Självprövning

Det här hör väl ändå till de dagliga, lite tuffare uppgifterna: att i spegelns spegelvända värld försöka ana vad som döljer sig där på andra sidan huden. Att inte (enbart) fastna i djupa suckar och huvudskakningar utan med något slags försonande blick se bortom mörtröda ögon, försöka acceptera en sned näsa som trots allt kan känna dofter, och öron som kan höra ljuva toner som ingen tinnitus i världen överröstar. Eller ännu längre bort, längre in, på andra sidan sinnenas cirkus: försöka ana vem man EGENTLIGEN är, bortom prestationer och felsteg, mellan små framgångar och dito bakslag? Vad är liksom essensen i ens personlighet, kärnan i en allt trögare kropp? Även en pensionär kan grubbla på dessa eviga frågor.

Narrspeglar, maktspeglar, penningspeglar, skönhetsspeglar, förminskningsspeglar, trasiga speglar ... you name it. Det finns speglar av många slag, alla mer eller mindre destruktiva, men ack så välbekanta. Av någon anledning tenderar jag att använda samma förvrängda spegel varje dag, upprepa samma manöver och ritual om och om igen. Till slut spe(g)lar det inte nån större roll om jag ser mig i spegeln eller inte för bilden finns ändå fastnaglad under näthinnan. Jag ser tydligt en bild som inte finns i verkligheten.

Kroppens, ytans och de konkreta verkligheternas speglar är förrädiska. De förstorar och förminskar och förvränger utan pardon. Det är mycket för-skräckligt i de sammanhangen: förakt, förbistring, förbrukat. Och fördömande, inte minst. Men en spegel kan aldrig reflektera själen, än mindre anden. Och det är ju där jag, mitt verkliga jag, huserar. Resten är bara skal. Nej, inte bara. Skalet är förstås viktigt, men bara om det samtidigt speglar hela paketet, så där som som ett hologram, ungefär.

Och då, plötsligt, uppstår en helt annan bild, en mjukare, känsligare, mångsidigare, rättvisare bild. Orden förflyttar fokus från det uppenbara till det fördolda, där framförallt författaren gräver i sitt ständiga sökande efter ett svar: Han min mening något liv? Eller spegelvänt: har mitt liv någon mening? Ord och liv hör liksom ihop. Utan ord, inget liv. Och tvärtom: Livet vaknar till liv med ords hjälp. Det var ju så allting började: "Varde ljus!" Och sedan dess har skapelsen uppstått varje dag. Må jag då också göra det. Uppstå, alltså. Redan här och nu, dagligen.

Mitt mantra och mitt motto sedan länge: Skapa bör jag, annars dör jag.

Vännen Urban på terrassen vet knappast vad självprövning innebär – ser han en smaskig kotte är det kört. Men jag anklagar honom inte. Det som ser ut som frosseri  kanske bara är en ryslig hunger? Kanske han är i värsta tonåren och behöver all energi han kan frambringa? Jag vet så lite om ekorrar, deras inre liv är mig främmande. Kanske de inte har något? Inre liv, alltså? Kanske deras dag bara handlar om kottar, ekollon, skutt och svans. Nä, så enkelt är det knappast. Och Urbans viktigaste uppgift känner han inte ens själv till: Han gör mig blödig och glad på en gång. Kanske det är hans version av SJÄLVprövning – att stå ut med mitt närgångna knäppande.