnens och de globala krisernas skugga. Självfallet är jag djupt oroad över klotets till synes bromsbefriade framfart, skiträdd faktiskt. Och när det sker samtidigt som den egna livslängden närmar sig takhöjd aktiveras förvisso även överlevnadsmekanismerna. Så jag använder de resurser jag blivit tilldelad och trampar på i språkrabatterna och fotofloran, ömsom varligt och vänligt, ömsom kanske mindre känsligt och mera självupptaget. Jag tror hårt på ordens mångbottnade betydelseskiftningar, på det liv som ligger fördolt mellan de uttalade meningarna. Gud talade och världen blev till. Och så är det också för oss människor: verkligheten och livet skapas gång på gång av de ord och meningar vi klämmer fram. Och då gäller det förstås att väga orden rätt, kanske inte alltid på guldvåg men dock väga.

Idag är det Alla helgons dag i olika delar av världen (i Finland och Sverige uppmärksammas dagen inkommande lördag) och katolikerna i Mexico ställer till med fest under Dia de Muertos. Dödens närhet påminner om livets betydelse. Men utan insikt i våra andliga resurser och möjligheter är vi enskilda individer, ja, hela mänskligheten, bokstavligen i blåsten. Med ord och meningar, med bilder och bildspråk, försöker jag hitta något av detta ogripbara i mitt väsens kärna, väl medveten om att det sällan lyckas. Om blåggbläddraren ler igenkännande, kanske till och med fnissar lite grann, så är det tillräckligt för mig. Och fäller hen en tår av rörelse så stannar troligen mitt hjärta. Även om blåggen är en dagslända, och ska så förbli, kan man i bästa (bästa!) fall ana ett evighetssus mellan vingslagen.

Fotografierna i dagens blågg är alla från Bokmässan som avslutades på söndagen. Se också söndagens blågg (30.10).

Anna-Lena Palomäki i samspråk med Caterina Stenius som gett ut en bok med den lockande titeln Sanningen är alltid större.

På scenen Fiskehamnen diskuterade Sanna Tahvanainen, Susanne Rignell och Maria Vainio-Kurtakko under rubriken Kärlek, konst och krumbukter – om att älska konst och konstnärer. Diskussionen leddes på ett elegant sätt av Pekka Heino.

I sju år forskade Christina Korkman om samhällsutvecklingen och kulturen i Kronoby och Karleby i början av 1900-talet för att bättre förstå den värld som hennes mamma växte upp i och som nu resulterat i boken Ellen Linnea.

Den senaste i långa raden av böcker som Bo Lönnqvist skrivit heter Briljanter och Näver och har en underrubrik som antyder riktningen: Vinjetter till sinnenas kulturhistoria.

Stina Engström och Joakim Groth i muntert samspråk i teaterbåset.

President Halonen bjöds på skumpa och småkakor i Tidskriftsmontern för att hon utsett Fredsposten till Årets kulturskrift. Till vänster chefredaktör Christian Lång.