VÄGVIS

En äldre läsare frågade: Varifrån får du allt? / Vadå, undrade jag. Får vadå? / Ja, allt det där du skriver, fortsatte han, varifrån kommer idéerna, ämnena – jag skulle aldrig kunna hitta på något sånt. / Det undrar jag också, varje gång, svarade jag. / Nu förstår jag inte ...? / Ja, alltså, jag vet faktiskt inte riktigt varifrån orden kommer. / Jag tänkte mera på innehållet – hur, när, varför ...? /  Ja, åtminstone är det inte så att jag skulle ha en lång historia nånstans i bakhuvudet som mer eller mindre med våld vill bli utskriven. / Men det finns idéer? I huvudet? / Njaaa ... i själva verket är det ganska tomt faktiskt. I huvudet. / Tomt ...!? / Ja, när jag ska börja skriva, när jag sätter mig ner vid skrivbordet, vid datorn. Då är det väldigt tomt i huvudet. / Varje gång? / Nästan. Ja, varje gång. Det är därför jag måste skriva. / För att det är tomt i huvudet? / Ja, ungefär så. / Men ... men, jag förstår inte ... / Nej, det är just det, jag förstår inte heller. Det är därför jag skriver. / Men du kan väl inte skriva om du inte förstår, om du inte har några idéer? Om det är tomt i huvudet? / Det är jag också rädd för – att jag inte ska kunna skriva, alltså. / Du är rädd att skriva och ändå skriver du varje dag? / Ja, kanske inte riktigt så: jag är mest rädd att mitt tomma huvud är tomt på riktigt. Jag är inte rädd att skriva. / Men just sa du ... / Ja, jag uttryckte mig lite otydligt, jag medger, men du har rätt; tomheten och rädslan hör ihop. / Men jag ser ingen rädsla i dina texter? / Tur är väl det! Men du ser kanske lite tomhet ...? / Nå, närmast tvärtom – du använder många ord, långa meningar, krångliga tankar. / Det är ju inte bra om texten är svår ... / Svår och svår ... texten är inte svår, men .... / Men, vaddå? Innehållet? / Njaa, kanske inte svårt, men ... ja, lite svårt ibland. / Jag tror du har alldeles rätt i det. Och då tror jag att det beror på den där rädslan. / Hur menar du? / Jo, det är alltså ungefär så här: För att möta den där tomhetskänslan måste jag först mota alla tvivel i grind. Jag måste liksom bara tro att tomheten egentligen bara är en chimär, en hägring över tankelandskapet . Och det lite paradoxala är att den där oskrivna berättelsen, som består av ord och meningar, blir synlig först när jag börjar använda ord. Och meningar. / Den fanns inte förut? Inte ens i ditt huvud? / Nej, den fanns inte där – framförallt inte där! Och jag har många, många gånger funderat hur det kommer sig att något som inte finns i huvudet ändå, alldeles ordagrant, blir synligt på skärmen. / Så svaret på din skapargåta är: DATORN! / Ha ha! Den var bra! Ja faktiskt, lite rätt har du. Jag skulle ha väldigt svårt att skriva långa texter för hand, men knapprandet på tangentbordet är lite som att köra på autobahn i Tyskland – fri hastighet. / Det låter farligt ... / Jo, du har rätt igen. Men det handlar nog inte om hastighet, mera om fri sikt och landskap som skiftar. / Så ditt huvud är alltså inte så tomt när texten äntligen börjar rulla? / Hmmm ... kanske jag skulle uttrycka det så här – med autobahn-metaforen i bakhuvudet: Orden och meningarna  är ratten men själva drivkraften, motorn är hjärtat. Jag skriver med hjärtat men styr ordföljden med hjärnan. / Ett samspel där alltså, som föraren och bilen? / Ja, absolut, ett samspel. / ... och du har aldrig haft punktering (hihihiiii ....)! / Jo, både punktering och fått böter för fortkörning. / Och felparkeringar ...? / I synnerhet felparkeringar. Många! Jag säger som min mamma sa om sig själv en gång på sin ålders höst: Jag skulle nog säkert lära mig att köra bil – om det inte vore för den där trafiken! / Ja, man kan bli rädd av mindre. / Just det. Som sagt; det är därför jag skriver. För att på något sätt navigera fram på den livsväg som liksom kommer emot mig hela tiden. / Kommer det en väg emot dig ...? / Ja, javisst. Jag trodde jag hade förklarat det redan en gång: En väg blir synlig när jag använder ord och meningar. / Och den vägen leder vart ...? / Ibland är det faktiskt bara en liten stig, eller en bullrande kullerstensgata, väldigt sällan en autobahn. Men vart den leder vet jag först när jag skrivit färdigt. / När har du skrivit färdigt? / Nu har jag skrivit färdigt.

Foto: På en gård i närheten av vår airbnb-lokal i österrikiska Dornbirn stod detta smått rostade bilvrak och väckte de förbipasserandes nyfikenhet. Detta skedde i augusti 2017.