URBAN, PUTIN OCH DEN GRÄNSLÖSA EGOISMEN

Om det är som Lena Andersson (se temadagen överst) säger att spegelkulturen är ett grymt öde för samtidsmänniskan och att vi är skapta för att inte se oss själva hela tiden, är Urbans liv troligen det motsatta. Ja, han kanske inte kan SE sig själv hela tiden men han upplever troligen sig själv genom kroppen och de behov den ställer, hela tiden. Antingen äter han eller så vilar han. On off. Med tanke på hans frekventa besök på Café Terrace, alltså många gånger per dag, kan man lätt dra den slutsatsen att hans off-knapp helt har hakat upp sig. Och det skulle inte förvåna så ofta som han sticker ut hakan och tuggar, stressar och flamsar omkring. Åtminstone dagtid verkar han gå på i ett. Även vintertid. Kanske speciellt vintertid.

Nu är det här med ekorrar inte alldeles problemfritt eftersom allt handlar om dem själva – jag, jag, jag. Stamgästerna på Café Terrace är ju i första hand småfåglarna. Men där det finns föda finns det också feta typer av alla möjliga slag – smånervösa och loppbitna duvor, näbbiga koltrastar, blixtsnabbt rusande mustanger, och så alla dessa vitludna urbaner som helt etikettsbefriade och vigt cirkusaktigt kastar sig in på caféet som om de ägde stället och därmed tror sig kunna bete sig hur som helst. Nej, att vara säsongsarbetande småfågelrestauratör är ständigt förenat med moraliska ställningstaganden, estetiska kompromisser och hjärtslitande känslomässiga konflikter. Det som för andra kanske ser ut som ett enkelt fågelmatsbestyr  är i själva verket ett veritabelt sisyfosarbete som tar och tär på krafterna, de obefintliga.

Och jag spänner ögonen i Putin. Hans totalt hänsynslösa, patologiskt snedvridna och narcissistiska gangstergäng påverkar även min vardag, min framtidstro, min kreativitet. Hur ska jag, som knappast ens kan lösa terrassens gastronomiska utmaningar, kunna förväntas hantera de astronomiska provokationer som en maktgalen president serverar där strax bakom min rygg! Jag vill inte huka och stoppa huvudet i sanden, inte heller fly in i min blåa blåggbubbla, men jag vet å andra sidan inte riktigt vad jag ska ta mig till. Mitt härskarvälde är en muromsluten terrass, 30 kvadratmeter stor, befolkad av olika lurviga raser och fjäderförsedda flaxare som alla, på sätt eller annat, ska leva tillsammans, med eller mot sin vilja. Jag kan förstås helt sonika strypa matkranen och sätta lapp på luckan men efter en kort tid sitter jag i så fall här ensam och ugglar. Hornugglar. Och det är ändå ett värre öde än att alla är i luven på varandra.

Alla tänker på sig, det är bara jag som tänker på mig. Alltså fortsätter jag att sucka över obefintliga bordsfasoner och ständigt upprepade smärre krogslagsmål och försöker se det positiva i att driva en utskänkningsrörelse som åtminstone delvis underlättar några pälsklädda, och många fjäderlätta, individers vintriga vardagar. Kanske det här är min livsuppgift just nu: att se och förstå något lite av det djuriskt glupska beteende som försiggår här kring fettkorv, solrosfrön och jordnötter. Och det där med lite fetma kan ju faktiskt ha sina fenomenalt frodiga fördelar ibland. Det står ju till och med i Bibeln: Om en trind leder en trind faller ingendera i gropen.

FOTO: Han heter Urban (alla ekorrar heter Urban) och hör till stamgästerna på Café Terrace, inte minst vintertid. Väl påpälsad och elegant skulle man kanske tro att det handlar om en gentleman men under den ludna kostymen döljer sig en trapetskonstnär och cirkusartist av oanade mått.