Barnen i mig

Nej, det är inte ett tryckfel. Rubriken ska alltså uppfattas som om jag faktist är med barn. Ja, jag är förvisso gravid med historier om barn, speciellt släktens barn anno dazumal. Min grocess – som man sade förr – har pågått i många år och alldeles speciellt de tre-fyra senaste åren. Det börjar minsann vara dags att framföda det som vuxit i tankens mörker. Idag handlar det om en ny skapelses allra första andetag. Allt är färdigt fixat, nerskrivet, ombrutet, till och med tryckt. Nu ska boken leva sitt eget liv.

I många år har jag hört röster. Det är inte så märkligt, det gör troligen de flesta författare. Nå, i och för sig kallar jag mig inte för författare utan för skriftställare vilket är något mindre pretentiöst. Nästan allt jag hittills producerat som skriftställare – framförallt ett antal kulturhistoriska översikter av föreningar och organisationer – har strikt hållit sig till fakta. Men länge har jag känt en dragning till det fiktiva, eller rättare sagt till gränsen mellan sanning och fiktion. Utan jämförelser i övrigt men när jag läste Amos Oz' gripande och insiktsfulla bok En berättelse om mörker och ljus förstod jag att det förvisso finns sanningar och Sanningar. För cirka femton år sedan gjorde jag ett tafatt försök att vika in på forskarbanan men insåg lyckligtvis i tid att min vänstra hjärnhalva inte räcker till för så avancerade ekvationer. När sedan varken vetenskaplig text eller skönlitterärt skrivande sitter riktigt bekvämt har jag fått söka mig fram på egen hand. Och det har betytt ett slags tredje väg, en mix av fakta OCH fiktion. Och där är jag nu.

Det här är grundtanken: Att jag, vi alla, har en liten filmprojektor inbyggd under pannloben och att det där på själens vita duk ständigt snurrar en rad kortfilmer, ibland helt oberoende av vad som sker så att säga här i den yttre världen. Inte sällan läcker det inre ljuset ut ur kroppsmörkret men kanske det ändå är vanligare att dagens sol och måne lyser upp ett gårdagsdunkel som pulserar under huden. Minnen och sinnen tvinnar sina meningsskapande trådar runt varandra i ett ständigt försök att skapa begripliga mönster och motiv – gårdagens röster och rörelser vill förvisso föra en dialog med det liv jag lever här och ju. Och det är snart ganska uppenbart att jag och många andra före mig delar samma livsscen även om tiderna skiljer oss åt. Under min hud är vi förvisso många men ju mer jag lever mig in i den inre biografens händelseförlopp är det troligen rättare att säga: Under huden är JAG många.

Och det är också namnet på boken: Under huden är jag många. Släktberättelser, anekdoter, en massa gamla fotografier, små snuttar av släktutredningar, böcker och tidningsklipp – allt detta och lite till sammanblandat i min ordkvarn har resulterat i sexton "kortfilmer" som återspeglas under pannloben. Jag är inte bara pensionär, jag är också ett barn, och i min åldersfyllda kropp huserar en massa andra barn, små varelser som växer upp och som lever sina liv på duken i min enmansbiograf. Rollprestationerna varierar förstås men den allt överskuggande frågan är i alla fall: var går gränsen mellan fantasi och verklighet? Eller finns det ingen tydlig gräns? Och vem är det som sist och slutligen spelar huvudrollen? Har JAG nån roll i detta tidsspel eller är jag "bara" manusförfattare, regissör, scenograf och koreograf? Åtminstone är jag en statist. Och kanske också en överflödig filmkritiker – under huden är jag många.

Fot(n)o(t): De tre små tjejerna är systrarna Jernström – Inga, Marianne (min mamma) och Lisa. Fotot torde vara taget 1924 i Vasa. Bilden – liksom alla bilder i boken – är manipulerade i dataprogrammet Photoshop Elements. Boken UNDER HUDEN ÄR JAG MÅNGA kan köpas på nätet: www.opusliberum.com