Upptill: Maria Meller: "Masquerade" (2023), mixed media

Psykets speglingar i Psykets korridorer

För drygt femtio år sen, somrarna 1972 och 1973, jobbade jag på Ekåsens sjukhus i Ekenäs. Till fritidsledarens uppgifter hörde att regelbundet besöka Knipnäs sjukhus som på den tiden inhyste kroniska patienter. Bland annat kom jag i kontakt med en viss herr Larsson som var en människa utöver det vanliga. Hans värld och värderingar hörde ihop med sent 1700-tal, den gustavianska tiden, Bellmans era. Det var hövligheter och manér, krumbukter och slängkappor, fniss och skådespeleri. Och dockor, handgjorda dockor som påminde om lik. Dem hade han gjort, och av dem fick jag hela tre stycken, som gåva av en själsfrände. Döda dockor som jag gömde i en garderob tills jag en mörk höstkväll tog mod till mig och slängde dem.

Det tänkte jag på när jag en störtregnskväll i augusti besökte byggnaden. Idag har det gamla mentalsjukhuset bytt skepnad och fungerar som ett center för välmående. Och så bereds här plats för konstnärer av olika slag och nivå. Den mest iögonenfallande denna gång var Riitta Nelimarkka och hennes sommarutställning, Happiness allowed (bilden nertill). Men också mycket annat drog ögonen till sig, bilder och motiv som tekniskt och konstnärligt inte var av högre klass men som känslomässigt talade ett rakt och okomplicerat språk om livets och vardagens baksidor. I de långa korridorerna, dagsalarna och före detta patientrummen, idag vitmålade och upputsade, kunde jag nästan höra gårdagens röster, känna lukter, ana kroppar som gled förbi, tysta och inneslutna i sig själva, skrämda. Men allt det där skedde förstås bara i min fantasi, eller möjligen i en bortglömd minnesbox i hemisfärernas skugga. Men nu, här i dagens augustikväll, är det tyst och stilla. Bara två män, den ena troligen någotslags vaktmästare, sitter i en kulvert och pratar lågmält, troligen att det är dags att sätta lapp på luckan och stänga dörrarna för dagen.

Och jag går ut, spänner upp paraplyet och springer hopkrupen mot bilen. Väl nersjunken bakom ratten lyssnar jag på smattret mot taket men har samtidigt inga svårigheter att se framför mig en solig sommardag för femtio år sen  när jag gick ut här på den stora gräsmattan framför den väldiga byggnaden för att locka patienter till spel och lek. Happiness allowed, tänkte jag kanske inte men det skulle säkert ha hjälpt. I stället tänkte jag: det är knappast någon större skillnad på dem och mig, under huden, längst inne i själen. Det är bara ytan som skiljer. Och så tänker jag fortfarande.