Skapa bör man, annars ...

Det är ett väldigt flöde av ljud och bilder just nu, intryck och uttryck, som (bland annat apropå Kinas överlägsenhet på elbilsmarknaden) likt vindtunnlar smetar förbi min kropp, pressar mig bakåt fast jag nästan ständigt stretar framåt. Och motståndet blir bara värre för var dag, allt högljuddare, allt mer flimrande, fragmentariskt. Som en orkan, som en tornado. Och det verkar som om jag, självklart i och för sig, intet kan göra för att stoppa, eller åtminstone lindra, naturens överkänslighetsreaktioner och människans nycker. Har allt verkligen glidit mig, oss, ur händerna? Är loppet verkligen kört?

Jag medger (o)gärna att min skaparlust de senaste åren på många sätt har minskat, åtminstone kvantitativt. Ålder, psykisk läggning, tidsandan, klimatoron, krigen och brutaliteten – orsakerna är legio. Samtidigt tunnas äldre släktskapsband helt naturligt ut, och nya tunna generationstrådar smyger in i släktväven nästan obemärkt. Mer eller mindre vänner (även på Facebook) droppar av, röster jag hört i radio och TV i decennier tonar ut, bubblor spricker. Mitt i oljudet ökar tystnaden.

Det är nånstans här i stormens öga jag befinner mig, har alltid har befunnit mig. Även jag har min livsbubbla, ett skyddande hölje som dagligen måste nyskapas, putsas, beläggas. Och för min del sker det med ord, bilder och toner. Framförallt med ord. Med sårbarheten och hudlösheten, och lite galghumor, i verktygsväskan sätter jag igång varje morgon med detta sifysosarbete, på en gång motsträvigt och lockande. Och jag vet, efter år av upprepade manövrar, att nånting nytt växer fram ur kaoset, ur ovissheten och tröttheten, kanske inte just då men så småningom.

Men det går alltså lite trögt även om jag med fingar och klor försöker hålla kvar denna dagliga själsstretching, detta gnuggande av knölar innehållande grundämnet geni. Jag tröstar mig nämligen med att kreativitetens villkor är direktkopplade både till Big Bang och den kommande evigheten, alltså som om Skapelsen och Skapandet skulle utgöra slantens båda sidor. I sällsynta stunder av inre upplysning kan jag ana detta ljus och sus från tidernas begynnelse och det sker när orden och tankarna efter många om och men slinker in i datorns tangentbord, när kamerans objektiv hittar sitt motiv, eller när händerna nyfiket och vällustigt söker sig fram på den svartvita klaviaturen.

Det finns ett evighetslöfte i allt som skapar och bygger upp, liksom det finns en evighetsdom i allt som söndrar och splittrar.

Fotona är tagna i Glyptoteket i Köpenhamn i samband med en elektronmusikkonsert för några veckor sen.