VID VY

När mörkret ännu är kompakt och sinnet nerdämpat av dystra coronautsikter (åtminstone de närmaste veckorna och kanske månaderna) försöker jag svänga på perspektivet och tänka på nånting mera tröstefullt. För precis en månad sedan hade jag och Vive turen och lyckan att (för tredje gången) kunna resa till Madeira, precis före omikronsmittan gjorde sig känd i världen. På plats där ute i Atlanten bland ca 260.000 ö-invånare, och ett okänt men inte ett alldeles oansenligt antal turister, bar vi, som alla andra, mask inomhus och också utomhus där det rörde sig mycket människor. Men mest körde vi bil – 800 kilometer. Vilket är rätt mycket eftersom ön inte är större än 800 km² . Enkelt uttryckt kan man säga att Madeira sträcker sig ca 60 kilometer i öst-västlig riktning och, lite beroende på var man mäter, 15–20 kilometer från syd till nord. Teoretiskt är vägsträckan längs kusten hela vägen ett varv runt ca 175 km lång. Men där finns som sagt ett litet aber; bergen ... de högsta på ca 1.500 meters höjd.

I tio dagar korsade vi med en automatväxlad, mellanstor och nästan ny tysk bil denna brutalt kuperade och av tunnlar genomborrade hänförande vackra ö – från norr till söder och rätt långt också i väst. Längst ut i öst kom vi inte denna gång – regnet strilade ner och den dagen låg dimman tät kring berg och pass, och vi beslöt att inte trotsa vädrets makter. Man blir snabbt ödmjukt inställd till väder och vind när vägen lutar brant brant uppåt i flera hundratals meter ... Och som om det inte skulle vara tillräckligt utmanande; hårnålskurvorna följer varandra ibland med sådan intensitet att det nästan börjar snurra i skallen. Som högst rörde vi oss på 1.400 meters höjd, delvis ovanför molnen. Och det var faktiskt en ganska lustig tanke. Och syn.

Den andra utmaningen var att hålla skärpan på topp i de ständigt återkommande långa tunnlarna (från hundra meter till flera kilometer ) där längre ner i dalarna. Och inte minst på de slingriga motorvägarna kring huvudstaden Funchal. Några fartbegränsningar verkar inte fungera i praktiken och det är bara att låta lokalbefolkningen susa förbi när man själv håller måttliga 80 km i kurvorna. Men allt sker i största vänlighet – några aggressiva manövrar noterade vi inte, inte heller någon enda trafikolycka, trots farten, trots den till synes väldiga brådskan.

Dagtid på "vintern" är det mest sol och 15-20 grader varmt. Varmast är det i augusti med en medeltemperatur på 24 grader. Temperaturen är alltså ganska jämn året runt utan några brutala värmerekord eller isande köldknäppar. Det sämsta vädret mötte vi en dag uppe i bergen i nordväst på ca tusen meters höjd. Vi körde längs en slingrig och något gropig väg när dimman plötsligt tätnade och regnet började strila ner. Som värst var sikten bara några tiotals meter. Ingen bosättning, ingen trafik, inte en levande själ så kort ögat nådde. Men så, som ur ingenstans, dök där plötsligt upp några fridsamma kossor i en skogsglänta och humöret steg omedelbart många grader. Med rutan nervävd fotade Vive med min telefonkamera de till synes helt väderoberörda mjölkproducenterna, en bild som jag sedermera helt lätt manipulerade i Photoshop. Och vips såg det ut som en finländsk målning från nationalromantikens guldålder i slutet av 1800-talet! Så kan man enkelt förflytta sig i tid och tanke, en icke alls onyttig talang när verkligheten här och nu blir alltför påträngande. Mitt billiga råd: res i minne och sinne nu när de yttre gränserna helst inte ska penetreras.