INTERNÄT

"Höstens dimmor vältra in från hamnen och drar sin svepning om ditt Salutorg ..." Barbara Helsingius sensuella röst sitter som tunga i mun när hon tolkar Benedict Zilliacus Visan om Helsingfors, kongenialt tonsatt av Einar Englund. Musiken strömmar ur högtalarna i bokhyllan, rinner ner mellan skönlitteratur och fakta, flyter över golv och matta, kluckar över terrasströskeln och skvalpar sedan stilla ut på det förhösttorra Andberget som denna tidiga morgon är insvept i en gråvit ullkappa, nästan ogenomskinlig. Tonerna speglar mitt Helsingfors, eller rättare sagt min barndoms 50-tals Helsingfors. Andberget, inramat av de många och stora fönsterkarmarna, är däremot min dagliga 2020-tals vy. Eller vue som den svenska visgiganten Olle Adolphson på elegant franskt vis skulle ha uttryckt det.

De är båda aktuella för mig just nu, Zilliacus och Adolphson. Som litterära inspiratörer har de bidragit till att jag funnit toner och melodier som likt lianer lindar sig kring deras ord och meningar. Och inte bara deras texter; Bertolt Brecht, Olof von Dalin, Nils Ferlin, Jarl Hemmer, Alf Henrikson, Zacharias Topelius, Cornelis Vreeswijk, Jacques Werup och Anders Österling – alla har de fingrat på mina spännskruvar, lockat mig till utflykter på de svartvita tangenterna. Förtvivlan och glädje, lust och olust, hugsprång och eftertanke  – klaviaturen fångar de flesta känslolägena, många av de visionära vyerna och till och med en del av de dolda passagerna. Men varifrån kommer egentligen alla dessa toner och melodislingor? Från orden? Från noterna? Från mellanrummet mellan orden, mellan noterna? Vad är höna, vad är ägg? Och vad är kanske bara omelett?

Jag står på terrassen och blickar på det stiliga spindelnätet i tallen invid. Vattendroppar ligger som pärlor på rad, som ett smycke runt trädets hals. Hjärtligt utled och trött på alla svulstiga och självupptagna skriverier i dagspress och på sociala medier lyssnar jag på denna högljudda tystnad som om den skulle tala just till mig. Tacksamhet är ordet för dagen, och jag är tacksam att jag inte helt har fastnat i behovet att ständigt synas, höras, uppmärksammas. Den narcissistiska spindelväven är förrädiskt lockande, förförisk och förlamande på en och samma gång, sanna mina ord. Och när jag blickar i kameraobjektivet, riktat mot konstverket ett par meter längre bort, viskar regissören i mig: nu är det bara spindeln som fattas. Dramaturgin i den här stora lilla världen är fotografiskt frestande men dock hanterlig på ett litet annat sätt än de övertramp som människan har en tendens att nästla sig in i.

Höstens dimmor vältra visserligen in från hamnen, och mörkret tilltar, men det finns förvisso fortfarande stunder, med Bez Zilliacus ord, då vi glädjegråter blott över något ogripbart och skört: Ett vagt men verkligt minne, en sensuell doft, en hudnära melodislinga, en blick fylld av ord och löften. Eller som nu: en vattendroppsdekorerad spindelväv i augustis sista dagar.