SKAPANDE SEPTEMBER

Efter en varm och blöt sommar står höstsolen hög på himlen igen, dags att skörda, tid för konst! Förra söndagen hade man skördefest på Hertonäs gård i närvaro av en massa barnfamiljer och inhyrda getter, grisar, åsnor och diverse flygfä. För musiken på Knusbacka lantgård stod duon Kymmenkieli, dvs. Viive Virtanen, violin och Carolina Stenbäck, cello (ovan) som spelade svängig folkmusik.

Lördagen den 9 september var det traditionell Höstvisa i Pellinge. Inför en talrik publik uppträdde en rad artister av vilka Mandys nyckel (nertill) hörde till de intressantaste.

I Gumbostrand Konst & Form öppnades nyligen en ny utställning som pågår ungefär en månad framåt. En av konstnärerna är Jan Neva som ställer ut under rubriken Försvinnande skönhet.

Bredvid mitt skrivbord, mellan högtalarna, halvslöar herr Paucku medan han lyssnar på Radio Vega. Paucku är min senaste kompis, en "försvinnande skönhet" (syftar på utställningen ovan), och hemma från Lappo där det en gång i tiden fanns en dynamitfabrik som idag är kulturcentret Vanha Paukku. Bland hantverksprodukterna noterade jag för en månad sen denna småbedrövliga typ, överviktig men mjuk, som jag omedelbart kände släktskap med (med undantag av att jag varken är överviktig eller särskit mjuk, närmast lite småbenig). Han fick en gratistur till huvudstaden med gasbilen, vilket han högljutt suckande gillade. När herr Paukku sedan i sitt nya hem tröttnade på radio Vegas dunkande musikval flyttade jag honom till bilen där han dagligen sitter vid ratten och håller koll på liv och leverne när jag själv virrar omkring någon annanstans. Paukku är inte dum i huvudet och han tar dagen som den kommer och gör sig inga större bekymmer över världens gång. Alltså som jag (fast tvärtom). Varför han figurerar här under rubriken Skapande september beror på att han är undantaget som bekräftar regeln. Paukku är varken skapande eller färgstark (om man frånser hans lite udda klädsel), i själva verket är han ovanligt vanlig. Bäst kan han väl karaktäriseras som lite gråtrist och vilobenägen. Men han är som sagt snäll och rödörad och fyller tystnaden med djupa suckar. Vi kommer bra överens, han och jag (åtminstone jag).