Mellan sommar och sommar

Alf Henrikson, dagsversens och klokhetens (o)krönte kung skrev en gång, apropå det här med att vi människor inte riktigt kan veta vad framtiden bär med sig, att, jo, jo, visst kan vi det:

Säg icke att framtidens dis ligger tätt och att icke du vet vad den bringar.

I maj skall det nämligen komma en gök på ödesmättade vingar.

I juni skall smultronen blomma på nytt, i juli skall gullmåran dofta.

Sålunda ser du tydligt och klart att framtiden känner du ofta.

Just nu tvivlar jag lite på det. När coronaläget blir bara dystrare och dystrare, det ryska vapenskramlet ekar över världen och Hbl meddelar att tidningen inte bara minskar på seriernas antal (från sex till fyra) utan också att kåserierna och dagsverserna hädanefter kommer att publiceras enbart på veckosluten, ja, då vet man vad klockan är slagen. Eller rättare sagt; man vet inte vad den är slagen. Det man vet är att man inte vet. Vi vet inte hur livet ska gestalta sig de närmaste månaderna med coronan som hotbild nummer ett, vi vet inte hur nära ett krigsläge är när Ryssland stampar i vapenhuset, och framförallt har jag ingen aning om hur jag ska klara av att mista kontakten med Kalle och Hobbe och Morrgan och Klös. Och då tröstar inte Hälge mig särskilt mycket, något mera kanske Hagbard, eller egentligen Tur-Ture och något lite också Helga. Tror jag.

Men riktigt lessen blir jag över att Husis degraderar humorn till någotslags veckoslutsmys jämförbart med popcornen till hyrfilmen. Hur galet får man riktigt agera! I stället för att lyfta fram humorn och använda den som ett effektivt och avslöjande vapen i tidningsprofileringen – gärna i form av saltad satir, hejdlös ironi och snitsiga karikatyrer – nerklassar man den till ett oskyldigt tidsfördriv en gäspig lördagsmorgon. Om det är något en galen värld, och framförallt vi vilsna och olyckliga människor, behöver så är det intelligent humor, mentala säkerhetsventiler och beroendeframkallande glädjepiller. Inte en gång i veckan men varje dag, hela tiden! Någonting som går in i hjärteroten, som värmer sinnet och sätter fart på synapserna i hjärnkontoret. Inspiration och lust som hjälper mig att greppa och hantera inte bara hotbilder men också att bearbeta allt det där andra svårsmälta och utmanande som världen, och tidningen, matar mig med. 

Krassa fakta är ofta krassa just för att de inte marinerats i känsloskålen, för att de mången gång serveras som något slags torrfoder som en oförberedd kropp inte kan hantera. Båda hjärnhalvorna måste självfallet aktiveras, varje dag, hela tiden. Och i det sammanhanget är humorn inte bara ett skrattretande glidmedel men i bästa fall inkörsporten till en bättre förståelse av tillvaron överhuvudtaget och världen i stort. Inte bara en lördagskrydda men en livsinställning. Man kan förvisso skatta sig lycklig att man kan skratta sig lycklig. Mitt i eländet. Men det kräver en attitydförändring, i det här fallet på redaktionen.

Men tillbaka till framtiden – vad vet vi om den? Jo, något lite kan vi förvänta oss vad naturen ska exponera för oss. Men något mera oförutsägbart är vårt eget livsöde. Eller som Alf Henrikson skaldar:

Endast människans ävlan och futtiga liv är du icke förunnad att känna.

Hennes vilja är möjligen fri till en del, så att ingen kan förutse denna. 

Ty makten att ilsket förgöra sig själv är människan obetagen.

Men i övrigt är framtiden förutbestämd redan på nyårsdagen.

Foto: Vännen Jussi på Andberget rakt framför mig. Jag hoppas få träffa honom också nästa sommar – samma plats, samma prästkragar, samma sol.