LIV

Det var vår, och det var i Paris. Vi hade varit uppe på Montmartre – Martyrernas berg – trängts med en massa turister inne i Sacre-Cœeur och till och med ganska högljutt blivit tillsagda att fotografering är förbjuden, vandrat på kullerstensgator och torg, sett gatukonstnärerna måla sina gränder och husväggar, triumfbågar och eiffeltorn, applåderat åt en artist som balanserande på en enhjuling utförde diverse tricks samtidigt som han smålustigt diskuterade med den mysande och applåderande publiken, noterat blomsterprakten i parkernas rabatter och fascinerats av de eleganta och fantasifulla graffitimålningarna på väggar och i prång. Till och med en massa bråte, undangömt i en gränd under en brant trappa, tilldrog sig våra lystna blickar. Och där, på en utskjutande avsats invid en dörr – en soldränkt man nersjunken i en klaffstol, vilande, läsande. Detta var Paris, detta var livet. Allt fick plats, allt fanns med – det höga, det låga, det storstilade och det vardagligt självklara.

Det är januari, och det är i Helsingfors. Igår kväll kastade sig Andberget smått brutalt på mig, eller kanske det var jag som handlöst föll på det glashala underlaget. Men min skyddsängel var snabbare än min flygande kropp och jag landade visserligen hårt men fysiskt oskadad. Idag känner jag mig smått mörbultad i kroppen men tacksam i själen. Och trots att blygråa moln drar in över Finska viken och aviserar kyla och rikligt snöfall och fortsatt ostadig framfart på berg och trottoar, så känner jag ett litet, litet snutt av hopp. Bortom vinterköld och vaccinationsmurar, vapenskrammel runt Ukraina och översitterifasoner på 10 Downing Street anar jag en svag, svag strimma av ljus, påminns om att våren faktiskt förbereder sin entré och att instängdhet och isolation inte kommer att få det sista ordet. Helt oberoende av vad mina ögon just nu ser eller mina öron hör finns det alltid nya motiv och främmande vyer i beredskap. Ibland måste jag vänta, inte sällan måste jag flytta på mig för att komma dit. Men där emellan får jag bara rikta blicken inåt, vandra i minnet, snudda vid allt det där som redan finns lagrat mellan hjärnans hemisfärer.

Bilder och minnen – det är väl ändå en ganska näringsfattig kost? Säg inte det, det är kanske den mest lättsmälta föda som min hungriga själ suktar efter. I brist på bröd äter man som bekant bakelse. Det är något liknande med den sociala hungern; när hudnära människokontakter är en bristvara får fotografier fungera som plåster och bandage. Prylar pryder kanske bokhyllan men fotografierna formar min världsbild, reflekterar landskap, djur och människor rakt in i medvetandet, ja, troligen ända ner i det omedvetna. Herr Altzheimer kommer att ha ett helsikes besvär att förstöra hela detta enorma bildarkiv och jag hoppas han är klok nog att inte ge sig i kast med ett så brutalt projekt. Under tiden försöker jag, med bilders hjälp, erinra mig vad jag eventuellt har glömt. Men det kommer jag ju självfallet inte ihåg.

Men jag kommer ihåg Paris, jag minns tydligt att det var vår, att vi vandrade längs ...