DOCKMAKT

Det här är en eloge, en hyllning, till fantasin och lekfullheten, till livet om du så vill, och ett motdrag till den grötmyndiga, självupptagna och framförallt offentlighetssökande narcissistens ständigt återkommande upprop om uppmärksamhet. I motsats till maktmänniskans stela mask är dockans nakna anlete en spegelbild av helt andra världar och värderingar, även om det ibland kan finnas likheter. Eller som etnologen Bo Lönnqvist uttrycker det i sin bok Dockskåpets hemlighet: "Dockan kanske är ett medium att förverkliga fantasier, drifter och lustar som inte mera går att leva ut på något annat sätt: projektioner av kärlek, önskan, illusioner, spänning och nöje, men även skräck, ångest, tomhet."

Bakom dockans stela ansiktet döljer sig oceaner av liv, under maktmänniskans högdragna och känslokalla fysionomi lurar självgodhet och självförhärligande, insiktsfullt beskriven i H C Andersens saga om Kejsarens nya kläder. Det var som bekant bara de dumma och odugliga som inte såg det exklusiva tyget som de två bedragarna låtsades väva. Och ingen ville förstås erkänna att hen var dum, inte ens äldsta ministern som kejsaren skickade till verkstaden för att spana in det aktuella läget. "Å, det är förtjusande, alldeles utsökt, sa den gamla ministern och tittade genom sina glasögon, ett sådant mönster och sådana färger". Och så gick alla, både folket och betjänterna, på denna lögn. Ja, alla noterade förstås att kejsarens nya kläder var en illusion, en regelrätt synvilla, men man hurrade och applåderade och komplimenterade för man var ju lite rädd för kejsaren, trodde kanske att om man inte såg den där fina dräkten avslöjades man som både dum och okunnig. Så man spelade för säkerhets skull med i spektaklet. Tills den där lilla gossen med all sin troskyldighet och naiva uppriktighet helt spontant utropade: "Men han har ju ingenting på sig!".

Detta kom jag att tänka på när jag häromveckan besökte stadsmuseet i Nyslott, granne med mera kända Olofsborg. Här i ett generöst utrymme av det nyrenoverade museet får man se en del av Käpy Tarus omfattande docksamling – de äldsta dockorna är från slutet av 1790-talet och de nyaste från 2000-talet. Sammanlagt ingår 1500 dockor och lika många leksaker i samlingen vilket betyder att bara en del finns utställda samtidigt. Av någon anledning fastnade jag speciellt för den orangehåriga, Barbra Streisand-liknande gestalten i sin låda; ful-snygg, smått ledsen, undrande. Och jag betraktade alla de där andra figurerna, tätt hopträngda bredvid varandra i montrarna, och tänkte på hur mycket känslor som här varit invävda. Nästan hela livets upplevelsevärld var representerad, barnets spegelbilder och förväntningar samlade på ett och samma ställe. Hur många samtal hade inte dessa tysta ansikten deltagit i, hur många hemligheter hade inte dessa öron uppsnappat! Och då slog det mig: Det är ju detta som den olyckliga maktmänniskan med sitt stela anlete har gått miste om! Han har aldrig, allra minst som barn, fått möta ett annat ansikte som talar och lyssnar. Stela dockor väcker liv i barnet men den som saknat den dialogen stelnar själv, först på ytan, sedan också under huden, till slut ända ner i djupaste själen.

Dockans makt. Och maktmänniskans vanmakt.