Färgstark mångfald

... men på samma sätt följer äfven af det absolutas karakter att vara allt hvad som är, att, om mångfalden är, det då också är denna och icke allenast mångfald utan mångfalden. Då skulle det absoluta vara både enheten och mångfalden. Det kan ej vara detta delvis, så att det till en del vore enhet och till en annan del mångfald och tilläfventyrs till en annan del något tredje; ty i sådant fall skulle alltid en enhet och mångfald falla utom enheten och mångfalden, hvilket är omöjligt. Då blir alltså hela det absoluta enheten och hela det absoluta mångfalden, hvadan det absoluta samt enheten och mångfalden helt och hållet sammanfalla till ett och icke ens kunna betraktas såsom olika sidor af ett och samma, alldenstund redan detta blefve en enhet och mångfald utom den ursprungliga ... (Undersökningar om Enhet och Mångfald, Projekt Runeberg, 1863. Blåggarens markeringar i texten).

JAG LIDER VISSERLIGEN av ett visst selektivt hjärnsläpp men jag är dock inte född bakom en hiss (riktigt säker är jag faktiskt inte men tror att sådana inte fanns på Eira sjukhus i slutet av 1940-talet). Möjligen är jag tappad bakom en vagn (men i så fall har det förblivit en väl dold familjehemlighet) och som sommarbarn i Sibbo skärgård på 1950-talet var jag ofta bakom flötet, men dock; hur korkad får man vara innan champagneflaskan exploderar? Är det nån som fattar vad som ovan oreras? Är det ens svenska? Skulle det inte vara Internationella dagen för biodiversitet idag skulle jag väl förbigå denna rotvälska med en axelryckning. Men det är så typiskt –  just när jag idag ska uppmärksamma biologisk mångfald snavar jag alltså i stället på denna snåriga ordkarusell och vet inte riktigt hur jag ska vända hjärnan – höger-om, eller vänster-om?

Men citatet är dock hämtat ur Projekt Runeberg på nätet, och eftersom jag just passerade skaldens staty i Esplanadparken och medelst fotografisk apparatur förevigade vårens färgstarka blomster kring Vårt land, måste jag med händer och tänder också försöka hitta en koppling, eller åtminstone bygga en åsnebrygga, mellan bild och text. Under tiden, medan jag tänker hur denna cirkuskonst ska gestaltas, kan jag inflika att i den där vita byggnaden till vänster i bakgrunden (nedre bilden) rumsterade min pappa åren 1937-1961, först som kontorschef sedan som VD. Då, på den gamla goda tiden, hette restaurangen Royal och hörde till huvudstadens finare (eleganta servitriser, vita dukar, bakelser och glass och jordgubbar och George de Godzinsky vid flygeln). Bakom väggen ligger Svenska Teatern och eftersom pappa också fungerade som teaterns revisor fick han fribiljetter som en frikostig ersättning. En del av dem kom även mig till godo vilket betydde att jag stup i kvarten å ena sidan matades med Wienerschnitzel i restaurangen och med lite mera lättsmält kulturföda (Nalle Puh bl.a.) under teatersalongens änglaprydda kupol å andra sidan. Värre barndom kan man ha. (Parentesen slut).

Men Runeberg, enheten och mångfalden ... hmmmm ... nää, i min enhetliga enfald och blåggbetonade dagboksmångfald måste jag erkänna att vad gäller just ordet mångfald och mig så föreligger det ett visst samröre i så måtto att mångfalden av enfaldiga ord som trängs innanför pannloben har en märklig tendens att liksom bara halka ner på tangentbordet i små klumpar, lite så där som Sven Dufvas motståndare, påträngande och smått närgånget. Och där på den lilla bron, på väg till Evigheten, ska väl också de sista orden nedtecknas, och av nekrologskribenterna sammanfattas ungefär så här: Ty visst var tanken, mente man, hos Mao knapp till mått. Ett dåligt huvud hade han, men eftermälet, det var blått.   

VECKANS FOTON är tagna i Esplanadparken där den runda planen runt Runebergsstatyn beläggs med ny fin sand. En småkylig men solstark morgon får omgivningens blomsterrabatter att prunka och pråla.