En  böld i samhällskroppen

Det är väl få saker som är så uppenbara som att Donald Trump är en utpräglad narcissist, inte bara nyckfull och påstridig och oborstad så där i största allmänhet. Det handlar om patologi, ett sjukdomsbeteende som dessutom ser ut att smitta och sprida sig allt djupare ner i samhällsmaskineriet. Självupptagenhet, självförhärligande, bristande empatisk förmåga, en överdriven tro på den egna förmågan  –  liksom ett infekterat kluster av olösta konflikter dras vissa människor till varandra, kladdar ihop sig till en motbjudande geggamoja, bildar mentala bölder som sedan påverkar hela samhällskroppen. Riktigt farligt blir det när en narcisisstisk person av Donald Trumps kaliber får en maktposition. För det är dit de dras, narcisissterna, även småpåvarna – till maktens kuloarer, till estrad och parad. Har nån sett en narcisisst dela ut mat på ett härbärge för hemlösa? Allt handlar om synlighet, uppmärksamhet, applåder, försåtliga förenklingar av samhälleliga utmaningar, och orealistiska visioner. Det finns inga alternativ, inga nyanser. Det finns ingen helande tystnad för den djupt i själen sårade narcisissten, ingen inre fristad för förlåtelse och försoning, inget rum under den hårda huden där en tidigt brusten hudkontakt med mamma eller pappa kunde helas och återställas. Allt sker på ytan, långt från livets källor. Det ser ut som en framgångssaga men det barkar åt helvete.

Nu är det ju på det viset att detta tidigare ganska så exklusiva patologiska drag i första hand kopplades samman med råbarkade skurkar och känslolösa kriminella. Att det fanns narcisisster även i de finare rummen talade man knappast om. Och för hundra år sen var narcisissmen dessutom en underförstådd och accepterad del av vardagen även om man kanske inte använde just den diagnosen. Idag är det allom bekant att en lång rad ledande personligheter i samhället (självfallet inte alla) har klart narcisisstiska drag. Samtidigt har samhällsutvecklingen vridigt och vänt sig och bidragit till att även narcisissten har tvingats finslipa och anpassa sin manipulativa repertoar, specifikt den som gynnar hans bild i det offentliga ljuset. Men där längre bort, bakom ljudisolerade väggar och lykta dörrar sker fortfarande handlingar som inte går att acceptera: hustrumisshandel, hot och manipulation, uteslutningar och tystnadsstämplar, fysiska och moraliska övertramp, svartmålning. Ställ det mot den offentliga bilden, det professionella leendet, den vita skjortan, den ordrika vokalbulären och den till intet förpliktande texten – kontrasten är hisnande, närmast omöjlig att fatta och förstå.

Från början var detta narcisisstiska drag själva grundpelaren i det nyfödda barnets personlighet. Allt handlade helt naturligt om mig, vad och hur jag upplevde mig själv genom min kropp. En mogen mor, och far, stöder barnets utveckling, omfamnar, leker, pratar, lyssnar, skrattar och gråter, men låter arvtagaren också tassa på i ullstrumporna och pröva sina yttre gränser. Narcisissten har aldrig upplevt denna kontaktyta hud mot hud, saknar både det fysiska och emotionella band som en sund utveckling kräver. Narcisissten är känslomässigt amputerad av den ena, eller i värsta fall, båda föräldrarna. Han är psykiskt ruinerad, blottställd, naken. Det vet han, innerst inne, men det ska ingen under några som helst omständigheter få nys om! För en utomstående kan det vara svårt att förstå denna paradoxala situation när man betraktar honom där på offentlighetens scen i full stass upplyst av sin egen förträfflighet. Men faktum är att han behöver mycket skydd, så många utmärkelser och titlar, så mycket pengar, så många kvinnoaffärer, så många underhuggare, så mycken social synlighet – allt för att skydda sitt hudlösa jag, sin svårt sårade identitet. Ju fler yttre attribut, desto större inre tomhet.

Enligt expertisen kan man i vissa enstaka fall hjälpa en narcisissist till ett sundare liv, men domen är tyvärr nästan alltid: obotbar. Narcisissm är en livets nitlott för den drabbade, men den kan snabbt också bli ett samhälleligt hot om inte de patologiska aspekterna blir allmänt kända och definierade. De sociala mediernas enorma genomslagskraft drar helt automatiskt till sig osäkra, kontaktsökande, hudlösa barn och ungdomar som i sin ensamhet och desperation snabbt söker bekräftelse, synlighet och lätta lösningar på svåra frågor. Vi ser redan lite överallt följderna av detta narcissistiska samhällsmaskineri. Även en blick in i de finlandssvenska kulturvåningarna avslöjar var skammen går på torran land. För det är just det det innerst handlar om: en obearbetad skam som blir så svårhanterlig att den drabbade måste rikta smärtan utåt, beskylla och straffa andra för sina egna tillkortakommanden. I den kampen hyser narcisissten inga som helst medel bara han själv går fri. Det är en kamp på liv och död. En narcisisst kan inte förlora.