Se si och så

Oktober flammar upp och sprakar som en brasa innan den sen långsamt, kanske lite motvilligt, flagnar och byter skrud. Jag protesterar i all tysthet, suckar stilla och noterar en blöt fjäder i höstsalladen. Fåglarna sträckte iväg – det är redan några veckor sen – lämnade löven och mig ensam att hantera jordfästning och sorgearbete. Av återuppståndelse knappt ett fjät. Det är dags att se sanningen i vitögat: Det mörknar i park och psyke, ett grått lock lägger sig över regnrock och glimmande reflexer. Nyss var det sensommar, hetta och evighetsljus, nu står november redan och stampar i farstun och kräver sin årliga tribut av lera, veta, sega dagar och humörhöjande piller. Det är just så trist det verkar, i själva verket är det ännu tristare.

På natten vaknar jag av postiljonens danssteg i trapphuset. Klockan är 02.47 och mörkret nästan ogenomträngligt. Bara datorns högtalarlampa som jag glömt att släcka stirrar kattlikt grönt på mig från fönsterbrädet, och mellan persiennerna blinkar en parklykta långt borta påhejad av ett stilla regn mot rutan. Jag motstår frestelsen att lyssna på musik med hörlurarna och vänder mig i stället rak lång på rygg och drar täcket högt upp under hakan och gör mig beredd på långsam inandning genom näsan och en tyst bön. Just nu är min kropp och själ i stort behov av en kombination av urgammal evighetsdialog och modern vetenskaplig forskning om näsandningens avgörande betydelse för välbefinnandet. Ande och andning hand i hand.

Med drömmar på alla sidor, och en skum nattridå rakt framför, blickar jag inåt. De senaste veckorna har den ena krämpan efter andra invaderat kropp och själ, mattheten och uppgivenheten är redan nästan kroniska. Nej, det är knappast något allvarligt, men osedvanligt ihållande och energislukande. Dagtid måste jag ta vilopauser minst var fjärde timme och nu på natten har jag ingen oanvänd sömnreserv till förfogande och resultatet blir ett dimmigt vaggande mellan dröm och vaka. Men jag nås av en lugnande röst att allt är precis som det ska vara, att mitt ofrivilliga vågräta läge fungerar som en landningsbana för själen som varit på vift och nu sakta mak söker sig tillbaka till detta tilltufsade kroppspaket. Ett virus med en intensiv och plågsam skrällhosta som bihang, feber, ishias, magsjuka, kroppsvärk, prostataundersökning, tandläkarbesök, coronaspruta, influensaspruta, återkommande ögonmigränanfall – stoppsignalerna och farthindren har varit många.

Men sjukvården fungerar i det lyckliga Finland, apoteken levererar lindring. Husen står kvar vid sina gator, trafiken bullrar och metron rullar, butikerna är proppade med livets överflöd och vardagen lunkar på som om nästan ingenting hänt. Kroppen återhämtar sig långsamt, dag för dag, natt för natt, inte rätlinjigt och självklart men ändå nästan förutsägbart. Nånstans detonerar bomber, barn gråter av förtvivlan och hunger, mödrar sliter sina hår, åldringar ser sina sista år bokstavligen gå upp i rök. Våldsspiraler snurrar allt snabbare, krismötena avlöser varandra, världens ledare träffar varandra oftare än sina familjer – kaoset ser inte ut att ha något slut. För att inte tala om gängvåld, våldtäkter, nikotinpåsar, nätattacker, spraymålningsaktioner, mord och konkurser.

Just nu klarar jag inte av mera än att fånga höstlöv med näthinnan. Kanske det är en bra början: att inse sin egen maktlöshet. Att styrkan tar sats ur svagheten.